Jag väcks inte för jag har redan legat vaken i tältet sen 02.00 och tänk på dagen. Så kommer det; Good morning, namaste. Min tältkompis för natten mumlar: Och det här betalar vi för!!! Vi tittar på varandra och ler. Ja, det gör vi minsann! Hon drar upp sovsäcken och är färdigklädd. Bara det är ju hur roligt som helst kl 04.00, morgonen då vi ska högst upp på vår vandring. Själv har jag redan gjort min morgonritual.  Insmörjning av kroppen med för dagen frusen hudkräm. Tack kära storasyster för den.Och påklädning med risk för ledbrutna kroppsdelar. Har glömt hur det är att sova, typ, i tält. Dragkedjan på tältet öppnas och vi ser en leende kock med te i handen och en pannlampa på huvudet. Kolsvart och kallt. Bara bilden av oss, nyvakna, alla kläder på osv, måste ju förgylla hans dag. Kan inte tänka mej annat. It smells good in here. What? Tack igen kära syster för krämen. Vi dricker vårt morgon te i tältet och sen kommer nästa utmaning. Att ta sej ut. Glöm graciösa rörelser. Här gäller det för mej att inte fastna.....Det går bra. Har ju tränat ett par dagar. 

Fruset tält!

 Sen blir det bråttom. Och kan ni tänka er: Vi har ett toa-tält, ett blått..... Supersmidigt och lyxigt?

En snabb grötfrukost i vår"matsal" minsann och sedan uppför.

Vår guide och sherpa.

Fint va? 

Stannade kvar på höjden en bra stund och sedan bar det av ...nedför! 

men nä, inte med denna packningen. Vi hade 11 bärare med oss som skötte detta men jag kunde inte låta bli att pröva. 

Imponerande människor på fler sätt än bara deras råstyrkan. Upp och ner gick färden. Genom djungel, odlingslandskap, betesmark och de bär! Det där med att "kan själv" fick verkligen stå åt sidan här. Är så otroligt tacksam över att dessa människor fanns till för min bekvämlighet och säkerhet. Jag hade fullt upp med att vandra....upp och ner.

På väg ner till en by

och vår lägerplats.

-Våra två tält

-Guide och sherpa tält

-Ett koktält

-Matsalstält

-Vårt lilla blåa

Har jobbat ganska mycket med scoutläger. Med mat och organisation men detta var en klass för sej. Speciellt den natten när vi träffades av ett åskväder med tillhörande störtregn.....stört-flods-regn hela natten och på morgonen när vi kryper ur våra tält, en del blötare än andra, ja då finns teet där. Den lilla baljan med varmt vatten för var och en av oss och frukost med nybakat bröd. Men herre gud hur gör dom! och bärarna som gör upp eld på , tycker jag, blöt bambu och kokar sitt ris under en uppspänd pressening. Det enda som inte stod pall denna natt var vårt "lilla blåa" men det sattes snabbt upp igen. Respekt!

Men bär dina egna grejer och koka din egen mat. Hur bortskämd får man bli????? Jobbar själv inom bergs turismen och jag är rätt nöjd när våra/mina tjänster behövs och används för då har jag jobb, en lön och kan resa på äventyr. Eller?

Vi vandrade inte bara utan vi roade oss kungligt på andra vis också och aldrig har väl Små grodorna dansats med sådan entusiasm som den som det visades prov på vid en gemensam kvällsstund på berget. 

Här är dansbana

Det är lite! nivåskillnad i terassodlingen, det är kväll, mörkt och vi håller på att skratta ihjäl oss sjungandes och hoppandes Små grodorna. Plötslig försvinner en av våra Nepalesiska stjärndansare över en kant och ner, ganska långt, till nästa terass. Vi dog...av skratt men han mådde alldeles prima efter han kravlat sej upp igen. Skrattet, skämten ,buset var alltid så nära TROTS att många förlorat hus, hem och familj i jordbävningen. Detta förundrade mej och ökade både min respekt och ödmjukhet inför människorna jag mötte. Verkligen. Sen fick jag lära mej att gunga till himlen. Det var festival, inte ovanligt, och gungor var uppsatta lite var stans och jag gungade och gungade till himlen? 

Det vet jag inte men roligt var det och det tyckte de som så på också och stundtals så kändes det faktiskt som att himmelriket var där. Så otroligt vackert och mäktigt. Nepal, den lilla del jag såg.

Skulle kunna visa bilder på allt fördärv som jordbävningen medfört. Berätta historien om pappan som dog. Om sönerna som inte kunde försörja sina föräldrar. Om flickan som får bo hos sin morfar för att mamman gift om sej när fadern dog i katastrofen.Bo i skjulet som byggts upp eftersom huset rasat. Om vägar som rasat. Skolor ,där barnen tack och lov inte var i, som rasat och som nu ersatts med plåtskjul. Men jag väljer att fortsätta berätta om de skratt som jag hörde ute på åkrarna. Den stolthet som lyste kring gymnasieflickornas när de vandrade till skolan. Den gästfrihet som visats mej. Det mod som både jag och chauffören var tvungna att ha när det skulle åkas bil på lite "bumpy roads"!!!! Om alla djuren som tycktes välmående. Om det, i mina ögon, okomplicerade förhållande och sätt som döden hanterades på. Alla växter. Barnen. Farmodern.

Så nu slutar jag med att säja. Res dit!...så får ni kanske träffa den mest tillbakalutade gestalten jag träffat på.

Grandma and The Goat Geeeeeetrud!