Som vanligt sov jag gott, och vaknade som jag brukar runt halv 8. Sov med dunjacka, vilket var perfekt denna natt. Det var en strålande fin morgon, så härligt.

Nu var utsikten bort mot Tarrekaise bättre också. Kul att se.

Frukost och sedan packade jag ihop allt. Jag gick över Gasskagårsåjågåsj i foppatofflor, sedan bytte jag till kängor. Min plan var att gå upp längs vattendraget för att sedan vika av österut och gå mot Stuor Jierttá. Det fanns två vattendrag som rann ned och jag tänkte korsa den ena för att sedan gå upp mot passet.

Jag fortsatte uppåt, och såg snö i ravinen, tog av ryggsäcken, gick ned för att se lite närmare på det

Det var riktigt varmt och skönt, och jag gick i shorts och kortärmat.

Jag vek av österut efter ravinbesöket och hade fin utsikt söderut.

Det var enklare att snedda upp mot passet än att gå upp mellan de två vattendraget som jag först tänkte, så jag gick mer brant uppåt.

Såg några renar som var lite lagom nyfikna.

Jag fortsatte uppåt och tittade bort mot Tarrekaise.
På bilden nedan har jag blicken söderut innan jag helt kommit upp på passet. Det till höger är Gállakvárre.
Strax innan jag kommit till vattendraget från Boarektjåhkå så lunchade jag. Jag var som vanligt varm och lufttorkade kläderna.

Efter lunchen fortsatte jag i långbyxor och med en tunn långärmad tröja då det blåste lite. Jag kom upp på platån, och hade Stuor Jierttá till höger om mig och Boarektjåhkå till vänster om mig. Jag såg en del toppar framför mig. Spännande med nya vyer.

När jag fortsatte så hade en del av snöfältet på Boarektjåhkå formen av ett hjärta, jag menar jiertta, men en anspelning på Stuor Jierttá. Tyckte det var fint.. Det var svårt att få bra bilder på jierttat, då molnen skuggade snön en del.

Jag gick vidare och konstaterade att det var en bra bit till toppen av Stuor Jierttá. Avstånden blir så långa ibland, fast det beror såklart på vad man jämför med. Jag hade kunnat gå upp på toppen om jag hade velat, men fokus var på att komma ned på andra sidan. På bilden nedan är Stuor Jierttá till vänster.

Jag vände mig om, hade blicken framåt, norrut och jag zoomade in ordentligt nu. Någonstans långt där framme såg jag två toppar...vet inte vilka det var.

Jag såg en person som gick strax till höger om mig, och jag ville känna efter lite om han ville prata med mig, så jag drog mig lite mer åt höger för att visa lite intresse av att prata med honom. För min del så hade jag lika gärna kunnat fortsätta utan att prata med honom.

Det var en fransman som var på väg till Kvikkjokk, och han frågade lite om vägen mot Tjievrajávrre, som är väster om Boarek, samevistet. Vi pratade lite och jag berättade om hjärtat jag såg. Sedan skildes vi åt och jag fortsatte på platån, och drog mig lite mer österut för att inte komma ned för långt västerut.

Nedan bild västerut när jag var på platån.

Jag vet inte varför jag tänkte så, men det verkade enklare att gå ned om jag höll mig mer på östra sidan när jag skulle gå ned mot bron över Gådokjåhkå. Inte så brant nedför.

Nedan bild västerut från platån.

Jag konstaterade att jag såg Vájggántjåhkkå samt toppen 1166 m.

Det tog ett tag innan jag insåg att jag såg Tjahkelij också. Jag tittade på toppar och det var helt nya vyer. Jag var nu på väg ner, men var fortfarande högt uppe.

Jag blev inte riktigt klok på vad det var jag såg och var bron var. Jag tittade norrut och insåg att Ráhpavuobme, dvs Rapadalen, var framför mig, men en bra bit framför mig.

Det var någonting som inte stämde, bilden ovan, och jag konsulterade min mobil som i offlineläge sade att jag var mer österut än jag trodde. Inte så mycket mer, men det klargjorde en del av det jag såg framför mig. Jag såg Gådokvágge, ravinen som imponerade långt där framme.

Till vänster om mig hade jag Boarektjåhkå, det visste jag, och det jag sedan såg ett helt gäng med toppar och dalar. Jag kollade inte kartan närmare utan gick sakta nedåt.

Poletten trillade ned till slut och jag kom på att jag tittade på dalarna ”Skajdevágge” och Jiegnavágge. Se bilden ovan. Dessutom såg jag bergen och topparna Gådåktjåhkå, Skájdetjåhkkå, Gaskatjåhkkå och Unna Stuollo och Gadokgaskatjåhkkå…bland annat…tror jag.

Det var så läckert att se dalarna och topparna…man liksom kunde välja, tripp, trapp, trull…var ska jag nu gå?

Vid närmare eftertanke så hade jag den fina överblicken för att jag var minst 5 km från allt.

Jag fortsatte nedåt och hade bestämt mig för att slå upp tältet så snart det hade blivit planare och jag kommit närmare ett lämpligt vattendrag.

Det var ganska enkelt att gå nedåt.

Jag hittade en fin plats att slå upp tältet på.

Jag blötlade middagsmaten och gick mot bron, då jag ville kika lite närmare på hur det såg ut en bit fram.

Först då förstod jag att Jiegnavágge var den dal man kommer ut ifrån när man går upp från Sarvesvágge. Jag hade ju själv gått där, men det var över 30 år sedan. Jag smålog för mig själv nu när jag fått ihop allt jag tittade på.

Jag gick inte fram till bron, men såg nu mer av glaciären Bárddejiegna.

Jag gick tillbaka till tältet och var rätt nöjd med dagens vandring. Det hade känts bättre på alla sätt än tidigare dagar.

Middagen smakade som vanligt bra.

Jag hade kanske gått 7 km denna finna dag.