Volcán Tajamulco

Jag hade lyckats hitta världens absolut mysigaste hostel - la Iguana Perdida i Santa Cruz La Laguna. Byn låg egentligen lite längre upp på berget men nere vid sjön - Lago de Atitlán i Guatemala - låg vandrarhemmet. Här fanns ingen elektricitet eller andra faciliteter utan varje gäst blev försedd med en fotogenlampa och informationen att vegetarisk middag serverades klockan fem. Jag undrade när frukosten serverades men fick till svar, att middagen varar i fem timmar och den räcker till middagen följande dag.


Det visade sig att de hade rätt - fem underbara rätter serverades och desserten fick nästan stå orörd. Det liknande mer en storfamilj än ett vandrarhem. Vi sov på ovanvåningen under ett tak, det hängde myggnät över hemsnickrade sängar och där väggarna brukar vara, fanns bara utsikt över sjön. Stället hade en egen brygga där man kunde bada i det kalla vattnet och utsikten kunde man inte se sig mätt på.

Sjön var egentligen en gammal kollapsad vulkan som omgavs av tre andra högre vulkaner, kanske var detta det vackraste området jag sett. Man kunde ta promenader upp till indianbyarna eller vid strandkanterna där rika guatemalier såväl som emigrerande européer hade byggt fantastiska hus med tillhörande stränder.

Men framför allt fanns här en dykskola! Den hade startats upp av en grönlänning något år innan och här jobbade även Harold från Oklahoma som jag blev mycket god vän med. Det som var intressant var, att Lago de Atitlán ligger på 1 652 meters höjd vilket gör att det handlar om höghöjdsdykning, och det är en helt annan sak än vanlig dykning. Beräkningarna blir annorlunda eftersom det finns mindre syre i luften.

Då de andra - även guiden - som skulle dyka visade sig ha mycket ringa erfarenhet blev jag tillfälligt anställd som guide trots att jag aldrig dykt där. En liten kartgenomgång fixade saken. Vi dök på en plats som heter ¨Moonwalk¨. Av sjöns 320 meter dök vi ner till endast 24 och det såg verkligen ut som ett månlandskap. Av djurlivet fick jag endast se en röd damsko. Mitt första höghöjdsdyk.

En kväll ryktades det om att det skulle vara månförmörkelse, och varför inte? Jag hade inte följt tidningarna så värst noga på två månader. Rob från England sade att den skulle inträffa 03:00 och någon mysigare plats för månförmörkelse kan jag inte tänka mig. Vi satt uppe och ljög i fullmånens sken. En gitarr dök upp och lite senare några västafrikanska trummor. David från Kanada satte igång med en eldshow och några började röka olagliga substanser. För mig fanns absolut inget bättre tidsfördriv i hela världen än att sitta just där under månens sken och prata. Av månförmörkelsen märktes naturligtvis ingenting.

Tyvärr hade jag inte planerat att stanna många dagar och när Harold förstod att jag var på väg att åka vidare erbjöd han mig jobb som dykinstruktör. Jobb och lön! På denna plats, det var för bra för att vara sant. Naturen var underbar, klimatet behagligt, vandrarhemmet fantastiskt och dykningen var den enda jag någonsin sett på hög höjd. Men … jag var på väg till Quetzaltenango, mer känt som Xela. Det var nu torsdag och varannan lördag utgick en mindre expedition från Xela för att bestiga Volcán Tajamulco, Centralamerikas högsta berg på 4 220 meter. Av någon anledning hade jag inbillat mig att det var just den här lördagen som var varannan lördag, vilket skulle visa sig stämma. Det var ett svårt val men jag gav mig iväg.

En gång om året brukar jag stuka foten rejält, resultatet av tre avslitna ledband åtta år tidigare, och nu var det dags igen. Bara minuter från Casa Argentina där expeditionen utgick ifrån vek sig foten rejält och jag skrek högt. Mest av ilska, då jag sett fram emot detta väldigt mycket. Jag trodde direkt att jag inte hade en chans att ens promenera ifrån trottoarkanten där jag nu satt och tyckte synd om mig själv. Snabbt fram med tejp och strumpor och linda foten rejält. Klockan sex samma kväll satt jag på ett informationsmöte angående Volcán Tajamulco! Kvart i fem på morgonen nästa dag gav vi oss iväg.




Jag hade aldrig tidigare varit så här högt och i början undrade jag varför vi gick så sakta. Men det märktes snabbt, luften innehöll mindre och mindre syre för varje steg och man blev helt utmattad. Men det gjorde ingenting, vyerna var fantastiska och man kunde nog se ända till Mexiko. Guiden, Thomas, var från Östtyskland och guidade turister gratis som bistånd till ett projekt till gatubarn. Allt som inte gick till mat och bussbiljetter gick oavkortat till Escuela de la Calle - Gatans Skola.

Vi kom fram till basecamp redan klockan fyra, där hjälpte alla till med mat och tält och vi tillbringade en underbar kväll med kaffe och rövarhistorier. Att det regnade och haglade störde mig inte alls utan bidrog bara till stämningen i detta lilla äventyr. Hur underbart det än var så var alla i säng klockan åtta, ty det var mycket kallt. Planen var att se soluppgången från toppen. Fast då var vi ju tvungna att stiga upp tidigt. 05:00 stod jag redo att gå. På grund av kyla och huvudvärk valde en del att stanna och ta sovmorgon. Mycket kallare blev det på toppen där vindarna fick tag i en. Alla utom fem i vår grupp på sexton kom upp och väl där stod vi i tysthet och beundrade soluppgången.



Precis när det var dags att bege sig ner till baslägret för att dricka kaffe hördes ett simultant ¨Ohhhhhhhh¨. Volcán Fuego utanför Antigua fick ett utbrott i horisonten. Jag erfor ett rus av, ja, jag vet inte vad, av att vara ett med naturen kanske. Det var magiskt och mycket vackert. Vi stannade en stund och fortsatte ömsom yttra beundrande ljud, ömsom fotografera.




Stefan Samuelsson
27 juli - 1 augusti 1999