^{Glaciären på toppen av Kilimanjaro}

Innan resan till Kilimanjaro och Masai Mara hade jag förväntningar att vi under turen skulle träffa mycket folk på vägen, att toppnatten skulle vara ”a walk in the park”, att dunjackan skulle få ligga kvar ouppackad i väskan och att uppepå själva toppen skulle det vara alldeles platt. Ack så fel det skulle visa sig att jag hade, men vilket minne för livet denna tur blev!

Kilimanjaro är med sina 5895 meter Afrikas högsta berg och en av Seven Summits. Det här var mitt allra första besök på denna kontinent och en resa som jag sett fram emot länge. Jag reste med den norska äventyrsrese- och expeditionsarrangören Hvitserk. Gruppen som möttes upp på flygplatsen var en glad skara folk, känslan var bra redan från början.  

Väl framme vid vårt berg i Tanzania började vi att gå sakta vår vandring i varm tropisk djungel, medan vi tog oss uppöver blev landskapet allt kargare. Vi är äntligen på väg upp för berget längs Rongai leden, äventyret har börjat! Långt nedanför oss ser vi byn Moshi och savannen. Vi går många timmar varje dag utan att stöta på andra grupper och i camperna är vi nästan ensamma.

Det jag så här efteråt trots allt kommer ihåg bäst från Kilimanjaroturen är själva toppnatten då vi gjorde sista stöten för att nå vårt mål. Det var även dygnet då vi nådde toppen av Kilimanjaro som var i särklass mest ansträngande under turen.  

Vi blev väckta i tälten runt klockan elva på kvällen. För att vara alldeles säker på att inget är glömt går jag igenom ryggsäcken både en och två gånger extra. Men jodå, vattenflaskor, pannlampa och kamera såg ut att fortfarande ligga kvar i väskan. En halvtimme efter väckning möts vi upp inkrupna i stora dunjackor i mässtältet. Nu ska energidepåerna laddas och vi gör ett tappert försök att få i oss lite varm soppa som ger oss välbehövd energi mot toppen. Men det är inte det lättaste att få ner något denna sena timma när siktet är inställt på att komma igång med toppbestigningen och spänningen ligger i luften.   

Strax efter midnatt går tåget med pärlband av pannlampor uppöver berget. Sakta, sakta eller ”pole, pole” som det heter på Swahili är mantrat. Vi blir påminda av våra vänner från Tanzania som sjöng och peppade att ta djupa andetag för att undvika huvudvärk. Vi går en timme åt gången och vilar därefter och intar nya krafter i form av choklad, kex och dricka. Jag hade med en Nalgene-flaska med isolation för att den varma drycken skulle hålla värmen. I Base-Camp innan avmarsch spontanblandade jag en varm toppnattsdricka. Receptet lyder; varmt svart té, honung, kanel och resorb (salttabletter) med lime smak, mums! Låter kanske lite udda, men för mig fungerade det fint som en värmande och energigivande törstsläckare.

Mer ätbara mutor som jag hade i ryggsäcken var cashewnötter, choklad, Digestive-kex och sist men inte minst lakrits som nästan är det bästa jag vet här i världen. Att äta lakrits och lyssna på musik i hörlurarna var ett bra sätt att behålla motivationen och humöret uppe under de många timmarna i uppförsbacke. Luften är frisk och vi gissar på att termometern visar på några minusgrader. Stjärnhimlen ovanför oss är mäktig, försökte känna igen några stjärnbilder trots att det var svårt att hitta någon som kändes bekant då stjärnbilderna inte är densamma på andra sidan ekvatorn.

Det här med hög höjd kan ju som bekant ställa till det för formen. Men när vi påbörjade den sista etappen mot toppen mådde jag helt fint. Några dagar tidigare då vi passerade 3600-meters gränsen var det dock ett annat läge, jag kände mig som en liten apatisk zombie med huvudvärk, illamående och aptitlöshet, allt på en gång. Som tur var gick åkomman över efter ett  dygn.

En annan utmaning som ska överbryggas förutom höjden är att det inte blir någon sömn under toppnatten, kroppen min ville lägga sig ner och sova. Vid fyratiden gav sömnbristen sig till känna, huvudet ville säga ifrån att nu var det verkligen dags att sova och ögonlocken var blytunga. Vi hade fått med oss en flaska Cola i ryggsäcken, för mig var den dryck just då värd sin vikt i guld då koffeinet och sockret jagade iväg sömnigheten.

Lagom till det började ljusna nådde vi kanten av kratern på toppen. Nu trodde jag att vi var framme vid vårt slutmål  och småljublade inombords.  Fick strax veta att vi hade en bra bit kvar att gå, puuuh!  Den kortvariga besvikelsen över att vi ännu inte riktigt var framme kompenserades strax med en fantastisk vy när solen sakta gick upp över Afrikas tak. Vi denna timma var jag gråtmild både av trötthet och den vackra soluppgången över savannen och glaciären på toppen (ja, det finns både snö och is i Afrika). Var lycklig för jag får vara just här!

För er som inte har varit uppe på toppen av Kilimanjaro kan jag avslöja att det inte är alldeles platt däruppe utan en gigantisk djup krater som man vandrar kring längs ytterkanterna  och det är stort. En dryg timmes vandring senare längs kratern nådde vi äntligen topp-punkten på 5895m, lyckan är total. Efter några glada hurrarop och posering framför toppskylten var det strax att gå ner igen. Toppen av ett berg är ju bara halvvägs och det kändes i benen vill jag lova. Vi var många som ragglade på trötte ben nedöver berget mot tälten i Base-camp. Väl nere firades bragden med varm saft, sen fick vi krypa ner i sovsäckarna igen för någon timmes vila innan det var dags att fortsätt nedöver.

Det kändes bra att veta att snart väntade äventyr på Masai Mara med värme och riktiga sängar. En alldeles perfekt avslutning på resan innan det är dags att vända åter till ett oktoberkyligt Norden.