Man skulle kanske förledas att tro att jag är en äventyrare, men då bedrar man sig. Jag är killen som inte så himla gärna går ut när det är blött och regningt. Jag är den som gillar att sitta hemma och mysa när höstvindarna blåser. Jag gillar inte ens att sova i sovsäck, nytvättade lakan och en riktig säng är skönare, men någon gång emellanåt så ger jag mig ut. Då är det svettigt, myggen är svåra, det kliar och skaver och det bästa med att vara ute på några dagars vandring är att komma hem. Fast jag gillar äventyr, åtminstone att läsa om dem och sedan prova ett litet  äventyr själv. T.ex. så har jag alltid fascinerats av höga berg, så jag stack till Nepal och trekkade upp till Base camp. Det var mer än tillräckligt för mig. Jag var nere i Argentina och försökte klättra Aconcagua men fick vända på 5.500 möh pga snöstorm. Det verkade som om jag var den ende i gruppen som inte var ledsen för det. Jag är m.a.o. en dålig till normal frilufts-utövare.

Kan jag motivera mig till att vara ute på vandring i fyra månader (eller mer)? Vad behöver jag tänka för att få mig själv att fortsätta, dag efter dag? Jag ska i denna blogg försöka redogöra lite om mina förberedelser, mina tankar och funderingar. Kolla gärna in min hemsida, (www.nordtillsyd.se) den är i nuläget i startgropen men jag kommer att fila på den ytterligare fram tills startdatum. 

Jag har under de senaste fyra-fem dagarna gått från att bara ha idéen om att göra vandringen till att aggera som om jag ska göra den. Biljett till Kiruna är inhandlad och jag lämnar Malmö den 28 maj. Jag ringde turist informationen i Karesuando och frågade om vad de ansåg vara tidigast lämpliga tidpunkt för start och de tyckte inte jag skulle starta förrän i slutet av maj eller i böran av juni. Det passar bra eftersom jag har tid på mig att köpa in nödvändig utrustning, träna upp kroppen lite (eftersom jag räknar med att bära ganska tungt), samt att prova allt under några helgturer här nere i Skåne.

Komentera, ge mig råd, tyck till