Hej! Annonser är vår inkomstkälla för att kunna driva Utsidan.
Om du inte vill slå av annonsblockering kan du istället stödja oss genom att
teckna ett Plusmedlemskap -
då kan du dölja alla annonser och slipper denna text!
Tre toppar bestigna, och då var väl allt klart? Inte då. Har man en gång kommit upp måste man också ned, och det kan vara nog så besvärligt. Sen hade vi ju också ett rejält vattenfall att besöka - sådant går inte av för hackor! Läs mer5
Vi hade nått vår resas huvudsakliga mål; att bestiga Kebnekaises sydtopp. Och har man en gång kommit upp ska man också kunna ta sig ned - helst med livet och knäna i behåll. Läs mer6
Högre än så här hade ingen av oss tidigare varit utan att flyga. Snart skulle vi bege oss ut på den sista slutspurten mot toppen, men innan vi var uppe skulle vi råka ut för både det ena och det andra. Läs mer2
Nu var vi ordentligt igång. Tvenne mil och mer därtill var avverkade - nu var det dags att bege sig upp mot molnen. Väderleken hade inte ändrats nämnvärt sen gårdagens kvällning; det verkade som att denna dag skulle bli riktigt fin. Läs mer5
Det vackra vädret var som bortblåst. Inte en enda topp hade molnen förskonat från sin dödsbringande omfamning. Men Kebnekaise kallade fortfarande på oss, och vår vandring hade äntligen tagit sin början. Läs mer6
Närmare 90 mil avklarade. Kebnekaise hägrade, men låg fortfarande på ett betryggande avstånd. Först skulle vi passera Axels släkt i Kitkiöjoki, en resa på omkring 14 mil. Därefter återstod ytterligare 25 mil innan vi skulle nå Nikkaluokta, där vandringen skulle ta sin början. Läs mer3
Tre personer. Tre toppar att bestiga - i tur och ordning Vierramvare, Kebnekaise (Sydtoppen) och Tuolpagorni. Bestigningar som kom att signifieras av dramatik, växlande väder, skoskav samt inte minst fysisk och psykisk utmattning. För att påbörja denna vandring krävdes dock en lång och händelserik resa, vilken återberättas i denna artikel. Läs mer5
