Rockar livet i Annelistyle.

Användarnamn: Anneli

Intressen:

Mer på profilsidan


Anneli bortgift som prinsessa i Oman!

När jag var på Aconcagua, ett berg i Argentina,  förra julen blev jag inbjuden av en kille att komma till hans land och föreläsa. Han jobbade på Bank Muscat så jag blev alltså ibjuden till Oman. Längst ner på arabiska halvön. Coolt. Nu har jag varit där och shiiiit vilka skills de hade på att pyssla om en!!

Bank Muscat är Omans ledande bank och mitt uppdrag var att hålla en presentation som handlade om inre ledarskap och som skulle vara rejält inspirerande och sen skulle vi ut en sväng i öknen med bankens hikingklubb och där skulle jag kort berätta vem jag var, vad jag sysslar med och sen ge gruppen möjlighet att ställa frågor. Det var mitt uppdrag. Naturligtvis ingår det att vara social med de som har bjudit in en osv, men det kan ju knappast kallas arbete.

Jag reste från Göteborg och Landvetter med första flyget till Frankfurt. Där väntade en god vän som jag fikade och kramades med en kort stund innan jag hoppade på flyget vidare till Muscat. Jag hade ingen aning om att vi skulle mellanlanda i Riad men det var ju intressant eftersom flygplatsen såg ut som ett rymdskepp. Sen vidare till Muscat dit jag ankom sent på kvällen. Min vän Hamed som jag träffade på Aconcagua och som var den som bjudit dit mig, mötte mig på flygplatsen i traditionell muslimsk klädsel, väldigt annorlunda än den tjocka dunjacka han gick i på berget. Ett kärt återseende.

Hamed tog mig till mitt hotell, Radisson Park Inn där jag hade fri roomservice och i baren fanns Red Bull, min hemliga last här i livet, så jag redde mig bra.

Nästa morgon försov jag mig. Jag sov som medvetslös och hörde varken mobilen eller klockan. Shit vilka skills de hade på hotellet. De visste att jag skulle bli hämtad en viss tid och någon ringde på dörren och miss, hrm, you know… Ohh, thank you sir! Jag var snabbt i kläderna som jag hade strukit kvällen innan, kastade vatten i ansiktet, in med kontaktlinser och var nere i frukostrestaurangen på någon minut. Där stod någon redo och frågade vad jag ville ha att dricka och vips, innan jag hade tagit fruktsallad med yoghurt stod kaffe och färskpressad juice på mitt bord. Sen kom Hamed och hämtade mig enligt Omans tid, dvs. lite sent, så allt blev bara bra.

Jag höll min föreläsning på banken och det var väldigt uppskattat. Väldigt jättemycket uppskattat. Pust. Jag hade varit lite nervös, vi har ju så annorlunda kultur och jag hade verkligen ansträngt mig att kunna leverera en bra föreläsning utan att stöta mig med deras kultur, bytt en del bilder som var lite väl avklädda osv. Och det blev kanonbra. Så himla kul.


Foto Mustafa Kamal

Jag fick en present efteråt, en Omansk parfym som luktar sagolikt sensuellt och lyxigt. Jag blev nyfiken och googlade. Japp, det har var lyxigt. Den kostar ungefär två papp i västvärlden. Amouage Memoir.

Foto Mustafa Kamal

På kvällen skulle jag och Hamed ut och äta. Vi snubblade på hans fru och hennes väninna i närheten av restaurangen så vi blev fyra vid middagsbordet istället för två. Det blev ett jättetrevligt samtal om livet, islam och äventyr. På bordet stod hummer, kräftor och för mig exotiska fiskar och till efterätt blev det chokladhjärtan. Jag började känna mig som en arabisk prinsessa.



Nästa dag fick jag välja vad jag skulle göra och jag sa att jag ville till den stora moskén och till marknanden för att kolla om jag kunde hitta en abaia, en traditionell muslimsk kvinnodräkt och vips så stod Hameds fru Chikila till min tjänst. Jag hade glömt en skarfs och bad henne ta med en som jag kunde låna men naturligtvis fick jag en egen. Det behövs inte på gatorna i Oman men naturligtvis i moskén.

I moskén  finns världens största matta. Tänkte att det kunde passa för en världsmästare att be en bön på en världsrekordmatta men det gick inte, den gick inte in till kvinnornas avdelning, bara hos gubbarna. Det var ståtligt som tusan inne hos gubbarna, dit man kunde gå och kolla, men inte för att be. Ja ja, de behöver väl det då, vi brudar är av bättre virke och klarar att snacka med gud utan massa pynt! Eller nåt.

Sen blev det marknaden och vi gick runt i massa butiker men jag hittade inget som passade mig. Jag ville alltså ha en sån där svart kappa som man drar över kläderna och en svart skarfs. Kan vara bra att ha om man ska på nåt och ska se representabel ut i just den kulturen. Eller what ever. Jag gillar möten med människor och de blir ofta mer intressanta om man kliver in i deras kultur så gott man förmår. Men som sagt, jag hittade ingen jag gillade så det slutade med att Hamed bad mig skicka mina mått med mejlen så ska de fixa en åt mig! Som sagt, arabisk prinsessa, snart med  måttbeställda kläder.


Sen bar det av ut i öknen med bankens hikingklubb. Det var ett par timmars resa och jag och Hamed fick återigen ett intressant samtal om livet. Vi pratar mycket om livet han och jag. På kvällen berättade jag vem jag är och vad jag håller på med inför gänget och fick massa underbara vänner.

Foto Mustafa Kamal

Hamed hade beställt traditionell Omansk mat som jag tyckte smakade som maten på Zanzibar i Östafrika och fick lärt mig att när Oman var storrike så var Zanzibar huvudstad. Både mat, lukter och viss äldre bebyggelse påminde om mycket jag sett på Zanzibar. På kvällen dansade grabbarna och de ville verkligen att jag skulle dansa med och jag övervägde länge om jag skulle hänga på en sväng eller köra på mitt anseende, jag visste att en  kvinna inte dansar offentligt bland männen i den hör kulturen. Hrm, okej, det är anorlunda med mig, de vet att vi dansar huller som buller där jag kommer ifrån och jag är ju här som värsting så nu kööööör vi - jag körde ett varv med grabbarna till både mäns och kvinnors förtjusning.

Nästa morgon var vi uppe i ottan. De andra skulle ta en ordentlig promenad i öknen medan jag hade fått mig en egen fotograf för att ta lite bilder. Vi satte av ut i öknen och ja, vad ska man säga, himla, himla vackert!!






Foto Mustafa Kamal

Sen blev det en värstingsväng med bilar i sanddynerna. Hjälp, jag var livrädd att den skulle tippa men chauffören hade helt klart skills på det där. Bilarna körde fast ett par gånger och det är väl kul det, då har man ju satsat.

Medan grabbarna fixade bilarna tjötade vi brudar och njöt av livet!

Sen blev det snowborading. Hjälp vad kul!

Foto Mustafa Kamal

Innan vi åkte hem skulle jag ta några bilder med fotografen, Mustafa, och frågade om någon hade en abaia att låna mig och självklart fixades det och ha ha, shit vilket skrattparty det blev, någon började sjunga en bröllopssång och vips så var jag bortgift!

På väg tillbaka till Muscat somnade jag i bilen, alldeles omtumlad. Jag var snabbt in på hotellet och sen iväg på en festival med en representant från banken, som dessutom väldigt gärna ville ta hem mig till sitt hem där jag fick massa presenter och grejer. Sen till hotellet för att sova men nix, det blev knappt någon sömn den natten, jag hade fått ett riktigt gladmejl så jag rockade loss med Spotify halva natten och drack Red Bull. Prinsessan var hög av lycka, ja herregud. Det ska tilläggas att jag ännu inte hade spenderat en enda av de riad jag hade växlat till mig.

Nästa dag blev jag hämtad för att åka till en beutyklinik och få mig en hennamålning. Den var meningen att jag skulle betala den själv men nej det gick inte det heller. När det var dags att betala sa en tjej som satt där, och som jag hade snackat med - jag snackar med allt och alla -  att hon ville ge mig målningen som present. Vad skulle jag säga? Tack så klart, och att människorna i Oman är det mest gästvänliga människor jag någonsin stött på! Jag fick mig en kanonfin målning som vanligtvis är för brudar, alltså såna som ska gifta sig. Jag skulle inte gifta mig, jag var ju redan gift med Mustafa, det var bara en del av mitt nya liv som prinsessa! Tusen tack Wafa!

På kvällen blev det nattflyget hem. Fyra dagar i Oman som pinsessa. Kändes det som i alla fall. Måste säga att jag inte klagar på mitt nya jobb när det ser ut så här. Jag har redan blivit bjuden att komma åter. Om jag vill? Ja, absolut - inshalla!


Foto Mustafa Kamal

TILLÄGG: Jag kunde inte avslöja det när jag skrev inlägget men mejlet jag fick var besked att jag hade utsetts till Årets Äventyrare. Se här! 
________________________
Här har ni min engelska facebooksida
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. 
________________________

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2012-02-19 14:58   Magnus H
Mycket kul blogginlagg.
 
2012-02-19 15:15   avslutatmedlemskap160620
Hoppas du inte slutar göra äventyr om du blir prinsessa.
 
2012-02-19 15:49   rispalt
en del riktigt fina bilder! Har jobbar i Oman och finaste minnet är
fantastiska människor.
 
2012-02-20 18:57   OBD
Härligt skrivet och en del fina bilder!
Bilden där du springer uppför en sanddyn gillar jag allra mest.
 
2012-02-21 16:09   jamo
Lät ju trevligt det där, ibland ska det vara bekvämt också
 
2012-02-23 08:44   o_pelle
Ja, livet har sina upps and downs. Kul för dig med lite annat än skavsår och magsjuka : ). Fina bilder och trevlig läsning!
 
2012-02-28 17:52   seobserver
Bra skrivet om det lyckliga arabien! Vi trivdes utmärkt under vårt år där.
Härlig humor du och de har.
 

Läs mer i bloggen

SYRIA will rise again! Del 3

Anneli Wester åker tillbaka syriska gränsen för att hjälpa till med de syriska flyktingarna.


Gömde ju alldeles bort att göra klart det här! Här kommer del 3 från syriska gränsen tidigare i år. Skulle åkt dit igen häromveckan, biljett var köpt och allt, men var tvungen att ställa in. Nästa vecka blir det en sväng tillbaka till Nepal. Men här är tredje del en av resan till syriska gränsen tidigare i år. Jag är i Reyhanli precis vid syriska gränsen, vid den gränsövergång där flest flyktingar lämnat Syrien. 

Jag gör som de andra delarna, lägger in mina Facebookinlägg och bilder. Välkomna att följa mig där, länk längst ner i inlägget. Det är lite mer live-känsla och väldigt mycket mer respons och liv där. 

Här är del 1 och här del 2 för er som vill ta det från början.

SYRIA will rise again! Del 2

Anneli Wester åker tillbaka syriska gränsen för att hjälpa till med de syriska flyktingarna.

Den turk-syriska gränsstationen precis utanför stan är om jag förstått det rätt den gränsstation där flest flyktingar tagit sig ut ur Syrien. De flesta tar sig vidare. En del stannar här. Startar ett nytt liv. 

SYRIA will rise again! Del 1

Anneli Wester åker tillbaka syriska gränsen och bloggar på plats!

Packar. Minipackning. Det blev inte ens 5 kilo. Och hälften behöver jag egentligen inte. Funderar på att köra micropackning och slänga ut den halvan.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.