Samariaravinen 2007

Ett antal hundratal höjdmeter nedåt skulle vi ta oss när vandringen började. Skicklig som jag är hade jag två dagar tidigare lyckats slå mitt knä sönder och samman med ett strandtennisracket, men delvis återhämtad från skadan bestämde jag mig ändå för att följa med. Efter att ha överlevt bussfärden dit var det bara att sätta igång och vandra (men först var jag tvungen att ta 26 bilder på ravinen och de omkringliggande bergen).

På höger hand tornade ett skapligt högt berg upp sig, jag har för mig att det mätte 2119 m.ö.h. En rad toppar på över 1000 meter skulle vi under vandringen få se, ganska självklart med tanke på att man utgår från en liknande höjd. Vi knatade på, och jag lyckades undvika att ramla ned, trots mina försök till genvägar, något som är ganska dumt att tillta med skadad knä och stup på ett tiotal meter.

Något som man inte riktigt räknat med var alla de "vätskestationer" som fanns var och varannan kilometer. Vi hade med oss säkert 5-6 liter vatten per person, men det räcker nog ganska bra med ungefär hälften, då man kan tanka vattenflaskorna med jämna mellanrum.

Nedåt vandrade vi, och till slut kom vi fram till vad vi trodde var det smalaste passet, vilket vi senare skulle erfara var helt uppåt väggarna fel. Vi passade på att posera framför skyltar med varningstexter för stenras där man uppmanades gå snabbt, något som kanske inte precis var aktuellt när man halva tiden tittade upp på bergstoppar och resten av tiden försökte fotografera dem. Vid den här platsen mynnar också den lilla för tillfället uttorkade flodfåra som rinner genom dalen, och helt uttorkad var den väl inte ännu; min bror passade på att bada sina skor upprepade gånger...

Efterhand nådde vi det smalaste passet; 4 meter brett med bergväggar på flera hundra meter på båda sidor. Kanske inte så imponerande som man trott, men dalen i sig överträffade synnerligen alla förväntningar. Till slut nådde vi ett område med en enklare restaurang, och ansåg då vandringen som avslutad. Nu bar det ner till stranden för ett dopp i det blå och väntan på båten som skulle ta oss tillbaks mot Chania igen.

Ett gott råd är att tanka fullt vattenflaskorna på slutet, eftersom väntan på båten kan bli flera timmar beroende på när man avslutar vandringen. En upplevelse över det vanliga är det dock helt klart, och är ni på Kreta är Samariaravinen ett måste.