Redaktör för olika friluftsmagasin. Berättar här om mina resor och äventyr.

Användarnamn: Karen

Intressen:

Mer på profilsidan


Kategorier:


2023:
September

Kärlek vid första ögonkastet

Med sina vackra sandstränder och häftiga raukar är Fårö ett populärt sommarparadis. Vi vandrar runt på den norra delen av Gotlands lillasyster och låter henne guida oss tillbaka i historien.

Foto: Melanie Haas

Öppna landskap på Fårö. Foto: Melanie Haas

När den svenske regissören Ingmar Bergman först kom till Fårö 1960 letade han efter en inspelningsplats för sin film Såsom i en spegel. Han hade Orkneyöarna i åtanke som inspelningsplats men produktionsledningen nekade honom den skotska skärgården eftersom kostnaderna var för höga. De bad honom att ta en titt på Fårö som ett alternativ. Med stor skepsis tog sig Bergman över till Fårö - och blev överväldigad. "För att uttrycka det högtidligt så fann jag mitt hem. Det var kärlek vid första ögonkastet", sa han entusiastiskt om den lilla ön som tornar upp sig ovanför Gotlands nordspets.

Foto: Melanie Haas

På Fårö får man öppna och stänga många grindar för att inte de ulliga djuren ska smita ut. Foto: Melanie Haas

Melanie, Victoria och jag anländer också för första gången idag på den ö som så många blir hänförda över när de hör dess namn. På Gotlands nordöstra spets har vi gått ombord på den lilla färjan som ska ta oss över till Fårö. Väl där ska vi under de kommande dagarna vandra längs den norra halvan av ön. Vi vill ta reda på vad det är med passionen för Gotlands lillasyster som nu ligger där framför oss på andra sidan sundet och som förr i tiden inte ens skulle ha känts igen som en ö. När de första människorna kom till det här området för cirka 4 000 år sedan seglade de runt mellan fragmenterade skär. Fårö kom upp ur havet i sin helhet först efter den senaste istiden. De små insjöarna som finns på ön var tidigare havsvikar och vi slår upp vårt tält i månskenet vid en av dessa sjöar.

Hundar av kalksten

Den kristallklara sjön Farnavik glittrar i solen och hälsar oss välkomna nästa morgon. Vi kokar havregrynsgröt och sitter och tuggar sida vid sida medan blicken dröjer kvar vid det pittoreska landskapet. Så kargt och stenigt, varvat med några få spretiga ljungväxter. Den svaga vinden för med sig en salt doft och skvallrar om närheten till havet. Från och med nu ska vi följa kusten. Efter en stund kommer vi fram till Gamle Hamn som en gång i tiden var en vikingatida handelsplats men som stängdes på grund av landhöjning och kraftiga stormar. I det grunda vattnet kan vi se en stor sten som liknar en fyrfotad varelse. Den välkände rauken kallas officiellt för "hunden".

Foto: Melanie Haas

Den mest kända rauken på Fårö kallas "Hunden". Foto: Melanie Haas

Fårö, liksom Gotland, är känt för sina många raukar och på flera platser ser det ut som om en excentrisk konstnär har placerat ut de stora kalkstenarna i ren frenesi. Men i själva verket är raukar lämningar från förhistorisk tid. För 490 miljoner år sedan bildades ett enormt korallrev i den här regionen, som vid den tiden fortfarande låg ungefär i nivå med ekvatorn på grund av den ständiga förflyttningen av jordens kontinenter. Kalksten bildades på vissa ställen nära kusterna och efter att ha eroderats av hav och väder återstod formationer som nu påminner om eran före vår och som är märkligt rörande. Det börjar duggregna, men vi är så fascinerade av denna speciella plats att vi knappt märker dropparna.

Kontaktannonser och kvalitetstid för par

Mitt ute i ingenstans finns ett litet hus som skyltar med "Loppis". Tacksamma för ett torrt skydd ställer vi ner våra ryggsäckar, bläddrar bland kuriositeterna och undrar hur livet kan ha varit här förr i tiden.

Under århundradenas lopp har allt fler Fåröbor lämnat sina hem. År 1870 bodde det 1,300 Fåröbor på ön men idag bor bara knappt 500 kvar. På Fårö fanns det förmodligen få kvinnliga singlar för år 1947 gick sex ungkarlar från Fårö samman och satte in en kontaktannons i en finsk dagstidning för att locka finska kvinnor till sin ö. Många män hade stupat under krigen i Finland och det rådde brist på män. Pojkarna från Fårö fick många brev och det här sättet att hitta kärleken spred sig snabbt på ön. Fler och fler män satte in kontaktannonser i de finska medierna. Gnistan behövde dock infinna sig snabbt eftersom det inte fanns mycket tid att lära känna varandra på. Fårö var militärt skyddsområde fram till 1998 och endast svenska kvinnor fick vistas där. Därför gällde det att gifta sig så fort som möjligt så att de utvalda kvinnorna, som då hade svenskt medborgarskap, kunde flytta in hos sina nya brudgummar.

Vid det här laget kurrar våra magar och när vi passerar Lauters Café kan vi inte låta bli att stanna till. Borden och stolarna är placerade i stenruinerna på den gamla innergården och lite senare faller vi för rökt lax och små chokladkakor i det mysiga taklösa murverket. Medan vi njuter av maten torkar solen de sista dropparna från våra regnjackor. Victoria upptäcker ett kubbspel och vi tävlar mot varandra på den stora gräsmattan. Upprörd över mina två konkurrenters upprepade segrar är jag på väg att kräva en fjärde revanschmatch när Melanie påminner mig: "Kom igen, vi måste vidare, jag vill fotografera solnedgången vid raukarna i norr".

Foto: Melanie Haas

Raukarna på stranden berättar om Fårös historia och inspirerar till en kärlek till naturen. Foto: Melanie Haas

Senare passerar vi Lauters Hamn och fortsätter längs Fårös klippiga nordvästkust genom naturreservatet Digerhuvud. Måsarna skriker ovanför våra huvuden och doften av tång blandas med doften av de soliga blomsterängarna som vi går igenom när det blir för ruggigt på stranden. Framför oss står hasselnötsfärgade träskjul bredvid små vita stenhus och en fisklukt breder ut sig och avslöjar att vi befinner oss vid Helgumannens fiskeläge. Sillfisket var förr en viktig inkomstkälla för öborna, och bodarna användes av bönderna som bodde vid kusten under fiskesäsongen. Idag används de bara som fritidshus av vissa öbor. Vi tar en kort paus, sjunker ner på marken framför en gammal träpråm och blickar ut över havet.

Precis i tid når vi en stenstrand i Langhammars som badar i gyllene ljus. Otaliga raukar tornar upp sig som monster från förhistorisk tid. Hittills har vi varit nästan ensamma, men här har familjer picknick och par dricker rödvin på sina filtar. Eldklotet sjunker långsamt ner mellan kalkstenarna, medan havet sköljer in mjuka vågor på den steniga stranden. Det är en magisk stämning som vilar över ön. Vi är fortfarande fångade av den smala ljusstrimman på himlen och märker knappt att det börjar bli kyligt. Vi borde leta efter ett ställe att sova på, så vi tar på oss ryggsäckarna och följer kustlinjen längre österut.

Foto: Melanie Haas

Molnen reflekteras i havet under solnedgången och gör att ön verkar ännu mer mystisk. Foto: Melanie Haas

Mullrande skräck

På den här delen av ön är det svårt att gå längs vattnet så vi går längs smala sandiga stigar i stället. En leder till en äng med vindpinade buskar som öppnar sig mot en vik, och vi bestämmer oss för att sätta upp tältet här.

Men den nattliga friden blir inte långvarig. Mitt i natten vaknar jag plötsligt av ett dovt muller och ser in i Victorias panikslagna ögon. "Hörde du också det?" frågar hon. Sedan lyser himlen upp på ett spöklikt sätt. Vi hade verkligen inte väntat oss en storm idag. Det är som om ön trollat fram ett gräl ur tomma intet - som den första, helt oväntade meningsskiljaktigheten i ett nytt förhållande. Efter att i god tro placerat tältet som den högsta punkten på en plan yta blir vi en kort stund rädda för att träffas av blixten. När vi kollar väderprognosen kan vi lättade konstatera att det våldsamma åskvädret har brutit ut över Gotland och är inte på väg mot oss på Fårö, utan söderut. Nästa morgon kryper vi ur sovsäckarna och ut i den friska luften för att äta frukost.

Några tärnor passerar förbi på himlen. Deras läten växlas med det milda kluckandet i viken och skapar en rytmisk melodi. Solens strålar glittrar på vattnet och doften av strandgräs stiger behagligt upp i våra näsborrar. Det är bara Melanie som har svårt att njuta av stunden. För att ta några bilder haltar hon först svärande över det vassa gräset med sina bara fötter och sedan placerar hon av misstag sitt kamerastativ mitt i skelettresterna från en mås, vilket leder till ett förskräckt skrik. Allt detta får Victoria och mig att le lite ofrivilligt.

En bevarad tid

Senare vandrar vi genom ett forntida kulturlandskap som präglas av små åkrar. Några hästar betar i hagarna som omringas av stenmurar. Här och där finns små bondgårdar, också de i sten. Eftersom det alltid har varit brist på trä på Fårö, byggdes husen i sten här mycket tidigare än på Gotland. De moderna influenserna kom dock långt senare. Eftersom ön med sin karga jord aldrig gjorde det lätt för sina invånare att odla, hade Fåröborna knappast några medel för moderna förändringar. Det ursprungliga odlingslandskapet har bevarats och ser nästan exakt ut som det gjorde på 1600-talet.

Om och om igen öppnar vi grindar och får misstänksamma blickar från fåren. Vi passerar deras lambgift, ett typiskt vindskydd på Fårö med halmtak och plats för hö på övervåningen. Den lilla ladan ser ut att vara hämtad från Hobbitland. Vi fortsätter längs Ekevikens snövita sandstrand som knarrar under våra bara fötter och påminner oss om att vi går på ett miljoner år gammalt tropiskt korallrev. Mindre tropisk är temperaturen i havet när vi kastar oss i för en uppfriskande simtur. Nöjda låter vi oss sedan torkas i den varma sommarbrisen.

På den nordöstligaste spetsen ligger Norsta Auren, en strand med sanddyner framför en knotig tallskog. Som i trans vandrar vi vidare, alltid längs vattenbrynet eftersom det är där vi sjunker mer minst i sanden. När vi tar en dryckespaus fastnar Melanies blick på hennes ryggsäck där hon tidigare snörade fast båda sina vandringskängor. Nu hänger det bara en känga där – dess kompis måste ha lossnat från ryggsäcken under vår barfotavandring. Att fortsätta vandra med bara en känga på en ö där det knappt finns några mataffärer – och än mindre en skoaffär - är inte ett alternativ. Lyckligtvis dyker kängan upp efter ett kort letande och vi kan fortsätta vandringen.

Foto: Melanie Haas

För att ta oss från färjan i Broa till Farnavik går vi tio kilometer på en asfaltsväg kantad av blommande röllika. Foto: Melanie Haas

Det är redan skymning när vi kommer fram till Fårö fyr. Havet vid den vita fyren sköljer kraftigt in över klipporna. Vi bestämmer oss för att stanna på denna mäktiga plats idag, där vågorna berättar historier om havet och vaggar oss till sömns.

Längtan efter ursprunget

Nästa dag går vi genom små förtrollade skogar fram till Sudersand som är slutdestinationen på vår resa och en känsla av melankoli sköljer över oss. För Ingmar Bergman var Fårö kärlek vid första ögonkastet. År 1965 byggde han ett hus här och bodde sedan dess på Fårö. Han blev mer och mer fäst vid ön och gjorde två dokumentärer om ön och öborna. Den 30 juli 2007 avled Bergman på ön och begravdes på platsen där han till slut hade funnit sitt hem.

Klockorna tickar långsammare på Fårö. Spår från förhistorisk tid, vår historia och svunna tider finns överallt här. Och kanske är det det arkaiska i oss som berör oss när vi kommer till Fårö. Kanske är det längtan efter det ursprungliga som gör att så många känner samhörighet med ön och känner sig hemma på den. Melanie, Victoria och jag känner att vi kommer att återvända till fastlandet med en berättelse om en ny och samtidigt välbekant sommarkärlek.

Foto: Melanie Haas

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2023-09-22 10:25   Kristoffer Öhrn
Tack för tips och idéer. Verkar verkligen som ett ställe att besöka.

Är det bara sommarhalvåret som gäller eller hur är det på vintern?
 
Svar 2023-10-11 15:32   Karen
Hej Kristoffer! Vad roligt att du gillar reportaget! Fårö är säkert mest populär under sommaren men underbar året runt och värd en resa även under vintern! Stigen som vi gick på funkar utmärkt under vinterhalvåret. Endast sak att tänka på är att övernattningen funkar enklast i tält! Men om man gillar tälta i kallare väder så blir det bara härligt!
 
2023-09-22 18:03   OBD
Tack för en bra skriven berättelse som väcker gamla minnen till liv.
Fårö är en underbar liten ö.
 
Svar 2023-12-18 10:25   Karen
Vad skönt att höra, tack! Det är det verkligen, så underbar!
 
2023-12-18 10:01   brigitte
Gick ni på en specifik stig eller gick ni på måfå i naturen ? Känner mig inspirerad.
 
Svar 2023-12-18 10:35   Karen
Hej Brigitte! Vi gick på ingen speciell vandringsled utan att vi följde bara kusten hela tiden på små stigar. Det var hur lätt som helst och gav äventyret en extra speciell känsla av frihet!
 

Läs mer i bloggen


Fjälledarens tips: Så packar du lätt och når längre

Ibland får man ut mer av naturupplevelser när man tar ut svängarna. Fjälledaren Oskar berättar hur han hittar en större frihetskänsla utomhus.