Korvgrillning vid vindskydd, en promenad i naturreservaten jag har turen att ha om knuten, närnaturvandringar i Kilsbergen, fjällturer i Sverige och Norge. Naturupplevelserna kommer i många former och jag gillar dem, jag och min familj. Jag söker naturnärhet och upplevelser framför mil och rekord, jag fotar, filmar och skriver gärna, jag längtar för det mesta ut igen och jag gillar väder!
Användarnamn: SejrlaIntressen: Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Bär & svamp, Orientering, Foto
Runt Röstvålen i Ramundberget
Ensam. Det kändes tråkigt att lämna familjen och en febersjuk son i lägenheten, men också skönt med en tur helt själv. I semestertidens mycket mer nära boende och liv är det ännu viktigare att också skapa utrymme för det egna. Speciellt om det är där man hämtar kraft. Turen började över Ljusnan på den gamla bron och in på pilgrimsleden - Romboleden. Genom fjällbjörkskog, enbuskar, guldgul Kovall och det där närmast självlysande gröna gräset. En av fjällens varma dagar visade det sig bli och yllet åkte snabbt av och ned i väskan. Känslan i bröstet var stor, och fri.
Min första soloövernattningstur. Fasaskogen och fem naturreservat.
Så var det då dags. En övernattning ute. Själv. Som jag skrev i förra inlägget så har jag filat på utrustningen och hittat rätt där. Nu var det bara dags att våga också! Naturen är jag inte rädd för. Den är på något sätt förutsägbar. Då är kvällspressens rubriker om otäcka människor större spöken. Och riskerna. Vad gör jag om….? För att inte tala om de egna hjärnspökena. Där hjärnan gräver upp något geggigt från botten av tankebrunnen och säger - Det här då? Har du tänkt på det!? Allt eftersom har jag brutit ned de rätt ihåliga rädslorna och motargumenten. Låtit allt det positiva med naturen och friluftslivet få vinna argumentationerna. Tagit mig själv i kragen. Och bestämt mig.
Jag ville att turen skulle vara värdig att vara en första. Inte bara slänga in mig på närmaste ställe där det går att slå upp ett tält, utan en riktig tur. En genomtänkt, minnesvärd tur. Jag började för ett bra tag sedan tänka Fasaskogen. Ett område i Kilsbergen med trolsk, fantastisk, oländig natur. Fullt med historik, naturreservat och fantasieggande namn. Jag har suttit med kartan och mätt och funderat och till slut hittat en lagom tur genom fem av reservaten -Örgivsmossen, Gällberget, Lövfalla, Kroksjöskogen och Jätteberget. Med hjälp av de leder som gick inom reservaten, och anslutningslederna däremellan blev det en tur på ca 2-2,5 mil.
Med skurhinken på Bergslagsleden
Många gånger har jag tänkt på hur lyckligt lottade vi är. Vi vandrare. Inte bara för naturen och upplevelserna och allemansrätten och sällskapet. Utan också för alla fantastiska människor i vårt avlånga land som ser till att vandringslederna hålls vandringsbara, rena och fräscha. Varje år läggs det ned många timmars arbete, ofta ideellt, på att städa och röja och hålla rent.
Och numera kan vår familj stolt meddela att vi drar vårt lilla strå till stacken. Sonens frilufsargrupp ska under sommaren se efter två sträckningar av Bergslagsleden och även sköta städning av två vindskydd. I helgen var det alltså vi som packade skurhinken, städhandskarna och såpan och begav oss ut för att skrubba.
Håller jag för en övernattning?
En test-tur genomfördes igår. Lite nervöst var det. Ny utrustning men framför allt jag själv skulle testas inför kommande planer.
Nogsamt har jag läst och utvärderat och funderat vilken utrustning jag vill ha. Och jag tror att jag äntligen har hittat en avvägning mellan vikt, komfort och behov som passar mig. Samtidigt har drygt två års sjukgymnastik och akupunktur långsamt tagit mig mot målet. Att kunna bära vikten av packningen för vandrings-övernattningsturer (till skillnad från övernattning 100m från bilen :-) ).
Nymornade fjärilar, fornborg och en dag själv i Kilsbergskogarna
Ibland har man planer. Och så går det inte som planerat. Dags för omplanering alltså. Jag brukar tänka på den här bilden när det händer.
