Varje gång jag ser berg blir jag tårögd. Något skiftar, det är omöjligt att inte känna. Storheten kontra litenheten. Berget kontra jag. Jag vill dit, jag vill vara där. Jag får en knut i magen. Inte en sådan där dålig knut, utan en sådan som genererar nyfikenhet. Det pirrar lite, vänder upp och ned på allt, så allt hamnar på rätt plats igen. Precis där det ska vara. I perspektiv. Jordnära. Ärligt. Enkelt. Och då tittar jag bara på en film.

Ibland, när jag inte har sett berg på länge så kan jag undra, nästan ifrågasätta. “Varför pysslar jag med det jag gör?”, “Varför vill jag så gärna det här?”. Ibland är det tydligt, ibland inte. Men det räcker med ett ögonblick. En återblick. Ett berg. Och tåren är åter där den en gång var. Den trillar nedför kinden som en stor pöl med sanning. Jag vet precis. Jag ler.

När vi gör saker som inte känns, som inte berör, så tror jag inte att vi är på rätt spår. Det är när vi känns vid våra knutar, våra pirr och våra kittlande nerver som livet indikerar att vi faktiskt lever. När vi inte kan sluta le. Vi är på rätt spår. Kroppen talar. Vi lyssnar. Åtminstone borde vi det. Vad som inte är allför ovanligt är det som händer därefter. Efter känslan. När vi börjar tänka, och gör så utifrån ett omedvetet huvud. Vi analyserar, spekulerar och integrerar tankar från världen runt ikring oss. Eller rättare sagt tankarna som vi producerat utifrån den tolkning vi själva gjorde av de förväntningar som vi antog. Tokigt, inte sant?

Stop. Backa tillbaka. Lyssna. Mer noggrant denna gången. Kväv tvivlet och missunnsamheten du lägger till grund för de hemmasnickrade argumenten som ljuder så högt att du inte längre kan lyssna till vad du själv försöker säga till dig. Känn dig fram. Resonera, vrid och vänd på de saker som bör resoneras kring och vridas och vändas på. Såsom finansiella lösningar, delmål, projektplan och tidsram. Sådant som gynnar dig att sönderanalysera. Vrid och vänd på dem! Inte känslan. Inte drömmen. Låt dem vara. Vrid och vänd på relevanta saker så du får något ut av det, och låt känslan få vara det den är. Den bästa livskatalysatorn du har!

Det är nu 8 veckor kvar till nästa expedition. 3 berg på 30 dagar. Att påstå att jag längtar är en brutal underdrift. Jag kan knappt bärga mig. Jag vill skrika “skit i tålamodet!” och bara dra. Vem vill vänta?! Jag vill lära mig mer, bli bättre, starkare, mer bekant med bergen. Ett steg närmre alla de fantastiska alpinister som jag ser upp till. Mina inspiratörer. Men väntan har en funktion. Mycket återstår och 8 veckor ska användas till sin sista minut. Men snart, snart får jag åter sova bland bergen. Snart börjar ett nytt äventyr.

Inspirationen till detta inlägg. Overkligt talangfullt och vackert filmat i Denali National Park.