% include_once "layout/gps.php" %>
<%beginHead()%>Tomas ringer mig från Sörmland och låter intresserat upphetsad. "Har du kollat in utsidan.se? Du måste läsa om korspunktsjakten." "Jaha", säger jag, "vad är det då?" Jo, man letar reda på massa punkter i naturen som slutar på en massa nollor och så vinner man ära och berömmelse och det här måste vi göra!" Jag läser vidare själv på Utsidans hemsida och långsamt gör jag mig en tydligare bild av vad det hela handlar om. Det verkar ju helfestligt.
Vi har redan bokat in några dagar för en segeltur på Mälaren i Tomas H-båt och eftersom vi sett att en av punkterna med "en massa nollor" ligger bara en bit utanför mitt gamla barndomshem i Köping bestämmer vi oss för att ge oss i kast med uppgiften att besöka den. Jag tar bussen upp från Göteborg och möts i Arboga av Tomas och Ingrid som ser litet lagom friluftsklädda ut. Nåja, det är ju inte någon mer avancerad naturtyp vi ska forcera och vädret är ju ganska bra, så det här blir nog ganska lugnt. Bara inte någon hinner före oss!
Med laddade batterier
Tomas har nyladdade batterier i sin lilla Magellan-GPS och drar snabbt
funktionerna för mig. Det har ju kommit senare modeller och det vore ju bra om
man kunde koppla den till datorn och så vidare. Med sig har Ingrid och Tomas
också en karta över området kring den magiska punkten och jag börjar dra mig
till minnes ungdomens cykelturer längs de grusvägar vi nu färdas längs, allt
närmare punkt latitud 660000 longitud 150000.
Det har tidigare varit på tal att jag skulle lära mig GPS-navigering. Jag hade planerat en Sarektur i augusti men tyvärr varit tvungen att skjuta planerna på framtiden, så nu är jag ändå tacksam att få chansen att stifta bekantskap med ett instrument jag tror mig kommer ha nytta av framöver.
Ingrid, Tomas & Claes
Filosofiska utvikningar
Vi hittar en mindre grusväg med en vägbom och parkerar bilen. Jag byter om
till mina "functional confluencing"-kläder, och vi börjar gå i
riktning mot vårt mål. Tomas håller stadigt i GPS:en och vill inte gärna
låta oss andra se den. Det är som om han vill förhöja spänningen genom att
hålla oss i ovisshet om vår position. Det är onekligen litet pirrigt. Vi
samtalar ivrigt om den nya sportens utvecklingsmöjligheter och efter allt mer
halsbrytande förslag kommer jag in på litet mer filosofiska tankar kring
människors förflyttningar och rörelser i naturen förr och nu. För femtio
år eller längre sedan arbetade man säkert så hårt och länge att man
knappast särskilt ofta gick runt och upptäckte för nöjets och spänningens
skull som vi gör för ögonblicket. Bonden gick ner till grinden i hagen för
att hämta in korna, pigan gick till brunnen och hämtade vatten, traktens unga
människor samlades vid den lövade dansbanan. Alltid hade man ett i sig
meningsfullt mål för sina rörelser och varje plats utgjorde en funktion i det
sociala livet. Kanske har vi nu i det postmoderna samhället förlorat mycket av
det meningssammanhanget. Ett exempel är ju den förflyttning vi själva är
engagerade i för ögonblicket. Nu är den mänskliga rörelsens mål en
abstraktion, något skapat utanför hennes givna livssituation, en konstruktion
på en hög abstraktionsnivå, en imaginär punkt i ett godtyckligt rutnät som
inte finns i den fysiska verkligheten. Jag går tyst en stund och tänker på
mig själv och naturen.
Mot nollorna!
Efter en liten bit ropar Tomas: "Här går vi av vägen, in till höger,
här går en stig." Vi följer honom i de leriga spåren efter en
skogsmaskin. Decimalerna på GPS:en klättrar stadigt neråt mot de
eftertraktade nollorna. Ännu ett stigskilje, djupare in mellan granarna. Skogen
är vacker och grön. Platsen vi är på väg mot verkar onekligen ligga
utanför allfarvägarna.
Tomas skyndar vidare, likt en terrier som fått upp ett spår han inte gärna vill mista. "Nu är vi snart där", flåsar han, svettig i försommarvärmen. Mellan träden ser vi en solbelyst mossbelupen sten som vi gärna vill tro utgör något slags monument över denna magiska plats. Tomas snurrar runt varv efter varv med sitt dyrbara instrument i handen, men de rätta koordinaterna vill inte infinna sig på displayen. Han blir alltmer otålig och vi plågas också svårt av tjocka, svarta moln av blodtörstiga myggor som, kan man tro, känner till denna strategiska punkts lockelse på oss naturmänniskor. Vi ansätts hårt och jag rycker åt mig GPS:en från Tomas och börjar skutta fram och tillbaka mellan träden för att få den där sista nian eller ettan att slå över till en nolla. Jag lyckas! Tomas är snabbt där med digitalkameran och knäpper bild efter bild. Här är beviset! Vi är nöjda och mycket lyckliga över vår bedrift, inte så mycket för att den varit ansträngande utan mest för att vi känner oss som pionjärer inom ett område som nätt och jämnt fötts i den mänskliga kulturen.
Tillbaka till civilisationen
Vi tycker oss ha fått tillräckliga bevis för att vårt uppdrag har lyckats
och börjar leta oss tillbaka mot bilen. Nu hjälper ingen GPS i världen oss.
Tomas har glömt att programmera in startpunkten och backtrack-funktionen har
han inte heller kläm på. Nu gäller gamla hederliga metoder som solposition
och myrstackar. Ingrid och jag kan inte låta bli att småle litet för oss
själva och konstaterar sunt att det nog är bra och kul med ny teknik, men att
det till sist ju faktiskt kommer an på människan själv. Vi hittar bilen en
stund senare och Tomas börjar snabbt lägga upp rutten för morgondagens
segling. Han har fått blodad tand. Vem vet, kanske kan vi segla över till
Mälarens norra strand och hitta en ny korspunkt i närheten av Bålsta. Jag
lutar mig tillbaka i baksätet och bryr mig inte längre om exakt var jag är.
Vy från korspunkten
Fler än vi hade upptäckt korspunkten