Dag 5
Chame (2670möh) - Pisang (3200möh).
Mycket väg idag, men icke desto mindre vackra vyer. Från lunchbordet på första restauranten i Dhikur Phokari blickade jag upp mot en jättelik fantastisk, till skillnad från alla andra bergssidor, slät klippa som likt en välpistad brant skidbacke reste sig mot himlen. Denna kallas tydligen av lokalbefolkningen för "gateway to heaven" och heter på Nepali ”Swargadwari Danda”. Efter kroppens död måste enligt tron själen sedan vandra uppför denna klippa för att nå till himlen. Det är helig mark och över denna klippa är det förbjudet luftrum för flygplan, berätttade Kharijiang.
Då vi närmade oss dagens slutmål såg vi på håll upper Pisang tätt klättrande på bergssidan. Det var kallt då vi kom fram till Maya hotel, där jag fick ett fint rum med attached bathroom, dvs en dörr till en skrubb med sedvanligt kaklat hål för toalettbesök ämnat.
På eftermiddagen knatade jag och Kharijiang upp de många trappstegen till upper Pisang (c:a 30min) för att titta på templet högst upp. På väg upp avslöjade en blick över axeln en alldeles makalös vy över bergen medan solen gick ned över kanten och lyste upp snöröken på topparna med orange skymningsljus. Templet var en skinande byggnad i stor kontrast till byn av låga enkla tegelhus. Man fick ta av sig skorna, lämna en donation i en låda, och sedan ta med sig en kopp ångande citronte in i det stora rummet och slå sig ned på en dyna utmed väggen. I denna position infann sig ett påtagligt lugn. Jag satt där säkert 20min och bara njöt. Genom den öppna dörren stod bergskedjans toppar som en målad kuliss. En skylt avslöjade att alla familjer i byn donerat en summa pengar, alternativt 54 dagar (!) per person för att åstadkomma byggandet av templet, som ännu inte var färdigbyggt.
Väl åter i nedre Pisang, tog jag på mig förstärkningskläder och gick jag in i det mysiga matrummet med kamin som just tänts. Här slog jag mig ned bredvid två tyska tjejer, Christina och Anja som jag hade en mycket trevlig kväll tillsammans med.
Här i Pisang började folk känna av höjden, och de som gått för fort led av huvudvärk, illameånde och matleda. Själv påbörjade jag nu profylaktisk Diamoxmedicinering med ½ tabl morgon och kväll. Då jag nämnt min medicinska erfarenhet (just legitimerad läkare) för tyskorna, blev jag på kvällen konsulterad angående en av deras bärare som hyperventilerade och hade bröstsmärta. Det visade sig vara en kombination av mest trolig muskelbristning i bröstmuskulatur och ångestpåslag. Han mådde bättre efter voltaren gel och ibuprofen. Men på berättelsen ung oerfaren mkt smal bärare som hela dagen spurtat längst fram i ledet, var det ju inte osannolikt att han drabbats av höjdsjuka, innan undersökning talat för ngt annat.
Efter nattligt uppvaknande p g a skällande hund, blev jag liggandes och funderade över hur långt ut i obygden vi verkligen är, och hur det skulle gå att ordna med transport ned om läget varit sämre. På förekommen anledning blev jag vidare konsulterad av tyskornas guide, angående vad de kunde ge honom för medicin, och vad de kunde ge till en annan vandrare med magbesvär. Jag blev en smula mörkrädd av frågorna hos ”medical-kit-ansvarig” guide som hade en mindre väska full av mediciner, och en lapp med rubrikerna typ ”mage”, ”höjdsjuka”, ”hosta” etc, men verkade fullkomligt clueless avseende hur man skulle använda dessa. Lyckades avstyra onödig medicinering i alla fall och bidrog med generella råd kring allmänna magbesvär.
Kvällen fortskred med gemytligt trångt umgänge kring kaminen. I ringen ingick en grupp manliga polacker som initialt såg lite tystlåtna och barska ut, men visade sig vara en fnissig pratsam yogagrupp (!) som med sitt humör åstadkom sen uppesittarkväll, d v s jag gick inte och lade mig förrän 21.30, mycket senare än andra kvällar... Jag och Anja blev erbjudna yoga-masterns äppelpaj efter att han skrattande iakttagit bådas omedvetna stirrande (och näst intill dreglande) blickar på pajen… och det var banne mig en alldeles fantastisk paj! Syrligt rivet äpple inbakat i friterad deg. Underbart.
