När höjdrädslan blir positiv

Jotunheimen är det mäktigaste fjällmassivet i Norge. Här ruvar Skandinavens högsta fjälltoppar; Galdhöpiggen och Glittertind, 2469 och 2452 meter över havet. Vi är en grupp på åtta personer med undertecknad som ledare. Några i gruppen var rejält höjdrädda, och att vandra den ökända Besseggen är det inte tal om.!

Brant stigning
Bengt väcker mig 6.30. Jag intar min sedvanliga grötfrukost. Det smattrar på tältduken. Det är vindstilla, runt 10 plusgrader och landskapet ligger väl inbakade i moln och töcken. Packar min dagsturssäck för "Grand-final" över Besseggen. En del av gruppen har kommit iväg medan jag, Monica och Julia startar vandringen sist. Uppstigningen är brant uppför i ca 1½ km med ca 400 meters stigning, och "stigen" är rejält sargad, dels av den årliga vårfloden, samt av mängden vandrare, som går här under säsongen. Efter några rejäla kraftansträngningar med vatten- och återhämtningspauser når vi 55 minuter senare vägskälet till Gjendesheim och Bessheim. I dimma och töcken passerar vi Björnböltjärnen 1475 meter över havet. Det är varmt, svettigt och vindstilla. Önskar vind, så vi får den efterlängtade sikten! Vi kommer ikapp förgruppen. Utväxlar tankar och upplevelser. Alla är nöjda.

Jag fortsätter till en förutbestämd lunchplats, där jag sedan ska beskriva "klättringen" över Besseggen. Jag når 1471 meter över havet. Beundrar ravinen varifrån dimman stiger upp till dånet från ett brusande vattenfall. Ovanför vattenfallet manifesterar en höstklädd platå med några slingrande småbäckar som porlar i sin ensamhet. Ska vi luncha här, resonerar jag med mig själv? I så fall kan jag inte beskriva övergången ur ett "pedagogisk perspektiv"! Nej, jag får luncha här en annan gång!

Spänningen stiger
Som en blixt från klarblå himmel öppnar sig fjällvärden. Jag får en fantastisk utsikt över både Besseggen och Bessvattnet. Äntligen, dimman är bortblåst. Jag tackar min Herre, för det kom i rätt tid! Jag tar mig ned på en slingrande stig utmed den branta bergsryggen till den förutbestämda lunchplatsen. Tar av mig ryggsäcken och går tillbaka för att möta upp och lotsa ned gruppen vid de besvärliga passagen. Väl nere är alla överväldigande över allt vackert som bara väller över oss, och alla ser vi framemot en välbehövlig lunch.

Spänningen stiger medan vi intar lunchen. Jag förstår gruppens påtagliga oro! Allt vad man hört om den smala Besseggen. Hur svindlande och kittlande den är. Visst är en del partier väl luftiga! Trots detta, och med tanke på att så många människor går den, har det vad jag vet inte hänt några allvarliga olyckor på den. Och de flesta går här utan ledare, vilket förundrar gruppen. Jag tillägger; att det är en stor del som också vänder strax innan Besseggen, och det är många som tar sig över gråtandes!

Under måltidens gång frågar Anna-Greta mig; "har vi det värsta framför oss nu"? Jag tuggar färdigt och jag svarar kort, - det värsta har vi när vi kommer ut på E6:an! Här kan vi ta hand om varandra, men det kan vi knappast ute på den vältrafikerade E6:an.

Besseggen i höjdprofil
Efter lunchen beskriver jag dagens höjdprofil. (siffrorna anger meter över havet). Högsta punkten vid starten är 986 meter och högsta punkt på Besseggen är 1743 meter, som Syltoppen i Jämtland. Slutmålet är Gjendesheim, på 986 meter. Väl uppe ska vi sedan ned drygt 700 meter. Jag kommer att leda övergången. Känner ni rädsla, säg till, så löser vi den biten! "Ho, ho" säger alla! Jag kommer också att finnas på plats vid de besvärliga passagen och lotsa er! Allt för att ni ska känna trygghet. "Hur känns det Inge, att ha så många kvinnor kring dig som är beroende av din trygghet"! Det känns bra, svarar jag!

Med målmedvetna steg börjar vi bestigningen. Stannar med jämna mellanrum för att bland annat njuta av den fantastiska utsikten. Att vi skulle få sol inför finalen kunde ingen av oss drömma om, men nu har vi den! "Herren uppfyllde min väderbön", jag tackar! I takt med bestigningen blir landskapet bara vackrare och vackrare. Sjöarna ligger som mastodontspeglar, och höstfärgerna är bedövande vackra.

Sanslöst vackert
Höjdrädslan bortblåst Vi är nu i höjd med Knutshöryggen, som på ena sidan omgärdas av Leirungsdalens vackra deltaland, som glittrar i solskenet. Obeskrivliga vyer bara väller över oss; skarpa fjällryggar, platåer, glaciärer, tindrar, djupa dalar, älvar och vackra insjöar.

Av någon egendomlig anledning är det ingen som märker att vi går över Besseggen!? Jag låter bli att nämna det! Är alla så sammanbitna, eller har rädslan flugit sin kos, tänker jag?!

Den sista biten blir en handgriplig klättring och lotsning av gruppen. Eivor säger till mig; "att hade jag vetat detta, hade jag inte gått den". Anna-Greta är också förundrad över sig själv, att hon tagit sig så här högt upp. Alla stolta över sina prestationer, vilket de också ska vara! Höjdrädslan övergick i positiv upplevelse.

Det är allmänt känt, att man ska konfronteras med det man är rädd för, men det måste ske under betryggande omständigheter. Med detta vill jag inte påskina, att jag besitter "kompetensen att avväpna höjdrädslan", men väl erfarenheten som krävs för att vandra i fjällen, och leda fjällturer.

Jag går i förväg och inväntar gruppen vid nedfarten där man måste gå baklänges för att ta sig ned. Här har man till och med märkt "annan fara"! En efter en lotsar jag deltagarna nedför branten.

Vi når Gjendesheims Turisthytte 17.45 och cirkeln är sluten. Det känns vemodigt när jag ensam står nere vid bilen och blickar mot Memurudalen, där höstfärgerna bokstavligt brinner mot det vassa solskenet. En fantastisk fjälltur avslutas sedvanligt med en gemensam god middag i trevligt sällskap.

Inge Bäckström
inge.back@delta.telenordia.se
2001-03-24