Sommaren har kommit och sommarledigheten. Äntligen en tid då man får försöka bli sig själv. Det har länge varit högsommarvarmt, men den perioden är över. Nu försökte jag komma torr ner till Lökholmen mellan regnskurarna. Står och skriver under ett sjöbodstak. De enda som gillar vädret är mördarsniglarna, som flockas i massor på grusvägen. Gissningsvis runt tio grader och vind från sydväst. Jag härdar ut. Det blir en tillfällig regnpaus och jag sätter mig ute på bryggan. Knipmamman har redan stora ungar och de dyktränar ett par hundra meter bort. Två tärnor är i luven på varandra. De låter som arga kattor och kommer så nära att jag nästan tror de är arga på mig. Tranorna ropar i väster. Sädesärlan sitter på en flytboj. Ännu har jag inte listat ut var den har sitt bo. Vassarna har vuxit frodigt gröna. Hussvalor tätt över vattnet och ett par skäggdoppingar i fjärden. Inga ungar än, eller så är de gömda i ryggfjädrarna. Solen bryter fram svagt. Någon flaggar åländskt på självstyrelsedagen på Dånösidan. Ett par knölsvanar lyser bländande vita mot Långösundsvassen. Min vän tärnan har lugnat ned sig och kommer och sätter sig på en sten vid bron bara tio meter bort. Jag betraktar den i kikaren. Det är en silvertärna, vilket förklarar varför den var så aggressiv nyss. Tur att den inte har boet i närheten. Silvertärnan brukar häcka långt ute till havs. Kanske kommer den bara hit för att fiska. Den sitter längre kvar på samma ställe. Blyg är den inte, men vacker. Små röda fötter, helröd näbb, sammetssvart kalott på huvudet, annars gråvit. En strandskata förkunnar "regn upphör" för denna gång. Jag torkar mig i solen.

Cyklat ned till Lökholmen för att lyssna på nattsångare. Tänkte starta min expedition härifrån bryggan. Klockan tjugo över midnatt. Det har varit en varm dag och åskan mullrar nu i öster. Det blekar till en gång över Långösund. Svag vind. Förhållandena borde vara fina. Drillsnäpporna och en gräsand låter höra från sig, mygg. Glömde myggmedlet. Annars tyst här. Inga vassar heller för rör- och sävsångare. Fin aftonrodnad i nordväst. Flyttar mig till sjöbodarna inne i Bonäsviken. Sätter mig på en bänk vid en vägg. Det mullrar på i norr, och blixtrar ordentligt i öster. Det är märkligt tyst i vassarna. Kanske är det lite för tidigt på dygnet ännu eller så störs de av åskan? Jag väntar. Någon fisk plaskar till. Jag har hört att man kan kasta en sten in i vassen för att väcka sångarna, men det är säkert på dagen. Klockan går mot ett, åskovädret tycks komma närmare. Jag vandrar vidare. Men inte ett ljud i sommarnatten på hela vägen hem.

Duvhöken som flög in i solen för två veckor sedan var högst troligen en kärrhök. Jag såg den igen förra veckan då den seglade över åkern vid Lökholms vägskälet bort mot Finnö på v-formade vingar. Den typiska stora vita övergumpen och de långa vingarna tyder på hona av antingen blå kärrhök eller ängshök. Den flög lågt över åkrarna, slog ned på något byte och lyfte igen. En stationär kärrhök skulle betyda ängshök, eftersom den blå kärrhöken häckar norrut i landet. Ängshök har jag aldrig förut sett. Så därför sitter jag nu här på vakt vid åkerkanten i solskenet med myggen och dricker mitt morgonkaffe. En skogssnäppa landade i skogen bakom mig, göken gal i öster, viporna klagar på åkern, och jagar sedan bryskt iväg en kråka. Det är vipornas åker. Paret kan skatta sig lyckligt att den ligger i träda. En trädgårdssångare pladdrar oförtröttligt på några meter ifrån mig, gärdsmygen blandar sig i leken med sin eruption av toner, ärtsångaren kastar sina ärter i skålen borta vid vägen. Kråkorna väsnas, man vet aldrig om vad. Det rör sig i en sälg och visar sig vara en talgoxe på jakt efter feta larver. Fågelsången är som en symfoni. Ibland mattas den av, nya röster kommer in, dör bort, solisterna byter av varandra hela tiden. Konserten är som intensivast nu i slutet på maj. Skogssnäppan kommer utstörtande från skogen och flyger förbi mig ljudligt "kiffande". Men av kärrhöken denna morgon ingenting. Kanske var den en flyttande blå i alla fall.