Ett steg framåt över snön. Ett till. Knakade det inte lite konstigt? Det där dånande ljudet, kom det verkligen från dalgången, eller var det i själva verket RAKT UNDER våra fötter? Det här är del 3 i berättelsen om min och brorsans vårflodsvandring som i del 1 gick genom Storådörren och i del 2 från Tronndalen till Vålåstugorna där vettiga vandrare (inte vi) vände om och gick hem. Del 2 avslutades med att ingen visste hur det skulle gå för oss och om vi någonsin skulle komma fram. Det är nu olidligt spännande!

"Vet vi vad vi håller på med?" frågade han mig när vi stod mitt ute på ett snöfält som det rann ut en 10 meter bred fors ur nedtill. Som om jag hade ett svar på det. 

"Jag vet inte riktigt, men vi kan bara inte gå runt en gång till, jag blir galen! Äh, nu går vi!" sa jag och tog ytterligare ett steg ut på snöfältet som täckte vad som i överkanten såg ut som en liten bäck och i nederkanten en snökantad älv.

"Du, jag tycker det låter under oss..?!" sa han ungefär samtidigt som jag noterade dånet - om det kom från dalgången eller om det verkligen kom från under våra fötter låter jag vara osagt. Jag kände paniken stiga och tror att vi lyckades skrämma upp varandra båda två, för i nästa sekund rusade vi skrikande mot fast mark där vi kunde skratta ut.

Det var rejält snötäckta vidder som tornade upp sig runt om oss i Härjångsdalen. Där det inte låg snö forsade det. Vid tre möjliga vadställen fick vi kasta in handduken i avsaknad av stavar.

Inget vad vid lovande ställe innan det officiella vadstället.

Inget vad vid ledens vadställe. 

Definitivt inget vad vid utflödet från den nedersta sjön.

Det blev till att ge oss upp på den snöklädda sluttningen på den norra delen av dalen istället.

Vårflodsvandringens stora gissel.

Det jobbigaste under turen var definitivt inte själva vaden när vi väl funnit vadställen, utan all tid som gick åt att ta sig runt osäkra snöfält som det dånade om.

Eller all energi som det gick åt i form av skräck när vi faktiskt gick över dem.

Det var efter ett sådant skräcksnöfält som brorsan hittade vandringsstaven, och kom hädanefter att påminna om Gandalf där han gick med sin... cowboyhatt. 

För visst var det ett riktigt Sagan om ringen-äventyr: Många farofyllda vatten, osäkert vart vi skulle komma, hur och när, och om maten skulle räcka om vi inte skulle kunna komma framåt.

Innan vandringen hade en kille på Naturkompaniet kört rejäla säljknep på mig om flapjacks oerhörda egenskaper.

Om det var sant vad han sagt så hade vi definitivt att göra med lembas. Det måste vara vad flapjacks egentligen var, sa jag och brorsan till varandra, åt en smula åt gången och lekte att vi var mätta.

Det är inte så kul att laga mat när det regnar. 

Det var inte av en slump som det kom att bli många referenser till Sagan om ringen under vandringen. Redan under förberedelserna inför vandringen hade brorsan letat upp sin gamla hobbitcloak i fleece som han sytt för 10 år sedan i slöjden, och testade bland annat denna vandringsutstyrsel:

Vandraren.

När vi nu ändå har den förtroendeingivande fjällvandringsexpertporträttbilden ovan i blickfånget, tillåt mig presentera vår (hittills 100% säkra) metod för att bedöma hur god idé det är att gå över ett snöfält:

Vi använde staven till att slå på snön för att höra hur det lät.

När det inte fanns snöfält blev proceduren om möjligt ännu drygare: gå hundratals meter upp för att leta efter ett ställe att ta sig över vattendrag på sluttningen, av med kängorna, knyta fast dem på ryggsäcken, fram med handduken, torka fötterna, på med kängorna – emellanåt blev det till att göra om hela proceduren med 100 meters mellanrum.

Blött, blött och blött. Fötterna rörde inte torr mark på hela vandringen och till alla gore-tex-kritiker kan jag meddela att mina Meindl Dovre Extreme var så gott som snustorra. Enda gången de varit blöta under en vandring var en gång när det droppade ner kondens i dem från yttertältet... 

Ett ständigt trassel: gå över snöbro, balansera över bäck, klafsa genom forsande myr, klättra upp för snökant...

Under den här galet blöta och snöiga etappen började vi bli inte så lite trötta på allt krångel. Vädret var grått, vi hade sovit illa, allt var blött och även om humöret var på topp ändå kunde vi knappast förutse att vi snart skulle få uppleva en av de vackraste kvällarna någonsin.

Fortsättning följer här.