Fjällvandringar, naturupplevelser och friluftstankar.

Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 70-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.

I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig också, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitets räkning. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). De senaste åren har jag undersökt Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar har också resulterat i en bok som nu är utgiven och finns att köpa.

Under det senaste decenniet har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycks ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!

Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.

När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).

Användarnamn: fowwe

Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning

Mer på profilsidan


Kategorier:

Etiketter:

Länkar:

Vintertur med dramatik (5)

Med tanke på den långa väg vi hade till Abisko planerade vi att stiga upp någon timme tidigare än vanligt. Strax efter klockan 6 började vi röra oss i sovsäckarna. En kort tur utanför tältet visade att det fortfarande blåste. Vi tyckte att det inte var lika hårt väder som på kvällen så vi sa till varandra att det fanns hopp. Men morgonproceduren tog sin tid, och det var extra mycket att gräva upp denna morgon. Klockan hann bli 10 innan vi stod redo med pulkan.

Det började bli en vana med att få tältet begravt i snö. Muren var Anders mycket stolt över, han hade gjort det mesta av den på kvällen. Våra mur-konstruktioner var väl inte så vackra, men de var tjocka och stabila. Och snöpinnarna satt som i betong när vi grävt ner dem och lagt dem vågrätt samt vinkelrätt mot tältlinan.

Mot Lapporten

Det var mindre blåsigt än föregående kväll. Men definitivt mer blåsigt än vid motsvarande tid föregående morgon. Temperaturen var lägre, jag skulle tro 5-6 minusgrader.

Jag var ivrig att få komma iväg. Dels för att ta tillvara varje stund till att komma närmare vårt mål, dels för att mina fingrar blivit så kalla att de smärtade. I det tillståndet brukar det ta mellan en halv och en timme att få upp värmen i dem. Det bästa sättet är förstås att få igång kroppens blodcirkulation genom rejält muskelarbete. Det blir en värme som varar länge och som står emot många minusgrader. 

Fortfarande kom vinden rakt emot oss. Det var ju bara väntat eftersom den följde dalens riktning. Precis som dagen före var det snödrev och vitt i luften, men sikten var i genomsnitt något bättre. Vi kunde hjälpligt se sluttningarna på bägge sidor om oss.

Långsamt tog vi oss framåt och hittade skoterspåret igen, delvis täckt av snödrev. Vi passerade en av fångstarmarna till renstängslet. Den andra fångstarmen såg vi inte. Det kom emellanåt vindstötar men inte av samma kaliber som dagen före. Ändå kändes det inte säkert. Vi hade en bestämd känsla av att vinden långsamt ökade i styrka, och vi befarade att vi skulle få samma scenario som tidigare: kraftig vind som övergick i storm. Om vi bara kunde komma igenom Lapporten skulle vi känna oss säkrare. På grund av dess trånga passage var vädret troligen hårdast där. Men porten var närmare 6 kilometer lång och en okänd terräng väntade oss.

Framme vid Lapporten. Foto: Anders Gudmundsson.

När vi närmade oss passet blev terrängen svåråkt. Det som vållade problem var stora ytor med barblåst, blank is. Egendomligt. Kunde det vara något vattendrag som svämmat över och fryst? Eller var det resultatet av tidigare tödagar? Vi vet inte, men att åka på is är ingen god idé. I hård vind är det rentav dåraktigt. Det blev till att åka runt om istället.

Det kom fler sådana områden. På andra ställen var marken antingen barblåst eller täckt av decimeterhöga, stenhårda snövalkar. Inte gick det fort att åka i sådan terräng. Lugnt och metodiskt tog vi oss vidare.

Det värsta som kunde inträffa med vädret var ökad vindstyrka. Vi var oroliga för detta när vi bit för bit tog oss in i Lapporten. Kullar och ojämnheter gjorde att vindstyrkan varierade. När vindstötarna var extra kraftiga vilade vi. Vi tog på oss balaclava för att inte skada huden. Anders tog på skidglasögon för att inte få vassa snökorn rakt in i ögonen. Jag känner mig instängd i sådana och behöll mina vanliga glasögon på och hoppades att de skulle räcka. Under de närmaste timmarna skulle kylan och vinden skapa de mest fantastiska istappar under näsan i Anders mustasch. Jag noterade med stor förundran hur istapparna växte men själv märkte han ingenting. (Av hänsyn till hans rykte på Internet tog jag inget foto av dem.)

Vinden tilltog efterhand som vi gled in mellan de höga bergssidorna i passet. Men vi kom framåt! Vinden var förvisso kraftig men absolut inte omöjlig. Inne i dalen minskade också snödrevet och vi kunde se de omgivande höga topparna. När vi närmade oss mitten av passet och stod mellan Tjuonatjåkka och Nissončorru 1633 kände vi att vi skulle klara oss igenom. Vilken befrielse!

Vi följde den västra kanten av den långa norra sjön. Framför oss fanns bara en kant vid horisonten och himmel. Vi såg ingenting av landskapet utanför Lapporten. När det öppnade sig blev vi på nytt överväldigade av fjällets enorma vidd. Långt nedanför oss bredde Torneträsk ut sig, och överallt syntes höga och låga fjäll. Här pausade vi med lunch i en snödriva och fick till och med några solstrålar på oss. Himlen var för det mesta molntäckt.

Ute ur Lapporten! Vädret blev genast mer stabilt och även om det fortfarande blåste kallt så var det inte i närheten av vad vi upplevt tidigare under dagen.

Vid lunchplatsen, på den flacka sluttningen norr om Nissonsnuohkki.

Utsikten ner mot Torneträsk. Fotot gör inte landskapet rättvisa, det var mycket vackert och storslaget. Abisko ungefär i mitten av bilden.

I fortsättningen gick det mestadels nedför mot Abisko. Dit var det ungefär en mil. Vi följde först en ravin, men den drog iväg åt fel håll så vi lämnade den. Terrängen var som vanligt renblåst eller täckt av hård skare.

Anders med ryggsäck, på väg ner mot Abisko. Lapporten i bakgrunden.

Vi kom ner i partier av kullar och björkskog och det gick först hyfsat. Men ju längre ner vi kom desto krångligare blev det. Flera gånger hittade vi skoterspår åt rätt håll, men de ändrade alltid riktning och drog för mycket åt öster. Vi var tvungna att lämna dem och hamnade istället bland kullar och små raviner i björkskogen. Vi ett sådant tillfälle där vi kört fast i terrängen störde vi en älg som vi fick se på nära håll.

Det sista fotot av Lapporten. Klockan var halv sju (sommartid).

Det började skymma och vi var trötta. Slutligen kom vi på ett skoterspår som följde kraftledningen söder om järnvägen. Vi kom in i Abisko från öster. Men det var fortfarande flera kilometer till STF som ligger väster om samhället. Vi var inte säkra på vägen och frågade oss fram.

Klockan var närmare 21 (sommartid) när vi steg in och bokade sovplats. Restaurangen hade stängt, men det gick att köpa öl och chips i receptionen. Vi duschade först och satt sedan med vår öl i brasrummet och vande oss vid att vara tillbaka till bebodda trakter.

Under dagen hade vi förflyttat oss minst 20 kilometer. Sol och vind hade tagit ut sin rätt på våra kroppar, men i Abisko verkade man inte ens känna till att det hade blåst uppe på fjället. På hotellet hade man annat att göra, det var fullt av ungdomar från många håll i världen som var där för att se norrsken. Men vi kände hur skönt det var att för en gångs skull bara få koppla av och vila. Slippa gräva ner och resa tältet. Slippa pysslandet med köket i snön. Rena lyxen.

Nästa dag tog vi tåget söderut.

Bergen på norra sidan av Torneträsk, fotograferade från Abisko västra järnvägsstation.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2014-04-10 13:57   kamera
Äntligen!!! Kanske inte så spännande som de förra. Hela serien som ett sammanhan är riktigt bra mycket att lära. Gillar erat sätt att metodiskt jobba er igenom det jobbiga vädret.
Där har man mycket att lära för oss som inte har kommit ut på vinterfjäll än.
 
Svar 2014-04-10 20:42   fowwe
För spänningens skulle hade jag nog behövt en lavin som plötsligt kom emot oss. Och så avsluta avsnittet där så att alla läsare hade något att våndas över. ;-) Men det var skönt att det blev lugnare den sista dagen. Och att vara metodisk tror jag på, inte minst när det är jobbigt en dag. Man delar upp lidandet i etapper och betar av en efter en. Till slut har man tagit sig igenom alltihop.
 
2014-04-10 15:01   Håkan Friberg
Vintertur med dramatik? Ett understatement! Jag är mycket glad att jag har hunnit läsa alla inläggen innan jag själv ger mig iväg. Bra att ha som referensram om vi tycker att vädret är tufft med 10 sekundmeter och snödrev.
:-)
Tack för mycket underhållande läsning. Värd att omvandlas till en artikel så att den inte försvinner i glömska.
 
Svar 2014-04-10 20:28   fowwe
Ja, 10 sekundmeter låter som en sommarfläkt att njuta av. Skämt åsido, nu hoppas jag ni får en fin tur. Dina glada kommentarer inspirerade mig för övrigt att skynda på skrivandet så att det blev färdigt lite snabbare :-). Och en artikel ska det nog bli så småningom. Får väl bre på lite extra i den.
 
2014-04-10 15:05   OBD
Avslutningens lyx var ni väl värda. Vilken fjälltur ni gjorde!
Kändes faktiskt litet avkopplande att läsa sista avsnittet. Var liksom litet nerförsbacke såväl i berättelsen som i verkligheten. Åtminstone när ni väl kommit igenom "porten".
Tack för en mycket bra berättelse!
 
Svar 2014-04-10 20:32   fowwe
Tack, roligt att du uppskattade den. Hade först inte en tanke på att det skulle bli så mycket av redogörelsen som det blev. Men jag mindes mer och mer allteftersom jag skrev (och så hade jag dagboksanteckningar, som vanligt).
 
2014-04-10 17:38   Glännman
Efter storm kommer solsken. Och ju värre stormen är desto mer välkommen är solen :) Gött att ni klarade er utan skavanker och när man gör det ser man oftast tillbaka på det dåliga väder med ett leende..

En fråga från en som inte vet. Varför är det så vanskligt att åka med skidor på is ? Jag vet ju hur svårt det var när man åkte utför i branta backar och det hade blivit is men jag har aldrig åkt turskidor.

Mvh / Johannes
 
Svar 2014-04-10 20:38   fowwe
Ja, när vi nu ser tillbaka så känns det inte så illa. Vänner och bekanta tycker förstås bara att man är galen (hel- eller halvgalen) vare sig det är storm eller inte. Och det där med skidorna. När jag talar om is menar jag frilagd is. Den är svår att åka på med turskidor. Stighuden får inte fäste, och inte stålkanterna heller. Den usla isen är dessutom ofta buktig. Går man omkull (vilket är lätt) kan man slå i huvudet, och det mår det ju inte bra av. Om isen har snötäcke är det en helt annan sak. Då fungerar det bra.
 
2014-04-11 09:26   Lars_Hedegaard
Mesterligt - hvilken præstation, og nu kan vi andre begynde at ånde igen, da vi ellers har holdt vejret af ren spænding i flere dage :-)
Tak for artiklerne og de fantastiske billeder.
Rigtig god påske.
mvh Lars
 
Svar 2014-04-11 21:28   fowwe
Tack, Lars - men det låter nästan som om det inte var helt säkert att vi överlevde och kom tillbaka ;-). Dock måste jag säga att det var en lärorik upplevelse och att vi så här efteråt inte beklagar den. En annorlunda naturupplevelse som ökade vår respekt för de krafter som kan släppas lösa. En god påsk önskar även jag dig och er alla.
 
2014-04-13 11:01   annakari
Tack för spännande läsning. Eftersom jag varit på tur en vecka hade jag möjlighet att läsa de tre sista delarna på raken vilket var toppen. I går åkte jag och min man från Syterstugan till Umasjö och då blåste det 14-15 sek/m i byarna. Det var nog för att få mig att tappa kontrollen när det kom från sidan på renblåst fjällsida så jag bara blåste i väg. Så lite kan jag ana hur det kan ha känts för er och vilken prestation ni gjort. Sen kan man förundras över att man inte märkt av stormen på samma sätt i Abisko. Men genom pass är vinden oberäknelig. Det är din berättelse ett bevis på.
 
Svar 2014-04-13 21:22   fowwe
Tack för kommentaren! Så du fick också uppleva stark vind. Man får respekt för vädrets krafter på kalfjället. Nere i skogslandet tar träden en hel del av kraften. Det är det ju mer lynnigt högre upp, som du skriver. Vad vi hade för vindstyrkor i meter per sekund har jag inte vågat gissa. När det blåser väldigt mycket har man liksom inget att jämföra med. ;-)
 
2014-04-14 14:26   larsek
Tack för en väl berättad fjälltur. Jag känner igen mig, Både i dina bilder och i dina ord och tankar. Det är närapå att jag inte behöver ut på tur i år. Gillar berättelsen om ovädret, himla nyttig, man glömmer så lätt hur hårt det kan vara på fjället.
 
Svar 2014-04-14 22:03   fowwe
Roligt att du var med på färden! Och att du gillade ovädret. Men avsikten med alltihop var förstås att locka människor ut på vinterfjället, inte att ersätta turen med läsning. ;-)
 
2014-04-16 17:29   äventyrssugen
Har läst igenom hela serien av blogginlägg från er tur. Slås av tanken att här sitter man hemma i lugn och värme och så känner man en viss avund mot er som fick ut och stångas med naturens element på detta vis. Lockelsen är svårförklarad för en själv och nästan omöjlig gentemot de flesta i ens omgivning. Men det måste vara något vi har i oss.
 
Svar 2014-04-17 16:08   fowwe
Du beskriver på pricken hur det är. Så kände jag under ett antal år innan Anders och jag gav oss iväg på vår första vintertur för några år sedan. Lockelsen var paradoxal men till sist stod vi inte ut längre. Vi tog oss över alla mentala trösklar och gav oss iväg. Vänner och bekanta bara skakar på huvudet... ;-).
 

Läs mer i bloggen

Hardeberga – vandringar i underskattad landsbygd

En så stor stad som Lund uppslukar lätt intresset hos dem som bor där. I ännu högre grad gäller detta den betydligt större staden Malmö. Det är lätt att upphöja livet i staden som mer intressant och mer betydelsefullt är livet i exempelvis en liten by (som kanske rentav är på väg att avfolkas).

Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid

Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!

Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Den Stora Grå. Och om fasaden som rämnade

Lunds kommun har knappast rykte om sig att vara en skogskommun, men vi har faktiskt några ganska stora barrskogsområden. Ett av de största är Vombs fure som ligger precis söder om Vombsjön. För något tiotal år sedan hittade man tillfälligt en kringflygande lappuggla i den skogen. Och nu var det dags igen. På årets sista dag 2022 upptäcktes en individ på eftermiddagen, strax före skymningen. Men det var inte många fågelskådare som fick se den.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.