Det är två och en halv mil till Vombs ängar från min lägenhet, så det blev bilen. Var ute strax efter nio, och det var lagom. Dubbelbeckasiner börjar spela i skymningen. Och det gjorde de även denna kväll. Eller var det bara en? Spelet var lite tveksamt, kanske var det bara en enda beckasin. Den kalla vinden kanske hämmade också. Varmt var det inte.

Denna helg har det blåst en hel del, men snön är nästan obefintlig. Jag tog vara på möjligheten att köra ut till ett vindskydd sent igår kväll för att få lite välbehövlig träning inför en ny tälttur på skidor i mars. Jag och gode vännen Anders G planerar detta år att skida genom Sarek. Vi har tänkt starta vid Suorva, ta oss genom Rapadalen och fram till Kvikkjokk. En långtur där det kommer att bli något fler nätter än på förra årets tur i Teusadalen (Stora Sjöfallet). Den turen gav mersmak och nu känner vi oss redo för ett nytt vinteräventyr.

I Skåne har våren den senaste tiden exploderat på ett sådant sätt att vi hastigt övergått från kylig vårvinter till sommarvärme. På bara några dagar har de kala buskarna och träden fått en ljusgrön försommardräkt. Fåglarna strömmar in i landet och det sjunger och rör sig överallt. Allt detta är i sig efterlängtat och härligt. Men jag måste dessvärre erkänna att detta är en svår tid för mig.

För många människor är en sådan fråga helt irrelevant, skulle jag tro. Det närmaste naturen de kommer är någon park i staden. Eller det som finns bredvid dem när de grillar korv. Mer natur än så behöver de inte, och inget ont i det. Vi lever i ett fritt land.

Jag och min vandrarkompis Anders passade på att ge oss ut till ett rastskydd i helgen. Snö och minusgrader ville vi inte missa. Efter att jobb och ärenden i våra respektive hem var avklarade på lördagen trotsade vi snömodden på vägarna och åkte sent på kvällen ut till Silvåkra, där det finns ett vindskydd.