Så var det snart dags igen! Haparanda-Ystad på 1 hju1!

[avsl0912]

Skam den som ger sig! Uppladnningen är i full gång, efter en kall vinter med ringa träning på enhjularen men desto mer på löpbandet, simmet osv så är vägarna i Skåne snustorra och fina för miltals enhjulscykling. Den 22 maj startar jag åter i Haparanda för att försöka ta mig ner till Wallanders Ystad, kommer jag dit har jag gjort en bragd, Tvingades ju bryta förra året efter 5 dagar o 50 mil, nu har jag en 36-tumscykel som gör att jag kan köra lite fortare och därmed slipper belsata ryggen lika långe varje dag. Har ju ett gammalt diskbråck som tyvärr gör sig påmint vid för hög belastning och ett vä knä som är utdömt av läkaren. Men där fick han tji, för efter att ha tränat upp det försiktigt bl a med baklängesspring o enhjulingscykel så kan jag springa igen, visserligen inte så fort och så lång som 2000 då jag sprang Hörby - Stockholm o avslutade med Sthlm Marathon på 9 dgar )lite över 70 mil) m a o två maror om dagen. Så här får man inte skriva in Jantelagens Sverige men det skiter jag fullständigt i, och det tycker jag att Ni ska göra också, ödmjukhet är bra, men man måste våga sticka fram hakan, så jag avslutar med ses vi i Ystad den 15 juni?
(skrattar), för vidare information http://www.ant-sut.nu
ha en bra vår alla friluftsälskare och amatör och elitmotionärer, alla utmaningar som vi hittar på för oss själva är en bragd om vi klarar dem, oavsett längd, färdsätt osv. Vi kan och ska känna oss nöjda om vi cyklar 5 mil på en tur på en tvåhjuling, eller springer en mil i skogen, eller, ja allt vad vi än gör för att må bra, ska vi vara nöjda av. Sedan finns det ju olyckskorpar som kraxar och säger men det där med ultrautmaningar är väl inte så bra för kropp och hälsa, nej jag kan hålla med till viss del men vi är olika som människor och det får vi aldrig glömma bort. Det som känns fullständigt fel för en kan vara helt rätt och till och med nödvändigt för någon annan. So keep on cyckling and smiling!

 

[lillebror_manne]

helgrymt!

Jag är också enhjulingscyklist! Jag läste om när du cyklade vätternrundan för nåt år sedan och sa till mej själv då att jag bara måste cykla nårgar längre sträckor på enhjuling.
Jag och några av mina kompisar ska cykla tvåhjuling genom hela sverige när vi gått ut gymnasiet...senn får vi se hur långt det blir på ett hjul!
tillsist så vill jag bara säga att jag stöttar dej fullt ut och hoppas på att resan kommer gå bra!

 

[avsl0912]

Tack för hejaropen, behövs!

Tack för hejaropen, de behövs, som jag skrivit på min hemsida så är det inte bara att ställa ut skorna. Det är nästan 2000 km som i mycket stark trafik och på många, många ställen utan vägren. Jag anser, och folk får skratta, att om jag klarar det så är det att jämföras med Ola Skinnarmos, Nordpolentur. Han hade då klarat av Sydpolen, han hade erfarenhet, nu var det enbart viljan och att han inte skulle bli skadad som hindrade honom från att bli historisk.

Jag blir inte historisk, mig anser man säker för heltokig men det skiter jag fullständigt i (skrattar). Utmaningar är för mig som nikotinet för en rökare. M a o "ett gift"
och ibland, då man klarar sina högt uppsatta mål, så får man inom sig i alla fall stå där överst på pallen. Härligt, men vad säger Jante om det? (skrattar). Sanningen att säga så finns inte Jante, han finns bara inom dem som inte mår så bra, som inte unnar andra framgång, ja Ni vet allt det där, sä den ramsan behöver jag ju inte dra! Heja Sverige!!!

 

[thegedd]

Re: Tack för hejaropen, behövs!

Tack för hejaropen, de behövs, som jag skrivit på min hemsida så är det inte bara att ställa ut skorna. Det är nästan 2000 km som i mycket stark trafik och på många, många ställen utan vägren. Jag anser, och folk får skratta, att om jag klarar det så är det att jämföras med Ola Skinnarmos, Nordpolentur. Han hade då klarat av Sydpolen, han hade erfarenhet, nu var det enbart viljan och att han inte skulle bli skadad som hindrade honom från att bli historisk.

Kan inget annat göra än att le åt människor som ser upp till Sveriges mest självhävdande äventyrare, kolla in Corax eller Strandberg´s bravader som jag tror ger sig av på helt andra grunder än just mediafjanten Skinnarmo.......


Jag blir inte historisk, mig anser man säker för heltokig men det skiter jag fullständigt i (skrattar). Utmaningar är för mig som nikotinet för en rökare. M a o "ett gift"
och ibland, då man klarar sina högt uppsatta mål, så får man inom sig i alla fall stå där överst på pallen. Härligt, men vad säger Jante om det? (skrattar). Sanningen att säga så finns inte Jante, han finns bara inom dem som inte mår så bra, som inte unnar andra framgång, ja Ni vet allt det där, sä den ramsan behöver jag ju inte dra! Heja Sverige!!!

 

[avsl0912]

Svar på Jespers inlägg

Jesper skrev:
Kan inget annat göra än att le åt människor som ser upp till Sveriges mest självhävdande äventyrare, kolla in Corax eller Strandberg´s bravader som jag tror ger sig av på helt andra grunder än just mediafjanten Skinnarmo.......

Jag har inte sagt att jag ser upp till Skinnarmo, där har Du fel, jag ser upp till hans eskapader, de kan vi inte ta ifrån honom, sedan är det ju en annan sak med andra äventyrare, som är lite ödmjukare och inte ens nämner sig själva.

Där är vi olika Jesper, inget är svart eller vitt här i världen som Du vet, några blir saliga på en sorts tro, andra på en annan.

Jag sticker inte under hakan, att om jag gör någon utmaning, och av den kalibern att först lära sig enhjulscykla som 53-åring sedan som 57-åring (kanske) klara Haparanda - Ystad, då är jag duktig, då har jag gjort en bragd. Du får anse Dig själv duktig när Du vill och Du får anse Dig gjort en bragd när som helst, tycker Du att Du gjort det då håller jag med Dig.

Hur var det nu med den där Jante, Jesper, hade vi inte begravt honom, vi kan inte mäta olika prestationer av utmaningskaraktär i guld, silver o brons. Vi har ju olika förmågor och olika mål.

Faan, om jag var 30 år, hade pengar, ingen familj, så skulle väl jag liksom Renata Chlumska kunna ta mig runt staterna. Nu är det ju fullständigt omöjligt för de flesta dels p g a pengar, familj och jobb. Alla är inte så vackra att de bara behöver sträcka fram handen så står sponsorerna i kö. Nej, ska jag en gammal gubbfaan få en krona så får man ligga på knä och bedja (skrattar) men det är ju också det som gör att inte alla som skulle vilja göra äventyr/utmaningar kommer iväg. Det fordras pengar, och kan man då ses i olika sammanhang i TV så är det ju lite lättare, så att vara i TV fyller ju inte bara uppblåsbarheten, om det nu är så att Ola Skinnarmo är sådan (du säger ju det) utan också hans börs, och det är ju det viktigaste för kommande äventyr och projekt.

Som sagt vi är alla olika och ingens utmaningar, äventyr är sämre än någon annans, vi har olika förmågor, vi har olika mål. Leve äventyren och utmaningarna om det så bara är att vara ute en helg i kajak och sova över på en liten ö.

 

[thegedd]

Re: Svar på Jespers inlägg

Jesper skrev:
Kan inget annat göra än att le åt människor som ser upp till Sveriges mest självhävdande äventyrare, kolla in Corax eller Strandberg´s bravader som jag tror ger sig av på helt andra grunder än just mediafjanten Skinnarmo.......

Jag har inte sagt att jag ser upp till Skinnarmo, där har Du fel, jag ser upp till hans eskapader, de kan vi inte ta ifrån honom, sedan är det ju en annan sak med andra äventyrare, som är lite ödmjukare och inte ens nämner sig själva.

Där är vi olika Jesper, inget är svart eller vitt här i världen som Du vet, några blir saliga på en sorts tro, andra på en annan.

Jag sticker inte under hakan, att om jag gör någon utmaning, och av den kalibern att först lära sig enhjulscykla som 53-åring sedan som 57-åring (kanske) klara Haparanda - Ystad, då är jag duktig, då har jag gjort en bragd. Du får anse Dig själv duktig när Du vill och Du får anse Dig gjort en bragd när som helst, tycker Du att Du gjort det då håller jag med Dig.

Hur var det nu med den där Jante, Jesper, hade vi inte begravt honom, vi kan inte mäta olika prestationer av utmaningskaraktär i guld, silver o brons. Vi har ju olika förmågor och olika mål.


Faan, om jag var 30 år, hade pengar, ingen familj, så skulle väl jag liksom Renata Chlumska kunna ta mig runt staterna. Nu är det ju fullständigt omöjligt för de flesta dels p g a pengar, familj och jobb. Alla är inte så vackra att de bara behöver sträcka fram handen så står sponsorerna i kö. Nej, ska jag en gammal gubbfaan få en krona så får man ligga på knä och bedja (skrattar) men det är ju också det som gör att inte alla som skulle vilja göra äventyr/utmaningar kommer iväg. Det fordras pengar, och kan man då ses i olika sammanhang i TV så är det ju lite lättare, så att vara i TV fyller ju inte bara uppblåsbarheten, om det nu är så att Ola Skinnarmo är sådan (du säger ju det) utan också hans börs, och det är ju det viktigaste för kommande äventyr och projekt.

Som sagt vi är alla olika och ingens utmaningar, äventyr är sämre än någon annans, vi har olika förmågor, vi har olika mål. Leve äventyren och utmaningarna om det så bara är att vara ute en helg i kajak och sova över på en liten ö.

Alla ger sig av på färder av olika anledningar och det är synd att det blir fler och fler just självhävdande äventyr, jag nådde toppen, jag klarade det trots väder och vind m.m.m.m
Att sitta och lyssna på någon som har tagit sig ifrån A - B i extrema miljöer är för mig bortkastad tid.
Att däremot sitta och lyssna på någon som pratar mer om människomöten än just prestationen och utmaningen är för mig mycket mer intressant men som sagt är vi alla olika......






[Ändrat av thegedd 2006-04-01 kl 18:37]

 

[avsl0912]

Där håller jag med dig till fullo, Jesper!

Jodå Jesper, där håller jag med dig till fullo, mötena med andra människor är en krydda i utmaningarna. Då jag utförde Sveriges längsta triathlon från Treriksröset till Smygheuk 2001 och kom springande någar mil från Övertorneå, kom på andra sidan en man i 60 årsåldern springande i motsatt riktning, vi hejade. Jag tänkte, det var en jobbig stil han sprang med, det måste vara tungt. Efter ca en timme hör jag någon bakom som säger Hej, det var han. Vi börjar prata, han är pensionär och berättar att han fortfarande springer maran under tre timmar och att han som bäst kört vasaloppet på plats 34. Han bjuder hem mig till frun och hon som är sjuksköterska plåstrar om mina fötter som är alldeles såriga efter ca 45 mils löpning. Detta möte är bara ett av alla de möten som jag fått uppleva under mina år som utmanare. Och där tog du ju en poäng Jesper, för med isbjörnar är det ju svårt att ha en kommunikation (skrattar).

Visst är vi olika och det ena utesluter inte det andra, vi ska inte döma, vi har ingen rätt till det, vi har olika slags tro, det får vi aldrig glömma bort men jag håller med dig till fullo, dessa möten är fantastiska. Om jag klarar mig från Haparanda - Ystad kommer jag ha minst 50 intresanta möten att berätta om. Jag har massor av möten sedan tidigare i mitt huvud men jag nöjer mig med att berätta om detta, för så fel jag hade, om hans löpstil, trodde aldrig han skulle klara en mara med den tunga stilen, tji fick jag.

 

[thegedd]

Re: Där håller jag med dig till fullo, Jesper!

Jodå Jesper, där håller jag med dig till fullo, mötena med andra människor är en krydda i utmaningarna. Då jag utförde Sveriges längsta triathlon från Treriksröset till Smygheuk 2001 och kom springande någar mil från Övertorneå, kom på andra sidan en man i 60 årsåldern springande i motsatt riktning, vi hejade. Jag tänkte, det var en jobbig stil han sprang med, det måste vara tungt. Efter ca en timme hör jag någon bakom som säger Hej, det var han. Vi börjar prata, han är pensionär och berättar att han fortfarande springer maran under tre timmar och att han som bäst kört vasaloppet på plats 34. Han bjuder hem mig till frun och hon som är sjuksköterska plåstrar om mina fötter som är alldeles såriga efter ca 45 mils löpning. Detta möte är bara ett av alla de möten som jag fått uppleva under mina år som utmanare. Och där tog du ju en poäng Jesper, för med isbjörnar är det ju svårt att ha en kommunikation (skrattar).

Visst är vi olika och det ena utesluter inte det andra, vi ska inte döma, vi har ingen rätt till det, vi har olika slags tro, det får vi aldrig glömma bort men jag håller med dig till fullo, dessa möten är fantastiska. Om jag klarar mig från Haparanda - Ystad kommer jag ha minst 50 intresanta möten att berätta om. Jag har massor av möten sedan tidigare i mitt huvud men jag nöjer mig med att berätta om detta, för så fel jag hade, om hans löpstil, trodde aldrig han skulle klara en mara med den tunga stilen, tji fick jag.

Intressant diskussion vi har, hoppas fler kunde blanda sig i.....

All välgång med ditt kommande projekt.....

 

[goddag]

Jovisst! Kollade in din hemsida, vilken kanongubbe! Dej håller jag båda tummarna för.

 

[avsl0912]

svar på "kanongubbe"

Tack för de orden men man måste inte vara någon kanongubbe eller kanonkille/tjej för att upptäcka världen, göra äventyr, utmaningar. Efter sin förmåga och möjligheter kan man uppleva och ge sig själv positiva erfarenheter för livet. Som mycket riktigt Jesper påpekar så är mötena med andra kryddan på moset, eller grädden i chokladen, eller kyssen i kärleken (vågar inte gå längre, skrattar).

Men samtidigt så söker vi kanske också ensamheten ibland, genom att vandra i fjällen, ta oss fram i kajaken utan att stöta på någon, vilket då fyller sin funktion för en stressad själ.

En sak är säker, ju äldre man blir, desto mindre kategorisk blir man och de som man kanske en gång dömde ut blir plötsligt något bra. Så det är inte farligt att bli äldre, jag säger inte att jag blir klokare, det vore kanske att överdriva, men jag säger i alla fall att flexibiliteten blir större!

Tack än en gång för ordet "kanongubbe" vilket jag dock inte är men man lever ju bara en gång och att redan som 57-åring sätta sig ner i vardagsrumsssoffan framför tv:n för gott vill jag inte, så länge man har förmågan att kunna röra på sig lite!

Nä nu är det söndag morgon kl är 8.15 och efter en kombination av skrivande här och en smärre frukost, väntar nu enhjulinngen i garaget på att beridas några mil innan den ordinarie frukosten intas om två timmar och 3 - 4 mil senare! FÖR MER BALANS I TILLVARON! Fast ärligt ska sägas att jag är lite dålig på balansen i övrigt, för det blir ju gärna så att gillar man något, ska göra något spciellt så läggs mycket fokus och tid just på det!

 

[thegedd]

Re: svar på

Tack för de orden men man måste inte vara någon kanongubbe eller kanonkille/tjej för att upptäcka världen, göra äventyr, utmaningar. Efter sin förmåga och möjligheter kan man uppleva och ge sig själv positiva erfarenheter för livet. Som mycket riktigt Jesper påpekar så är mötena med andra kryddan på moset, eller grädden i chokladen, eller kyssen i kärleken (vågar inte gå längre, skrattar).

Men samtidigt så söker vi kanske också ensamheten ibland, genom att vandra i fjällen, ta oss fram i kajaken utan att stöta på någon, vilket då fyller sin funktion för en stressad själ.

En sak är säker, ju äldre man blir, desto mindre kategorisk blir man och de som man kanske en gång dömde ut blir plötsligt något bra. Så det är inte farligt att bli äldre, jag säger inte att jag blir klokare, det vore kanske att överdriva, men jag säger i alla fall att flexibiliteten blir större!

Tack än en gång för ordet "kanongubbe" vilket jag dock inte är men man lever ju bara en gång och att redan som 57-åring sätta sig ner i vardagsrumsssoffan framför tv:n för gott vill jag inte, så länge man har förmågan att kunna röra på sig lite!

Nä nu är det söndag morgon kl är 8.15 och efter en kombination av skrivande här och en smärre frukost, väntar nu enhjulinngen i garaget på att beridas några mil innan den ordinarie frukosten intas om två timmar och 3 - 4 mil senare! FÖR MER BALANS I TILLVARON! Fast ärligt ska sägas att jag är lite dålig på balansen i övrigt, för det blir ju gärna så att gillar man något, ska göra något spciellt så läggs mycket fokus och tid just på det!

Det är väl så att vissa ut av oss inte får nog. Jag har många gånger fått frågan om "VARFÖR" jag gett mig av på färder världen över och idag har jag inget annat svar än att jag annars blir rent biologiskt sjuk om jag inte får ge mig av då och då.
Våra förfäders nomadiska jägare/samlare liv verkar skrika mig rakt i ansiktet......
När jag idag tänker tillbaka på mina gjorda färder så är det vissa människomöten som sitter djupast.
Inte känslan av att kämpa sig igenom öknar, bergspass, tropisk hetta, ska väl erkänna att jag känner en viss njutning av detta också men som sagt så sitter människomötena djupast......

 

[avsl0912]

Både mötena och strapatserna är viktiga!

Jo, Du Jesper, både mötena och strapatserna just då, just när de upplevs är viktiga, att känna att man ger sig inte, man kämpar på oavsett, väder, vind och ibland uppgivenhet. Det är som med lumpen, om du har gjort den, man fick många gånger göra vädligt jobbiga saker, väckas mitt i natten för att dra iväg ut till skogs, inte sova på några dagar osv, men inte är det de sakerna som man minns mest utan Björk frön Sölvesborg, Hedstam från Kalmar osv. Fast det snart är 40 år sedan och jag varken träffat Hedstam eller Björk sedan dess. Är det inte konstigt vad möten etsar sig fast i minnet.

Nä nu är det snöfritt här i Skåne och jag har varit och inspekterat en ganska kuperad 5 km-terrängbana vi har här i Höör och den såg hyfsad ut. Så efter att ha sprungit på löparband och på asfalt så ska det nu bli underbart att få springa i terräng. Dagar då jag är ledig kör jag alltid två träningspass/dag, vilket är underbart. Jag blir så nöjd med mig själv, känner inte Ni detsamma? Sedan kan man om man vill luta sig tillbaka i vardagsrumssoffan och se något skit på TV utan att känna sig värdelös. Att röra på sig är att leva, men säger säkert bokmalen, att läsa är att leva, då säger jag, det går att kombinera allt! (skrattar)