Turen har börjat!

(Redigerat inlägg efter hemkomst)

Vi åkte ny fräsch bil till Besisahar, jag, Kharijiang och Pramiskulu. Jag sov som en stock, men hann se lite läskiga vägkanter och fina vyer.

Planen var att ta jeep fran Besisahar till Syange, men det gick inte, så vi provade lokalbuss. Herre min gud, det var skumpigt! Jag hade behövt både njurbälte och hjälm. Men bussen tappade ett hjul efter 20min (tack for att det föll av på rätt ställe och tack igen for att vi slapp fordon därefter!) Så vi gick till Ngadi, strax efter Bhulbhule. Mycket trevlig kväll på lodge Holiday trekkers inn, träffade ett nederländskt ungt par (Anne Meike och Tom) och ett belgiskt par  som jag hade en mkt trevlig kvall med. God mat. Helt ok rum med myggnät som nästan täckte sängen, men sämre an de senare då det hade plasttak/vägg som tillät alltför närgående iakttagande av ngn form av jakt mellan rovdjur och ödla? råtta? ..mitt i natten. 

Dag 2 trek till Chamje(Chyamche). Initialt passerade vi den av vägbygge mest lidande sträckan, mycket grävfordon, omvägar och liknande.

Strax dock övergick vägen i stig förbi högt belägna Bahundanda, Brahminernas berg. Hela dagen klättrande terassodlingar, en uppsjö av fjärilar, och en del fåglar. Fint och oerhört varmt! 

I Chamje boende på hotel Tibetan. Det blev en mycket märklig social upplevelse då jag satt och småpratade med ett mkt positivt gäng lite äldre britter som just anlänt med jeep från Kathmandu. När det var dags for mat fick jag veta av ägaren att jag måste flytta på mig, för jag skulle inte få plats. Men damerna försökte övertala dem,  eftersom det uppenbarligen fanns gott om plats, "We want to have her!" och min bärare Pramis sa, "nej du måste sitta här". Helt ensam i ett mörkt hörn. Så jag gick till ägaren som jag trodde beslutat om detta och förklarade att de bjudit in mig till sitt sällskap, att de var säkra på att jag fick plats, men han sa att jag måste fråga deras guide... (!?) Så jag frågade guiden!.... han frågade var jag kom ifrån, och sa sen med ett leende att det gick bra att jag satt där. Vi ägnade en stor del av målet åt att spekulera kring varför inte jag skulle få sitta med dem, men i mitten kom min guide och hämtade mig för "separate conversation". Han förklarade att man måste fråga andra guider om lov innan man pratar med deras grupp !?? Att vissa inte vill prata med andra. Jag kände mig kränkt, ensam och utlämnad, tänkte att ok.....får jag då inte prata med någon på hela resan?? Mkt tråkigt slut på kvällen, som sedan följdes av lång natt lyssnandes till festivalfirande med musik i högtalare på andra sidan om min obefintligt isolerade dörr. Utöver detta skällande hundar som gjorde sömnen näst intill omöjlig.

Igår mellan Chamje och Danaque träffade jag den engelska gruppen flera gånger och de var oerhört glada och ville veta vad som hänt, mkt svårt att förhålla sig till att jag inte fick prata med dem... Men så frågade jag min guide Kharijiang igen, och det visade sig att han inte heller hört sådan regel förut, utan det var bara deras guide som var "narrowminded". Mycket märkligt iaf. Men eftersom de varje gång vi möts (man passerar samma folk ofta!) så är de så oerhört glada att se mig så jag kan ju inte bara negligera dem! Trots allt känns det nu lugnare eftersom jag fick veta att detta märliga förhållningssätt var undantag snarare än regel.

Slutsats; oftast spännande, men ibland alltför konstiga kulturkrockar.

Dag 3 igår; Chamje-Danaque. Fantastiska vyer. Före Tal var det en lång, jobbig genomsvettig stigning som helt surrealistiskt plötsligt planade ut i en före detta sjö, numera floddal mitt bland bergen, med byn Tal (som betyder just sjö) på kanten. Marsyangdi river i mitten, omgiven av breda sand- och stenstränder på sidorna. 

Efter Tal mer klättrande småstigar i skogen på kanten av floden, så kallad "nepali flat" terräng, dvs hela tiden upp och ner.... Korsade floden igen för en ordentlig sick-sack-stigning på bil-"vägen", för att senre korsa floden tillbaka i höjd med Karte där det passade att äta lunch, vilket jag gjorde tillsammans med det belgiska paret. Idag var sista dagen med bara ull-t-shirt under fliecetröjan, det var väldigt varmt i de första stigningarna, men utan fliece hade jag behövt långärmat eftersom vinden ändå blåser kall. 

Passerade strax innan Danaque Dharapani (med ACAP-checkpoint) och Bhagarchap, där man fortfarande kan se rester efter den stora "landslide" d v s jord/sand-lavin som sopade bort hela byn för ett antal år sedan. Båda byarna kändes ovanligt slitna och skitiga, dock kan det hända att det gråmulna kyliga vädret gjorde sitt till för upplevelsen.

Inatt mkt fint rum i Danaque, men mkt kallt, och lite restless legs efter allt benjobbande! Högljudda spanska (sydamerikanska?) unga tjejer och deras mkt flörtige guide, och så det stora franska gänget (10pers) som jag träffat två dagar i rad nu. På kvällen samling framför vedeldad kamin (mysigt, men förstås förkastligt ur miljöperspektiv) Skön sömn i min hyrda sovsäck som hittills håller måttet.

Dag 4 Danaque-Chame; de stora bergen börjar dyka upp nu! Första ordentliga vyn över Annapurna II, magnifikt! Små fina byar (Thamchok, Temang), lekande barn, yakar, kossor, mulor, getter och får. Nu börjar det verkligen kännas att man är långt borta i civilisationens utkant! (eh, ja om man bortser från detta internetcafe i Chame, förstås...) I Chame dök också mobiltäckningen upp igen på mitt nepalesiska kontantkort (N-cell).

Trevliga möten även idag, en ung svensk kille från Stockholm som vandrar ensam bl a, som slagit följe med Anne Meike och Tom.

Hittills är undertecknad alldeles välmående (pepparpeppar!) och utan känsla av höjden. 

Bästa hälsningar från Chame, 2700m ö h!