Njoatsosvágge är inte bara en ovanligt lång fjälldal, den stiger också med hela 600 höjdmeter. Den stora höjdskillnaden medför att många av fjällens naturtyper finns representerade. Barrskog och myr i dalgångens södra del, följt av vide- och björkskog i dess mellersta delar. Högst upp i nordväst finner man ris- och gräshed. Alltsammans kantas av de många bergens grässluttningar, blockterräng och skyhöga klippor. Få dalgångar i regionen kan uppvisa allt detta. Tillfogar man dalens fortsättning i Änok så får man med ett omfångsrikt deltaland vars meandrande lopp är en magnifik avslutning på vattenvägarna från de omgivande fjällen.

Urskog och vildmark

I nedre Njoatsosvágge är det, förutom jokken, kanske mest barrskogen man lägger märke till. Det är både gran- och tallskog, men tallen dominerar. Det första intrycket kan upplevas dystert eftersom man ser många döda träd. Det är stående torrakor eller omkullfallna träd i olika stadier av förmultning. Träden är draperade med svarta, hängande lavar som ytterligare förstärker intrycket av gammal, döende skog.

Men det är precis så en norrländsk skog ser ut när den får sköta sig själv! Enligt Edvin Nilsson är detta verklig urskog – inget skogsbruk har någonsin bedrivits här. Han skriver: ”Den närliggande barrskogen kring Änok och Ruotevare, som aldrig har avverkats, är nog ett av de finare tallurskogsområden vi har kvar.” Från: Nilsson, E. (1974). De vilda djurens Sarek.

Naturen i de nedre delarna av Njoatsosvágge präglas av barrskogen. Men landskapet är inte enhetligt även om tall och gran är en gemensam nämnare. Här blandas blockterräng, myrmarker, torr barrskogsmark, blandskogsdungar, ängspartier och så vidare. Landskapet skiftar. Bakom varje krök av jokken väntar någonting nytt. På samma sätt är det i skogen. Ofta är den så tät eller småkuperad att man inte ser vad som väntar hundra meter längre fram. En myr? Ett område med torrakor? En liten äng med gräs och örter? Detta är överraskningarnas landskap!

Norr om Standárjåhkå finner man områden med skog som är rikligt draperad med dessa brunsvarta lavar som – efter vad jag har kunnat forska ut – kallas manlav (Bryoria fuscecens). Lavarna är känsliga för luftföroreningar och riklig förekomst är ett hälsotecken: naturen är ren. Mängden (storlek samt antal exemplar) ökar med skogens ålder. Manlaven finns både på döda och levande träd, men eftersom det tar många år för dem att fästa sig på träden och de är långsamväxande (någon eller några mm per år) är det nog mest på de döda eller mycket gamla träden man lägger till den.

Att vandra genom en gammelskog med dess mörka och dystra lavar är en säregen upplevelse. Ibland är skogen helt tyst, och tystnaden tillsammans med de svartklädda träden ger en känsla av att allt liv har flytt. Men så hörs plötsligt ljudet av en skogsmes eller lavskrika och man påminns om att skogen är levande och bebodd.

Djuren som befolkar

I boken De vilda djurens Sarek berättar Edvin Nilsson att han i nedre Njoatsosvágge sett flera av de stora rovdjuren samt fåglar som kungsörn, jaktfalk och blå kärrhök. Han nämner – liksom i förbigående – att det har handlat om många spaningstimmar. Han själv och hans följeslagare tycks mestadels ha uppehållit sig uppe på sluttningarna, exempelvis Sähkok. Detta är naturligt eftersom han utförde rovdjursinventeringar och behövde bra observationsplatser att spana från. Även om man i bokens text kan hitta exempel på att han rörde sig utefter jokken verkar det vara sluttningarna som för honom utgjorde de mest intressanta färdstråken.

Från sina spaningsplatser kunde han och hans följeslagare se alla de stora rovdjuren. I Tjuolda-, Njoatsos- och Änokområdena finns fortfarande kvar björn, järv och lo. Man ser dem sällan, men som vandrare kan man träffa på både spår och spillning från dem. Vargen är väl numera bara tillfällig. Och fjällräven har blivit mycket ovanlig och ersatts av rödräven.

Älg finns naturligtvis även här. Denna låg helt lugnt på andra sidan jokken och brydde sig inte det minsta om mig (troligen på grund av avståndet). Jag står här innanför nationalparksgränsen, men älgen befinner sig för tillfället i naturreservatet. Där kan den jagas under jakttiden.

När det gäller fåglar finns det även där både likheter och skillnader jämfört med 1970-talet. Arter som jaktfalk och blå kärrhök är nu som då sällsynta och kräver både uppmärksamhet och tur för att man ska lyckas se dem. Vanligare är att man upptäcker tornfalken när den jagar smågnagare utefter sluttningarna.

När Edvin Nilssons böcker om Sarek skrevs var vissa år rejäla lämmel- och sorkår. Detta skymtar i hans beskrivningar av djurlivet när han skriver om exempelvis jorduggla och fjällvråk som ibland var mycket vanliga. Numera är det glest mellan sorkåren vilket leder till att de flesta fåglar blir fåtaligare. Inte bara sorkjägare som ugglor och falkar utan även de små tättingarna, eftersom de i högre grad blir bytesdjur när gnagarförekomsten är dålig.

Fåglar som örn och jaktfalk är däremot inte beroende av sorktillgången eftersom de jagar större byten. Kungsörnen är möjlig att få se idag liksom på Edvin Nilssons tid, men oftare är det havsörnen som visar upp sig. En del havsörnar är inhemska, men det är vanligt att norska havsörnar kommer på besök för att spana och jaga i den svenska fjällvärlden.

Havsörn svävande över Änok en septemberdag 2012. Kanske ett besök från vårt västra grannland? Både havsörn och kungsörn är utsatta för många faror och riskerar att förolyckas av tåg, elledningar, vindkraftverk, mm. Förändringar i häckningsmiljön spelar också in, särskilt för kungsörnen. Mycket arbete läggs ner på att dessa vackra och imponerande fåglar ska bevaras i Sveriges häckfågelfauna.

Men det finns mindre djur också. I barrskogen hörs emellanåt lockläten från talltita och lappmes – svåra att skilja åt eftersom det är sällan man får chansen att jämföra! Att möta lavskrika, järpe och de olika arterna av korsnäbbar är också möjligt när man vandrar här. På myrarna finns grönbena och gluttsnäppa, och utefter jokkstranden drillsnäppa och sädesärla. I björkskogen och videlandet hittar man bland annat gråsiska, blåhake, rödvingetrast och dalripa. Edvin Nilsson nämner tallbiten i samband med Njoatsosvágge och att den gärna kalasar på enbär långt upp i videregionen. Just tallbiten är numera något av ett mysterium i Sverige. Den rapporteras sällan från sina häckningsområden (främst äldre barrskogar i Norrbotten) och man vet mycket lite om hur det svenska beståndet utvecklas. Själv har jag aldrig sett den i fjällvärlden trots att den ju borde finnas där.

Dalripan är inte rödlistad, men antalet varierar mellan åren. Chansen att stöta på den i björkskogen eller i videområdena är god. Fotot är tagen på annan plats av Anders Gudmundsson.

Edvin Nilsson har en del att säga även om landet söder om Njoatsosvágge. ”I nedre delen av dessa dalgångar, Njåtjos- och Tjuoltavagge, finns liksom i Rapadalen ett säreget och viltvänligt deltaland, Kvikkjokksbornas Änok. Det är inte riktigt lika stort som Aktsedeltat men absolut inte mindre rikt på älg… Här samlas mycket flyttfågel om våren, innan de tar det definitiva språnget in i fjällvärlden. Ofta utsträcker både järv och lo sina strövtåg hit…” Från: Nilsson, E. (1974). De vilda djurens Sarek.

En annan författare som nämnde området med tanke på djurlivet var Kai Curry-Lindahl. "Två i Lule lappmark betydelsefulla rastområden för flyttande sjöfåglar och vadare utgöres av deltalandet vid Kvikkjokk resp. 1 1/2 mil norr därom vid Änok. På dessa platser samlas om våren stora skaror av fåglar, vilka där tillbringar åtskilliga veckor i väntan på att fjällmarker och -vatten skall bli redo att ta emot dem. Det finns nedanför Lule lappmarks väldiga fjällområden inte många för fåglar lika gynnsamma svämvattensmader som Kvikkjokks och Änoks deltaland... Änoks deltaland har som fågellokal om våren en mycket stor betydelse för produktionen av gäss och änder i våra fjällvatten." Från: Curry-Lindahl, K. (1963). Natur i Lappland. Del 2. (Svensk Naturs landskapsserie).

För ornitologer skulle dessa vatten- och fjällmarker kunna vara ett spännande resmål. Men relativt få letar sig hit numera, trots att det är enkelt med bil eller buss. Både för forskaren och den tillfällige besökaren skulle det säkert finnas mycket ifråga om fåglar och andra djur att se och upptäcka.

Hoten

Ett antal växt- och djurarter i Njoatsosvágge och Änok är rödlistade. Rödlistning är en klassificering där man bedömt hur stor risken är att arten i framtiden dör ut i Sverige. Det jag (Hans) bäst känner till är fågellivet. Av rödlistade arter har jag i området sett jaktfalk, kungsörn, havsörn, svarthakedopping och jorduggla. I angränsande områden har jag sett lappmes, lavskrika, blå kärrhök, fjällvråk, tretåig hackspett och mindre hackspett. Detta är arter som sannolikt också finns i Njoatsosvágge och/eller Änok. Ytterligare några rödlistade arter som jag inte sett finns troligen också här. Naturligtvis är det angeläget att alla dessa arter får finnas kvar.

Mellan grenarna skymtar en svarthakedopping, simmande i en av Änoks alla småsjöar.

Områdets växt- och djurliv gynnas av den stora mängden döda och förmultnande träd. Urskogsliknande skogar härbärgerar en stor mängd växter, insekter och andra organismer som inte finns i brukade och planterade skogar. Det tar mycket lång tid att återfå denna artrikedom om en urskog avverkas. Risken är stor att det speciella växt- och djurlivet går förlorat för alltid.

Det allvarligaste hotet i området är en framtida gruvbrytning. För Njoatsosvágge och Änok skulle en sådan medföra irreversibla förändringar i terrängen, både vad gäller geologi och biologi. Skogen skulle med nödvändighet jämnas med marken, vilket skulle medföra att det djur- och växtliv som finns skulle utplånas. Vi ska skriva mer i ett kommande inlägg om de hot som finns.