Vägen till Sydamerikas topp

Jag stod där på toppen av Aconcagua och kände mig oförskämt pigg. Men det är inte de 15 minuterna på toppen eller de 12 dagarna av bestigning som jag vill beskriva här, utan de 18 månaderna av förberedelser.

Av: Polarnatt

Och så stod jag slutligen där på toppen av Aconcagua. Jag hade nått mitt mål. Det var en underbar dag, mild bris, blå himmel och strålande sol. Dessutom var jag sannolikt den högst belägna människan i hela världen i just den stunden. Klockan var 10.30 denna juldagsmorgon 2008. Detta var slutmålet på en bestigning som hade börjat tolv dagar tidigare. Bestigningen hade gjorts utmed normalleden, vilken är känd för att vara tekniskt enkel, dvs. det förekommer ingen klättring alls. Efter att ha beundrat utsikten över Anderna kunde jag konstatera att bestigningen inte bara hade varit enkel – utan lätt.

 

 

Jag befann mig 6962 meter över havet och kände mig oförskämt pigg. Jag var nästan helt oberörd av både höjden och den fysiska utmaning Aconcagua bjudit på. Jag kände mig urstark, vilket nog avspeglades i den beslutsamhet varmed den ökända Canaletan hade forcerats. Jag förstår om du uppfattar det jag säger som stöddigt, på gränsen till hybris, men faktum är att det är långt från sanningen. Att jag var så oberörd där på toppen berodde inte på att jag har bättre förutsättningar än andra, snarare tvärtom. Det var insikten om mina begränsningar som fick mig att hysa en hälsosam respekt för berget. En respekt som bl.a. baserade sig på att det dör två till tre personer varje år på berget. Och av de 4000 som försöker bestiga det är det bara 30 % som klarar det. Bara 3 av 10, denna siffra säger faktiskt någonting. Om berget är så enkelt, hur kommer det sig att så många inte tar sig upp? Har de otur, är de för dåligt förberedda eller har de inte tillräckligt med motivation? Vad var det som gjorde att jag lyckades där många andra inte gör det? Svaret är egentligen mycket enkelt. Jag var väl förberedd, och då menar jag väl förberedd. Något som ytterst byggde på den respekt jag hyste för berget och den förestående bestigningen.

 

 

Det hela började 18 månader tidigare. En ganska lång tid med tanke på att jag under hela tiden har arbetat målmedvetet och metodiskt med förberedelserna. Parallellt med att jag började förbereda mig fysiskt, gjorde jag en grundlig research inför bestigningen. Och jag kan säga att det finns en hel del att tänka på i form av logistik, utrustning och säkerhet. Många är de internetsidor, artiklar och klätterböcker som jag har läst. Jag nöjde mig inte bara med att läsa om bergsbestigning, utan jag omsatte det i praktiken med bestigningar i Jotunheimen, Norge och av Mt Blanc. Utöver viktiga erfarenheter så kunde jag sätta min utrustning på prov. Varje grej på min utrustningslista är testad, analyserad och utvärderad. Jag visste på grammet vad varje liten grej vägde. Jag var förtrogen med varje pryls eller plaggs funktion och alternativa användningsområden. Min utrustning var minutiöst genomgången och planerad.

 

I fråga om träning, så intensifierades den under hösten, bl.a. lade jag in träning i form av backvandring med packning. I början gick jag med 15 kg men ökade successivt till närmare 50 kg. I genomsnitt tränade jag 100 min/dag under den mest intensiva perioden. En träningsvecka bestod av åtta till tio träningspass fördelat på löpning, innebandy, styrketräning och backpass. Och det kan jag säga, det var inte roligt jämt. Många var de gånger jag plågade mig genom regn och rusk, och kämpat mot tidsbrist och trötthet. Men det som har förberett mig mest och bäst är inte all träning utan alla mina turer, oavsett om det rörde sig om att vandra i fjällen, cykla genom Sverige eller gå på skidtur i vinterlandskap. Dessa turer var minst lika givande som mina bergsbestigningar. Dels förberedde de mig mentalt genom att höja tröskeln för min komfortnivå, dels tränade jag min uthållighet på ett sätt som ingen vanlig träning kan göra. Inför Aconcagua hade jag skrapat ihop närmare 30 tältnätter under året. Man ska inte underskatta betydelsen av inarbetade rutiner för tältliv, då det sparar mycket tid och möda. Energi som du absolut kan lägga på något viktigare.

 

 

Det handlar också om att lära känna sin kropp, att kunna tyda dess signaler, men också att veta vad kroppen behöver när de normala signalerna är satta ur spel. Jag visste att ta hand om mig själv, att äta långt innan jag kände mig energilös, för hamnar man där är det redan för sent. Att äta trots att det inte är gott och trots att man inte vill ha mer. Att tvinga i sig sked efter sked och sluta först när man inte längre kan få i sig något mer pga. alla kväljningar. Det handlar om disciplin att veta att din kropp behöver. Det handlar bara om att tugga och svälja. Ännu viktigare än att äta är ju att dricka ofta och mycket. Problemet är inte att dricka, utan att inte prioritera bort snösmältning och matlagning pga. trötthet. Snösmältning tar tid, men det måste bli gjort.

 

 

Den mentala förberedelsen är faktiskt viktigare än den fysiska. Det gäller att inte underskatta berget, att inte inbilla sig att bergets krav minskar bara för att den egna tiden och orken gör det. Berg tar inte hänsyn till om du hade mycket på jobbet eller att du inte kunde träna och förbereda dig tillräckligt. Det går inte att snacka eller önsketänka sig uppför ett berg. Berg gör helt enkelt inga undantag. Det finns något tilltalande i denna kompromisslöshet. En obeveklig jämlikhet.

 

Dock vill jag lägga in en brasklapp. Faktum är att man faktiskt kan ha otur. Att oavsett mängden förberedelser, så kan man missa toppen, t.ex. kan dåligt väder omöjliggöra en bestigning. Man kan råka skada sig, det räcker med en enkel vrickning. Däremot kan man inte tillskriva en lyckad bestigning till turen. Speciellt inte en som kräver så mycket förberedelser, lång tid, logistisk apparat som Aconcagua. Berget ställer sådana krav på fysik, kunskap, erfarenhet och mental förberedelse, så det går inte att tillskriva bestigningen ett enskilt lyckosamt tillfälle.

 

 

 

Det handlar om att ha så breda marginaler som möjligt. Bara det att om vädret blir sämre, lite kallare, lätt nederbörd, så har marginalerna krympt. Nu var jag så väl förberedd och vädret var så perfekt så marginalerna var mycket bra. Jag kände mig urstark. Inget bekom mig, varken höjden, distansen, underlaget, kylan eller isande vindar – inget. Jag var välacklimatiserad, hyste stor tilltro till mig själv och min förmåga. Jag kände mig trygg och fylld av självförtroende. Jag brukar inte förhäva mig, det ligger inte i min natur. Men denna gång tänker jag inte be om ursäkt. Jag tänker inte hymla om det faktumet att jag var väl förberedd. Dock hoppas jag att läsaren förstår att detta kom med ett pris. Att det fanns saker jag fick välja bort, göra prioriteringar som inte alltid var roliga. Många gånger kändes det som om mitt liv bara bestod av jobb, träning och sömn. Det kan ju synas som om min förberedelse gränsade till det maniska, men jag ville inte lämna något åt slumpen. Skulle jag missa toppen så skulle det inte vara för något som jag själv kunde styra över. Så här i efterhand kan jag konstatera att allt arbete var värt det. För väl på toppen upplevde jag att bestigningen inte bara hade varit enkel – utan lätt.

 

Joel Johansson

 

Det finns en mängd artiklar som beskriver hur man bestiger Aconcagua. Därför valde jag infallsvinkeln att fokusera mer på själva förberedelsearbetet. För dem som är intresserade av praktiska och handfasta tips, så finns det en dag för dag-redogörelse på min blogg joljon.blogg.se under kategorin Aconcagua.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2009-04-01 19:16   Håkan Friberg
Betygsätt gärna: 5
Ja jäklar! Du lyckades med det också. Jag är stolt över att vara först i gratulationskören!
Min uppriktiga eloge till en stor prestation och en bra artikel - igen!
Bravo!
 
2009-04-01 21:13   Polarnatt
Tack Håkan! Alltid lika glädjande att läsa dina kommentarer.
 
2009-04-01 22:41   Islusen
Mycket intressant läsning! Tack för det. Jag själv skulle aldrig i livet fixa att träna så disciplinerat, och dessutom under så lång tid... men jag borde nog träna på att träna, om man säger så!
 
2009-04-02 11:42   ECrider
Måste åter igen gratulera till toppen! Mycket trevligt och inspirerande att läsa, bra skrivet! Har följt din blogg nästan sen början av planeringen. du har gett mig mycket inspiration för att börja träna mer! Funderar på Aconcagua december 2010 om allt går vägen!
 
2009-04-02 15:10   Thomas Traneving
Betygsätt gärna: 4
Stort grattis till en stor prestation!
Mycket bra formulerat. Skall ingående studera din blogg på jolon.blogg.se
/H och T
 
2009-04-02 18:48   peter300zx
Betygsätt gärna: 5
Mycket bra skrivit och grattis.
Känner igen mig i så mycket av det du skriver.
Målfokusering är inte alltid roligt :).
Var på Elbrus 2008, skall till Aconcagua i dec. och ligger i träning inför GoreTex Transalpine Run 2010.
Skall definitivt ta en titt på bloggen oxå.
Mvh Peter G.
 
2009-04-02 21:56   Staffan Andersson
Betygsätt gärna: 4
Har man som jag följt din blogg och sett hur mkt du tränat så inser man att det inte är stöddigt eller hybris.
 
2009-04-04 10:20   Polarnatt
Tack alla för era kommentarer!
 
2009-04-30 15:57   Narcisse
Betygsätt gärna: 5
Grattis till bestigningen och tack för en inspirerande, ärlig och bra skriven artikel! Ska genast ta en titt på din blogg!
 
2009-05-02 09:59   Rune Ahlström
Betygsätt gärna: 3
Grattis till toppen. Dock noterar jag att du inte med ett ord nämner det enda som egentligen betyder något. Kärleken till naturen. Du nämner heller inte med ett ord det faktum att de allra flesta som når toppen faktiskt är sämre förberedda än du. Men ändå når de toppen. Och är lyckliga över det.
Och - kanske det allra viktigaste - många som INTE når toppen är trots det tacksamma och lyckliga över resan, äventyret och naturupplevelsen. Så min poäng är att visst kan man åka till höga berg med förberedelser á la Reinhold Messner, absolut, och man kommer förmodligen att nå toppen utan problem. Och man kommer att vara väldigt tillfreds med sin prestation efteråt.
Men det är inte nödvändigt. Och det kan jag säga efter många möten med både pensionärer och barn på höga höjder. Och glädjen i deras blickar gick inte att ta miste på.
Men föralldel, jag kanske har missförstått din artikel. För när jag kollar ditt senaste inlägg på din blogg så får jag ett annat intryck. ;-)
 
2009-05-02 22:09   Polarnatt
Hej Rune! Du har nog inte alls missförstått min artikel. Den hade inte inriktningen att skildra naturupplevelsen. Fokus låg som sagt på förberedelsen. Jag ville helt enkelt ta ett lite annorlunda grepp. Gillar du naturskildringar, så skulle jag rekommendera någon av mina andra artiklar, t.ex. Minnet av en fjälltur och/eller Vid världens ände.
Hälsningar
Joel
 
2009-05-20 23:36   ion
Betygsätt gärna: 5
Inspirerande!
 
2010-06-02 05:27   Corax
En frisk flaekt. Intressant att fokus laag paa naagot bortom det vanliga. Bra!
 

Läs mer

Glaciärvandring, klättring och balansgång längs en smal kam. Att ta sig till Sveriges två högsta toppar är inget för den höjdrädda. 4 kommentarer
En reseberättelse om en solovandring som börjar med ett fjällmaraton och därefter utgår från Vålådalen och går över Stensdalsfjällen och Bunnerfjällen 5 kommentarer
Efter att nära 13 år förflutit sedan första besöket och flera år av inställda resor blev det äntligen av i somras! Målet med resan var att åter få ... 4 kommentarer
En rundtur runt Pårtemassivet har lockat sedan Hans Fowelin beskrev den "hylla" som finns mellan Loametjåhkkå och Tjievrra å ena sidan och ... 19 kommentarer
Sommaren 2013 gjorde André tillsammans med en god vän ett försök att bestiga Pik Lenin i Pamirbergen. Dåligt väder tvingade dem att avbryta ... 1 kommentar

Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...