Mina Jörnisar och jag - det kunde ha varit ett liv på vägarna...

En friluftsblogg. Friluft såsomi kängor, ryggsäckar och tält. Och lite annat också kanske.

SOLo-vandring 2021 i Sarek och Padjelanta, del 1

Högt över fjällen flyger en ko
hon flyger långt bort, där den kan finna ro

där västvinden sjunger sin eviga sång
som avslöjar allting en gång
Den sången som sjunger om livet som det är
och att det kan slösas till ingen nytta
Högt över fjällen flyger en ko
kanske den flyger för sin tro

             -Norrlåtar (1993)

 

 Årets längre fjälltur har varit en solotur i Sarek och Padjelanta. Kvikkjok till Ahkka. Planen var att det skulle ta 12 dagar, men i slutänden hamnade jag på 10. Utan att ha jäktat det minsta. Snarare tvärs om. Korta dagsetapper och en halv vilodag. Jag hade medvetet försett planen med rätt mycket luft, särskilt i dess senare del, för att säkerställa reservtid i händelse av dåligt väder eller missöden. Jag hade varken dåligt väder eller några egentliga missöden. Eller ja, vädret var väl lite för varmt och soligt huvuddelen av tiden. Inte optimalt för vandring någonstans! Mitt största problem var länge huruvida solskyddskrämen skulle räcka eller inte…

Mitt andra, lite mindre, lyxproblem var att jag gjorde turen i fel ordning. Östra Padjelanta i all ära… men det är lite fjuttigt och tamt efter Sarek. Lite som att först hänga några dagar i New York och sedan åka till Borlänge och tro att man ska fortsätta känna stadspulsen…

Formatet på den här historien blir lite annorlunda. Eller inte. Vilket som; håll till godo!  

Flygfarkoster

Någon ko är jag inte men flugit upp till fjällen har jag också gjort nu. Närmare bestämt från Kvikkjok till Pårtestugan. Och från Ahkkastugan till Ritsem.

 

 Är svårt kluven till det där och har lite svårt att förhålla mig till mitt beslut i den här frågan. Även om det rimmar illa med mitt faktiska handlande den här gången så lutar jag åt att ett ”nöjes-flygförbud” i fjällvärlden vore en bra grej.

Fjällräddning, viss näringsverksamhet och för att möjliggöra viss tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning kan jag tycka är rimligt, vi lever ändå på 2000-talet. Men i övrigt… nä kanske inte. Kanske behöver inte allt här i livet vara lätt och tillgängligt. Kanske skulle inte bara miljön utan även människorna må bättre av en till fristad för ”slow living” här i tillvaron.

Pluppen och snöret

Den första dagen hände två saker som just där och då upplevdes som smärre missöden, eller åtminstone otursamma små problem. Inget som hotade fjällturen, men väl komforten. 

När jag lämnat Kungsleden efter att ha kommit upp över trädgränsen ovanför Pårtestugan och vikit av norrut vid Favnoajvve var det dags för kaffefika. I samband med att jag rotar fram något ur ryggsäcken så tar jag också ur mina vadarskor (ett par Foppa-tofflor av billigaste och lättaste modell) och upptäcker att de gått sönder. En av plastnitarna som håller det rörliga hälbandet på plats hade gått av. Huvuddelen av niten satt kvar (i fortsättningen kallad Pluppen) men dess ena huvud hade försvunnit och hälbandet vajade löst i luften. Attans. Hälbanden är viktiga så att skon inte åker av när man vadar, så det där var ju tvunget att repareras. Pillade loss Pluppen, stoppade den i skräppåsen och tog fram det snöre jag alltid har fickan och knöt ihop skon igen med återställd funktion på hälbandet.

 

Frid, fröjd och kaffe med kaka igen. Så långt är det hela ju en rätt meningslös historia, vars enda och lite banala sensmoral är att det är bra att ha ett snöre i fickan. Men. Nu kommer vi till fortsättningen. Nämligen "Historien om hur Pluppen räddade dagen!" Eller åtminstone tvåltuben.

Vid första vandringsdagens slut och den obligatoriska tvagningen före kvällsmaten skruvar jag sönder korken till tvåltuben. Sönder så som i helt obrukbar. Naken, småfrusen och hungrig står jag med en full tvåltub i handen som jag inte kan stänga. Skit också. Ställer den försiktigt ner och klär på mig. Funderar på vad jag har som jag kan hälla över tvålen i, men kommer fram till att nåt sånt har jag nog inte. Inget som blir bra i alla fall. En påse kommer bara bli kladd och "lagen om alltings jävlighet" kommer göra att den går sönder i ryggsäcken i alla fall och då kommer tvåla till allt. Så det skulle inte gå. Men så kom jag ihåg Pluppen. Var inte Pluppens pigg ungefär lika stor som tubens hål? Jo kanske. Om inte kanske något skulle kunna modifieras på nåt sätt så det skulle funka. Rotade fram Pluppen ur soppåsen och… den passade perfekt. Så perfekt att man skulle kunna tro att den var till för just att sitta där. Den kunde inte åka ur av sig själv och det krävdes inte mer än ett lätt tryck för att få den på plats. Och den höll helt tätt. Säkrade den med lite skavsårstejp och så var hela problemet löst!

 

Nit i originalfunktion, Pluppen och tvåltuben...

I princip som om det var tänkt så här... 
(F7456-1755xx, Tub med Plupp m/21 som det skulle kunnat heta på viss myndighetssvenska)  

Så där ser ni: ha inte bara ett snöre i fickan när ni är ute, utan ta nogsamt vara på Pluppar, Flisor, Mojänger och Annat som lossnar från utrustningen! De kommer säkert väl till pass någon annanstans! Se möjligheterna!

Det förlovade landet

Den här fjällturen var upplagd kring tre stycken platser som jag ville besöka. Den första var Pårtemassivets högplatå Luohttoláhko uppe kring 1200 meters nivån. Min väg dit skulle gå över den mindre och lägre platån Ijvvárlahko, nordväst ut upp i Lullihávagge och där försöka gå upp i ravinen mot höjden 1544.

Vädret de första dagarna som jag tog på mig att gå upp till platån var bra vandringsväder; uppehåll, lagom kallt och blåsigt så att svetten håll sig borta men satta man på sig en jacka på rasten så frös man inte. Solen kikade fram nu och då. Lite lagom sådär. Ibland lagom till en rast med kaffe och Ballerinakaka. Kontrasten var stor mot de berättelser om hemskevädret som mötte mig när jag kom upp till Kvikkjock och som de jag mötte vittnade om: orkanvindar i passen, sönderblåsta tält och avbrutna turer. Hiskeligt för dem! Skönt för mig.

Hur som helst. På den den tredje dagen, uppe i Lullihavágge mulnade det på lite och jag hade en dryg timmes blåsregn (det duggregnade rakt framifrån) från ett lågt moln uppe i passet.

 Men det gjorde inget. Regnkläder på och fortsätt framåt. Det var lättgånget och tittade man upp över bergssidan åt väster så såg det så ljust och fint ut där uppe på platån. Här någonstans började jag skämtsamt tänka på den som Det förlovade landet. Om jag bara gnetade på här nere i blåsten och regnet skulle belöningen sedan komma. Där uppe, ovan molnen. I Paradiset. Fantasin drev iväg så där som de bara gör när man går eller gör andra monotona sysslor. Uppe där, i Det förlovade landet, tänkte jag mig att vädret alltid var fint; sol, lagom varmt och blåsigt för att hålla myggen sysselsatta med annat än mig.

Se solen däruppe i det förlovade landet som förtvivlat försöker bryta igenom molnen över Mordor...;-)

Jag såg för min inre syn bilder som hämtade ur Jehovas vittnens tidskrift Vakttornet, där lejonen och zebrorna lever sida vid sida, människorna går runt och är allmänt vänliga och välmående, vetefälten vajar tätt i vinden och… Nej just det ja, jag var ju i fjällen. Det finns varken zebror eller vete där uppe. Men ändå. Varje gång jag tittade upp mot kanten så var det ljusare på himmelen där uppe än ovanför mig, så jag bestämde mig ändå för att fortsätta och kalla det för Det förlovade landet.

Ravinen upp mot 1544 funkade inte. Det var för brant. Jag försökte. Men nej, jag vågade inte. Hade snön på snöfälten varit lite mjukare så hade det kanske gått. Men som det var nu… nä. Ramlade man skulle det med stor sannolikhet vara bland det sista man gjorde innan man på riktigt hamnade ovan molnen i Paradiset eller var man nu hamnar sen…

Nä, jag avbröt och slog upp tältet i halvlä bakom en stor sten i Y-korset på jokken där i Lullihávagge. Det fick bl reservplanen istället: fortsätta norrut ner till Noajdevágge och ta den upp till mitt Förlovade land dagen efter.

 

Noajdevágge var också rätt lätt att gå och strax efter lunch steg jag upp över kanten in i solskenet där uppe i Det förlovade landet. Det var väldigt mycket sten i den här delen av Paradiset. Typ bara sten. Men lättvandrad sådan och jag gick NV ut upp mot lilla sjön S om Nåite. Då drog dimman in.

Eller antagligen var det ett lågt moln. Sikten blev bit vis bara 50-60 meter. Det var fortfarande stenigt men lättvandrat och jag tog det som ett tecken från vädergudarna att jag inte skulle leta tältplats här kring sjön, utan fortsätta ner mot Luohttojávrre. Och mycket riktigt; så fort jag passerat lilla platåpasset S om Nåite försvann molnet/ dimman och solen kom fram på heltid. Och det verkliga Förlovade landet öppnade upp sig! Här var det verkligen lejon, zebror och vete… nej, sorry (just got carried away!); men stenlandskapet byttes till något mitt emellan en frodigt grön fjälläng och karg men ändå grön fjällhed. Lättgånget som hemma i vardagsrummet. Lätt utför, gott om porlande bäckar och ett glittrande Luohttojávrre i andra änden av platån. Det var verkligen vackert.

 

Vit & Svart/ Spy vs. Spy

Även om jag inte visste det då, så var första gången jag såg dem uppe i Det förlovade landet. På kvällen, efter kvällsmaten, när jag halvlåg utanför tältet på liggunderlaget och njöt av sceneriet upptäckte jag två vandrare på dryga kilometerns avstånd.

Fjällyx; en snutt salami och en liten bröstvärmare...

De korsande Det förlovade landet från SV mot NO. Höll rask fart och gick med 200 m lucka, men det var uppenbart att de ”hörde ihop”. Med jämna mellanrum stannade den främre till och väntade in den bakre och så hade de lite rast tillsammans. Sen bar det av igen och luckan uppstod direkt.

De vadade jokken som går ut från Luohttojávrre och försvann snabbt ner över kanten mot Sarvesvágge och jag tänkte inte mer på det.

Dagen efter när jag själv var på väg ner på skrå i Sarvesvágge såg jag nere vid jokken en svart figur och en vit figur. Avståndet var nog två kilometer så det var bara rörelserna som avslöjade att det var folk. Och det var den så tydligt vita pricken som först gjorde att jag såg dem. Jag kom närmare och närmare eftersom jag gick nerför och de först vadade och sedan började gå uppför in i Niedariehpvágge (som jag också skulle gå) och jag roade mig att försöka hitta dem snabbare än sist jag tittade varje gång jag stannade och tittade upp. Rätt snart tänkte jag bara på dem som Svart och Vit. Och precis som med det förlovade landet så satt fantasin igång och associationerna var snabbt i full gång. Då kom det! Kommer ni ihåg karaktärerna Spy vs. Spy? En vit och en svart enkelt tecknad figur med spetsig form som låg i ständigt krig med varann. 90-tal? Oklart exakt vilket medium de förekom i. Både på datorn på nåt sätt (spel?) och i serietidningsfrom tror jag.

Sarvesvágge. Runt kröken där borta mynnar den ut i Rapadalens övre del

Hur som helst; avståndet mellan dem var ofta en liten bit så snart såg jag för mitt inre hur de var mitt uppe i sitt eviga spionkrig! Svart, som oftast låg före sprang på och lade sig i lömskt bakhåll för den vita. Men den vita var listigare och tog en annan väg och överraskade svart, som i sin tur spurtade iväg igen för nya lömskheter…

Som ni ser, min hjärna sysselsätter sig alldeles på egen hand när jag vandrar. Jag är sällan inblandad utan det går av sig själv :-D

Lite senare på dagen kom jag ikapp Svart och Vit uppe i Niedariehpvágge och de visade sig vara civilingenjörer från Västerås, inte spioner. Det var i alla fall vad de sa… ;-)

Därmed är det första av tre inlägg om årets långtur till ända. Sammanfattningsvis kan denna del av vandringen karaktäriseras av nedanstående bild:

Fin solnedgång sett genom tältets myggnät

God tur på er!

Inlagt 2021-08-03 15:04 | Läst 2140 ggr. | Permalink
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2021-08-05 07:37   asp
Visst fanns väl spionerna i MAD? Tack för en fin berättelse, kände igen mycket även om det var typ 50 år sedan jag gick i dessa trakter... Ha de gott!
/p-a
 
Svar 2021-08-05 10:22   Nyingen
Det stämmer nog att det var i MAD!
 
2021-08-05 08:52   OBD
Tack för en litet annorlunda skriven berättelse. Har gått där men bara åt andra hållet.
Tänk vad bra ha en trasig plupp. ;-) Det blev ju rena turen.
Otur att inte vädret inbjöd till en tur upp på Nåite. Utsikten därifrån är väldigt fin.
Ser fram mot nästa inlägg.
 
Svar 2021-08-05 10:25   Nyingen
Hade en tanke på att gå upp på Nåite ett tag, sen glömde jag nog bort den. Antar att det var just det tråkiga vädret som var just när jag var i närheten som bidrog till att glömma. Fast jag hade ju faktiskt rätt enkelt kunna gå tillbaka dit för toppturen. Men men, det får bli en annan gång. Nåite lär nog stå kvar....
 
2021-08-15 23:47   Anders Hermansson
Kul, med annorlunda berättarteknik och din ambivalenta inställning till helikopterturism. Den diskussionen behövs.
 
Svar 2021-08-16 10:26   Nyingen
Tack!
Ju mer jag tänker på det ju konstigare framstår helikopterturismen . Och ev argument för den framstår som mer och mer orimliga :-) Hoppas verkligen att ämnet börjar få det utrymme i offentlig debatt som det kanske förtjänar
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook