12 timmars - dark edition

Vandring 12 timmar på Skåneleden, från solnedgång till gryning.

Talk of the town

Glimåkra, 5 november, 19:35. En udda kvartett kliver in på traktens pizzeria. Klädda i regnjackor och ryggsäckar väcker de uppmärksamhet. Beställer varsin Skåne special och en (nej, vi gör inte reklam för alkohol). En gäst vågar sig fram och frågar vad vi gör här.

- Va, ska ni vandra på natten. Det här är ju farliga skogar, utbrister gästen.

Mätta, vandrar kvartetten genom ett ödsligt Glimåkra innan de uppslukas av Göingeskogens mörker.

Förrädiska löv

Vi ville göra ett kraftprov. Att vandra nonstop från solnedgång till gryning på den svåraste delen av Skåneleden, Göingeskogarna. Trakten är Skånes sista vildmark. Folktomt, några få övergivna hus. Vi blir tvungna att förlita oss på varandra. Men tänk om någon av oss skadar sig eller blir utmattad. Mobiltäckningen är inte den bästa. Konsensus blir vår viktigaste styrka.

Industribyggnad, övergiven men med maskinerna kvar. Här tillverkades dynamit.

Övergiven dynamitfabrik

Skillnaden mot att vandra dagtid är att vi skärper andra sinnen. Vi går liksom i en tunnel där pannlampan enbart lyser upp marken, precis framför dig. Ljud som vi inte ser. Rådjur och hjort svischar förbi.

- Aj (och några svordomar). N hade snubblat på en dold rot och slagit emot knät.

Senhösten hade skapat ett glatt lövtäcke som effektivt dolde faror. Vi blev tvungna att sänka tempot. Gå på skrå nedför branter. Tassa sakta fram. En gångstil som spänner musklerna och ger upphov till kramp. Vår tidsplan skulle spräckas.

Kristusstenen, vittnar om Göingeskogarnas farliga invånare.

Kristusstenen

Den onde hedniske hövdingen Sten Illje hade förföljt den kristne missionären Illbert. E blixt träffar hövdingen, som omedelbart dör men som även klyver ett stort stenblock. Stenblocket antar formen av en korsfäst Kristusgestalt, därav namnet.

Stresstest Mörkret tröttar ut kroppen snabbare. Synen blir allt grumligare. Skulle ha druckit blåbärssoppa.

Skåneledens markeringar är inte gjorda för nattvandringar. Plötsligt är de försvunna. Vi var alltför ouppmärksamma. Stigar från skogsmaskiner finns inte på kartan. En pil på ett träd visar fel väg.

- Vi delar upp oss och går åt olika håll.

- Nu blir du ensam och märker att lampan börjar ta slut...

Osby, vargtimmen

Apan, som vakar över Osby

Snöflingor, små riskorn strilar ned över oss. Nattkylan svalkar effektivt våra varma kroppar. Vindstilla. Det här är den ultimata upplevelsen. Osby ligger öde, så när på en ensam taxi och några ungdomar vid skolan. Undrar vad de tänker om oss.

- En tio meter hög apa står staty invid Osbysjön. Bredvid apan står en lika stor kanin.

Passerar ett industriområde och är åter i skogen. Med sömnbrist avtar hungern. Pauserna blir allt kortare. Vill ju inte stelna till.

Utvandrarbygd Plötsligt, har vi klivit ned i ett hål. I hålet låg tidigare torpet för Tuve Johansson och hans 11 barn. Fattigaste bland de fattiga, levde de på kringgårdstiggeri. Dock emigrerade samtliga barn och slapp därmed bli utauktionerade.

Landsvägen saknar trottoar

Vi tvingas gå en längre sträcka på landsvägsrenen. Vi har börjat vingla ordentligt. Tur att det inte kommer någon bil. Vägen går över en smal bro. Plötsligt kommer en bil i hög hastighet och vi tvingas kasta oss över räcket. Det här är inte OK, Skåneleden. Leden ska absolut inte gå längs trafikerade vägar. Vi hade naturligtvis reflexer och lampor, men var både trötta och ouppmärksamma.

Minnessten över Mickael Pedersen Gyding, "den första snapphanen"

Med gryningen kom livslusten tillbaka. Men vi har fortfarande långt kvar. Ett stilla regn väcker våra stela kroppar. Snart hade vi gått i 12 timmar med enbart kort micropauser. Vi kände oss mer än nöjda.