Bloggar > Snurtes blogg > Gröna Bandet 2020 - Ritsem ...

Snurtes blogg

En förlängning av min hemsida/blogg 'Wayfaring In The Wild' som gör det möjligt att dela mina utflykter även på Utsidan.

Gröna Bandet 2020 - Ritsem till Saltoluokta

Färden fortsätter genom Sareks nationalpark längs en av de mer populära färdvägarna i sällskap med vänner.



Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

4 augusti till 9 augusti
Gångtid 6 dagar, cirka 90 km
Ritsem till Saltoluokta

Det underbara vädret är bokstavligt bortblåst när jag vaknar på morgonen. Av Áhkká syns ingenting och regnet är ständigt återkommande. Jag håller mig därför mest inomhus och läser i väntan på mina vänner. Samtalar också en del med stugvärden som blev avlöst av Jakob i Hukejaure, och en tjej i receptionen som själv gått Gröna Bandet tidigare.
På eftermiddag anländer Monica och Eva med bussen från Gällivare helt enligt tidtabell. I och med det får jag också påfyllning av mat som jag lämnade hos Monica innan färden norrut.
Resan över Akkajaure klaras av. En sådan här dag är det svårt att finna bättre ord. Inte heller vandringen är särskilt inspirerande till en början. Regnet är fortsatt närvarande och molnen täcker det mesta av utsikten. Fram mot treparksmötet börjar vi dock skönja en liten lättnad. Det är också en lagom första dagsetapp och därför vårt mål för dagen. Medan vi genomför våra kvällsrutiner så tittar solen fram allt mer. Något som också tittar fram allt mer är den, vid det här laget, mycket välbekanta myggen... kanske skulle vi ha satt upp tälten ovanför sänkan istället för mitt i med allt vatten runtomkring. En grupp ungdomar tältar också på platsen. De har fått nog av insekterna och är på väg hem efter bara tre dagars vandring.

Vuojatädno är lika mäktig som alltid. Vädret lämnar däremot en del att önska.

Innan vi tar våra första steg i Sarek nästa morgon gör jag först en snabbvisit till Gisurisstugan då den ligger mindre än en kilometer från treparksmötet. Hoppas på att få köpa lite nybakt bröd, men jag är för tidigt ute. Sedan ger vi oss av in i nationalparken med dess centrum som mål. Vädret är mycket bättre idag. Vandringen börjar väldigt enkelt och fortsätter egentligen så också. Enda problemet är när stigen blir mer otydlig och den fortsättning vi hittar visar sig vara fel stig. Som följd hamnar vi för långt från Sjnjuvtjudisjåhkå och får leta oss tillbaka mellan videsnåren. Fortsättningen längs rätt stig är lika enkel som starten och totalt sett har vi fått en härlig start på vår väg genom Sarek. Snart hittar vi en fin tältplats nedanför Niják med utsikt tillbaka mot Áhkká.

Kanonfin start på morgonen när vi tar våra första steg i nationalparken.

Utsikten över Áhkká från vår tältplats precis bredvid stigen.

Skárjá
Eva och Monica överraskar mig med sång och godis innan jag hunnit ur tältet på morgonen. Jag kan just nu inte komma på en bättre plats eller tillfälle att fira min födelsedag. Med familjen är så klart svaret på den funderingen men i år räknade jag med att det inte skulle bli möjligt. Då är det svårslaget att få göra det i vackert väder mitt i Sarek.
Vi tar det lugnt genom Ruohtesvágge med många raster och verkligen njuter av att vara här. Monica har fått problem med fötterna så det passar bra att få vila dem lite extra. Smàjlajjåhkå och vadet över den är det första osäkra momentet på vår gemensamma vandring. Speciellt då ingen av damerna har någon större erfarenhet av vad, men vattennivån är låg och allt går mycket enkelt. Fram hit har det nästan känts som att vi vandrat på en officiell led. Mestadels tydlig och enkel stig att följa. Vi har också mött många andra vandrare. Det fortsätter i stort sett så också. Det blir bara något tuffare terräng med lite på skrå och flera små bäckar att korsa med en del sten runtomkring. Fortfarande enkelt för att vara Sarek och inget som ställer till några riktiga problem.
Den här kvällen väljer vi att tälta i vad som ibland kallas för Sareks centrum, Skárjá. En plats många passerar på sin vandring genom nationalparken oavsett om de går från norr till syd eller öst till väst. Ikväll är det ett lugnt centrum. Ett par unga tjejer stannar till och pratar en stund. De är ganska nyfikna på Gröna Bandet. Själv blir jag imponerad av deras planer på att bestiga Sarektjåhkkå imorgon, dalkrypare som jag är. Efter att de gett sig av anländer två killar som väljer att stanna och tälta med oss. Utöver det är det tomt på folk. På kvällen kan vi därför lyxa till det med att sitta bekvämt inne i stugan.

På väg mot Skárjá passerar stigen denna renvaktarstuga. Det är möjligt att bo i den, men det såg inte särskilt mysigt ut. Den skulle behöva en del underhåll. Desto trevligare var numera vädret. Underbar dag!

Nästan framme vid Skárjá. Det går att skönja två små byggnader ungefär i mitten av bilden. Sämre väder har börjat dra in.


Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Vi vaknar inte till lika bra väder nästa morgon. Det är uppehåll men gråa moln täcker himlen. Monicas fötter är inte i något bättre skick tyvärr. Vårt tempo är dock ganska lugnt och nu har vi tagit oss ungefär halva vägen, så hon säger att kommer gå vägen. Det hjälper ju i alla fall inte att vända tillbaka då det är lika långt åt det hållet. Efter det första vadet över Máhtujågåsj går vi några meter uppför sluttningen och letar på den övre stigen. Helt enkelt för att jag vet från förra året att den är enkel att gå och kommer ta oss åt rätt håll. Inte heller vadet över Tjåggnårisjåhkå ställer till några problem.
När vi är på väg att runda Sarvalåbddå stannar vi till vid en liten göl och tar lunch. Damerna passar också på att tvätta sitt hår. Det ser ut att vara bättre väder på ingång, därför räknar de med att det ska hinna torka innan dagen är slut. Där har jag en fördel med att vara en man med tunn man.
Väl framme vid Bierikjávrre har himlen spruckit upp ordentligt och det är kanonfint väder igen. Perfekt tajmat till den glaciärvattenfyllda sjön som nu lyser i olika nyanser av turkost och grönt. På kartan är det ingen stig utritad här, men på plats finns det en tydlig och enkel stig att följa. Den missade vi förra året när jag var här med andra vänner och vi kom från andra hållet. Den här gången följer vi den tills det är dags att gå upp mot passet väster om Vuojnesvárásj. Stigen ser ut att fortsätta längre österut mot och kanske runt Vuojnesskájdde. Vi ser också andra vandrare som går ditåt, men vi väljer alltså att istället gå över utlöparen från Vuojnestjåhkkå. På så vis får vi mycket fin utsikt tillbaka över Bierikjávrre, och sedan på andra sidan över dalgången ändå bort mot Sluggá. Här uppe hittar vi också en fin tältplats med en liten minibäck som bidrar med rinnande vatten. Kvällen spenderar vi med olika stenkastarspel som Eva kommer på.

Enkelt vad över Máhtujågåsj. Utsikt tillbaka mot Skárjá och Guohpervágge.

Bierikjávrre visar sig från sin bästa sida i solskenet.

Ähpármassivet.

Vi lämnar Sarek för den här gången
Starten på nästa morgon blir en enkel sådan då vi har nedförsbacke ner till vadet över Vuojnesjågåsj. Där nere möter vi en yngre tysk man som spenderat 14 dagar i nationalparken. Han verkar ganska nöjd över det så jag säger inget om hur länge jag varit ute. Det är ändå alltid intressant att höra om andras upplevelser. Vi samtalar en stund innan han vadar över och ger sig av mot Suorva. När vi sedan tar bron över Guhkesvákkjåhkå lämnar vi Sarek för den här gången. Vi följer också stigen mot Surova fram till och över Lulep Niendojågåsj två vad. Det är här någonstans vi möter en grupp unga kvinnor som är på väg åt samma håll. Vi ber om att få låna deras karta för att reka den sista biten fram till Saltoluokta lite närmare. Calazos Sarekkarta i skala 1:50 000 täcker tyvärr inte in det partiet. Hemma skrev jag ut den del som saknas, men det blir inte lika tydligt som en riktig karta. Det visar sig att vi på väg åt samma håll och har liknande tankar på distans och hur vi ska ta oss dit. Vi funderar ett tag på om vi ska dela på båtskjuts från västra änden av Bietsávrre. Både de och vi kommer dock fram till att vi lika gärna kan gå över fjället mellan Gähppo och Vuovres. Vi räknar med att hinna fram imorgon oavsett och då känns det dumt att chansa på båten som dessutom kostar pengar. Det ska komma att visa sig vara ett tursamt beslut.

Nu kommer den förväntat tuffaste sträckan på den här etappen. På kartan ser det kanske ut som ett plant och enkelt område, men berättelser från andra som gått här har gett en annan bild. Det är fullt med stenar, små kullar och en del snår. Vid en mindre ås som går i rätt riktning viker vi av från stigen och tar sikte mot passet mellan Gähppo och Vuovres. Linjen genom landskapet blir allt annat än rak efter det. Vi söker oss fram där det ser enklast ut. Ibland hittar vi en stig en kort stund, och ibland ett röse eller två. Överlag verkar vi ha haft tur att hitta någon form av led genom området. Efter cirka 6 kilometer är vi igenom det värsta och det tog oss 3 timmar. Klart bättre än jag befarade. Kanske är det glädjen över det som gör att vi orkar med en sista ansträngning över passet och därmed går vår längsta sträcka på en dag.

Mitt bland den jobbiga terrängen på väg mot Gähppo och Vuovres. Vi ser här tillbaka på den väg vi gått med den lilla höjden Niendooalgge ungefär mitt i bild.

Vinden tar i
På kvällen blåser dimma in och gömmer vår tältplats ovanför Bietsávrre. Det blåser sen allt kraftigare under natten, och det fortsätter på morgonen. Vi packar därför ihop snabbt och börjar gå utan att göra någon frukost. Det är en kylig vind som turligt nog knuffar oss i ryggen. I Gådojåhkås ravin stannar vi och äter frukost i skydd från vinden.
Om vi istället hade valt att gå ner till västra änden av Bietsávrre för att bli upphämtade med båt, hade vi fått en klart jobbigare dag idag. Det går knappast bra att åka någon båt på sjön idag.
Med lite mat i magen fortsätter vi österut mot samevistet. Här gör vi misstaget att hålla för mycket höjd. På håll ser det ut som om man kan gå över en av Ráseks utlöpare. Tyvärr är Rumokjågåsj i vägen och den bäcken ser alltför riskabel ut att vada. Det är djupt, strömt och flera vattenfall nedströms. Det resulterar i att vi sakta får sicksacka nedför en mycket brant sluttning. Vad vi skulle gjort var att gå mot Rumok och sedan gått ner strax efter den kullen. Tacksamt nog tar vi oss ner utan några incidenter. Därefter får vi leta en stund innan vi hittar en stig som går igenom den lilla skogsremsan och dess snåriga partier, fram till bäcken och ett bra vad över den. I östra änden av sjön gör sig vinden ordentligt påmind igen. Det känns snarare som att vara vid en havskust där vi går längs sandstranden med konstant sidolutning. Damerna försöker fylla på flaskorna med vatten men det går inte alls när vågorna slår in mot stranden. Inte utan att ta ett ofrivilligt dopp i alla fall. Vid inloppet till sjön ligger en båt fastbunden med rep i bägge ändar. Med hjälp av den kan vi ta oss över torrskodda. Idag får vi brottas en del extra för att dra oss och båt över då vinden vill vara med och leka här också. På andra sidan hittar vi en låda att lägga lite pengar i som betalning för nyttjande av båten.

Vi är äntligen nere på säker mark igen och alla tuffa strapatser är över för den här gången. I mitten av bilden är inloppet till Bietsávrre där roddbåten ligger.

Samevistets café är stängt idag så vi går direkt vidare mot Saltoluokta. I backen upp mot Tjeburisvárásj tar Monica och Eva paus samtidigt som jag ökar på tempot. De vill ta det lugnt sista biten och njuta av att det trots allt är vackert väder idag. Jag vill istället passa på att få en del saker gjorda. Det blir på det viset när man är på långvandring och kommer till civilisationen så att säga. Man vill ringa telefonsamtal till släkt, vänner och kanske också för kolla upp några saker till nästa etapp. En depå ska hämtas ut och ryggsäcken packas om med all den nya maten. Utrustningen kan också behöva en översyn för eventuell reparation. Allt det här tar tid och mina vänner behöver inte längre mig för att hitta fram.
Över på norra sidan av Tjeburisvárásj kommer jag fram till ett vägskäl. Båda ser vältrampade ut så jag fortsätter bara rakt fram. Den stigen resulterar i en brant och småkrånglig väg ner i en ravin. Sannolikt är det enklare att gå den andra stigen. I slutet på ravinen ansluter nämligen en annan stig från vänster. Jag är tämligen övertygad om att det är den andra vägen som ansluter där.
Så är jag då äntligen tillbaka vid Saltoluokta. Det tog mig 6 år att komma tillbaka hit från det att jag passerade här på min vandring längs Kungsleden 2014. Min första vandring någonsin i våra nordligaste fjäll. Idag är det mindre folk på plats och jag tycker det är lite oväntat. Av någon anledning verkar de flesta valt andra ställen detta år med mycket inhemsk turism. I receptionen hör jag någon nämna Gröna Bandet. Det visar sig vara Mikaela som står och pratar med andra vandrare om bandet. Jag hoppas de ursäktar mig för att jag tränger mig in i samtalet. Hon har inte långt kvar nu när reglerna tillfälligt tillåter målgång i Abisko. Själv har jag fortfarande många mil kvar. Jag försöker låta bli att tänka på det. Bättre att njuta av här och nu. Slippa bli överväldigad av hur långt det är.
Till kvällen blir jag bjuden på fjällstationens goda middag av Monica och Eva som avslutning på vår härliga vandring genom Sarek. Tack för sällskapet och en underbar vecka!

Den fina tältplatsen vi hade nedanför Niják.

Jag njuter av utsikten i kvällssolen nära vår tältplats på Vuojnesvárásj.

Inlagt 2021-05-19 12:41 | Läst 3641 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2021-05-19 16:45   eribur
Tack för fortsatt skildring! Visst brukar sig en del "bandare" ta en snabbare väg förbi Sarek va?
 
Svar 2021-05-20 16:43   snurte
En del väljer Padjelantaleden, men jag tror att de flesta följer Kungsleden. Vägsträckan man då behöver gå som "bandare" mellan Kebnats och Vakkotavare var inget som lockade. Så det passade mig perfekt att få sällskap genom Sarek.
 
2021-05-23 14:46   Swift
Tack för denna etapp! Alltid lika trevligt att följa dina steg. Jag förväntade mig lite dramatik vid Tjåggnårisjåhkå, men den uteblev. Kanske hade ni tur med vattenståndet? Annars är det ju det mest omskrivna vadet längs sträckan när inte snöbryggan finns där.
 
Svar 2021-05-27 18:06   snurte
Två gånger har jag passerat Tjåggnårisjåhkå i augusti på samma ställe strax nedströms ett vattenfall där den övre stigen kommer fram. Båda gångerna har det varit väldigt odramatiskt med lite vatten. Vilket förvånat mig med tanke på att det vadet just är omskrivet som du nämner.
Här är en bild från platsen 2019: https://flic.kr/p/2hMn3jD
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar