Att vandra är för mig mer än enbart den fysiska aktiviteten och behovet av att klara boende, mat och så vidare. Dessa påtagligheter är visserligen i sig väldigt berikande, liksom utmaningen att välja färdväg och upptäcka nya områden. Men under en vandring händer något inom mig också, somliga dagar mer, andra mindre. Dessa inre processer och förändringar är viktiga för mig och en stor del av behållningen med vistelsen ute i naturen. Inte så lätta att få grepp om och uttrycka i ord, men jag vill i alla fall försöka.
De första dagarna
De första dagarna rör jag mig ovant,
klumpigt och försiktigt på samma gång
Där jag går fram faller
gråa vardagsdrömmar till marken
En kort stund lämnar
de ett tomrum av saknad efter sig
Jag kan inte undgå att lämna dessa avtryck,
som oformliga leriga fotspår
Men redan efter någon vecka
ser spåren annorlunda ut:
uttunnade, som skuggor av spindelväv
bland stenar och grästuvor
Slutligen förflyttar jag mig med lätthet,
spårlöst över vidderna
Blockterräng
En brant dalgång
utan någon riktig mark
Endast stenar och
mellanrum mellan stenar
Vi är ensamma nu
Stigen gick vilse och övergav oss
för flera timmar sedan
Vi fortsätter framåt,
vid varje steg en ny sten
Foten fixerar den noga,
för att avgöra om den går att lita på
Lager ovanpå lager
i alla storlekar
Skenbart livlösa, men fientliga,
inväntande den tröttes misstag
(Gaskasvágge 2002)
När jag någon gång läser en dikt som "talar till mig" (inte nödvändigtvis "tilltalar mig") så uppstår en önskan hos mig att kunna formulera mig på liknande sätt. Jag har försökt - och misslyckats. Under min senaste Pårtevandring planerade jag ett allvarligt försök att åstadkomma något poetiskt. Bifogade bild BORDE ha innehållit en blyertspenna och en anteckningsbok, men efter ett tag gav jag upp.
http://www.utsidan.se/albums/viewpic.htm?ID=21214&set=
Vad det var som talade till mig i dikten ovan?
"...endast stenar och mellanrum mellan stenar..."
Fler dikter! DE tillför ytterligare en dimension.