Novis ber om råd

Jag har klättrat sedan maj i år efter att jag gått en utmärkt kurs hos Stockholms klätterklubb.

Sedan kursen har jag åkt till Tunaberg utanför Nyköping varje gång eftersom det inte tycks finnas bra sprick klättring i Stockholms trakten för en nybörjare att leda. Jag har varit och tittat på Häggsta, men har inte hittat en led som passar en nybörjare att gå som 1:e man. Topprep är väl OK, men det är klassisk klättring (heter det så?) som jag och min klätterkamrat tycker är roligast

Vad säger ni erfarna? Tunaberg är hittills överlägsen all annan klättring jag kan hitta i Stockholm. Tips mottages med tacksamhet.

Mvh Philip
 
LÄMNA STOCKHOLMS GRÄNDER OCH FLYTTA TILL GÖTEBORG! VI HAR EN HEL DEL HÄR... ...SOM UTTRYCKET SÄGER: SVERIGES FRAMSIDA. ÄNNU EN GÅNG BEVISAT...
 
There can only be one!

Bohuslän, dess klippor får t.o.m. Göteborg att se ut som lillebror i blöja ;-)

Klassisk klättring eller tradklättring (traditionell klättring) går lika bra.

/Razor
 
Om det är ren sprickklättring du vill ha så är det säkert svårt att slå Tunaberg. Men som skolklippa för tradklättring får man åka ganska långt innan man hittar något som är bättre än Häggsta. Många lätta leder, relativt långa leder med möjlighet till standplatsbyte, ofta lätt/välsäkrade.

Av vilka anledningar ratade du alla leder i Häggsta? Svårsäkrat? För svårt? Fel typ av klättring?

Det finns ett antal leder som är bra om man vill börja leda och har en standarduppsättning säkringsprylar, dvs kilset + några friends/hexor, rep, slingor osv. Jag föreslår:

- 3+ - lederna på rampväggen. Används ofta vid kurser.
- Sjuan (3+)
- Fyrbulten (4)
- Nian (3+)
- Trean (3+)
- Tors platta (4+)
- Ekleden (3+)
- Variant av Ekleden. Startar th om Superdiretissimans insteg och avslutas tv om Diretissimans utsteg. (3+)
- Sjuochenhalvan (3+) pirrigt utsteg
- Rampen (4)

Och lite svårare:

- Diretissiman (5-). Varianten via solskensledens insteg bättre säkrat.
- Bilbos Arete (5-/5). Bultad. Kan förstärkas med någon kil.

Några som inte är lika fina men som kan göras om man ändå är på plats är:

- Traversen mellan fyrbultens standplats och sjuan (4)
- Freds travers (4+). Sjösidan. Osäker på namnet.
- Sjötraversen (3+)
 
Häggsta

Tack för svaret

Det är sprick klättring som lockar förmodligen för att vi inte är vana att säkra i andra typer av berg med mindre tydliga sprickor. Vi klättrar 4-5 :eek:r på Tuna, som är betydligt enklare att säkra är tex fyrbulten. Det finns dock en risk att vi tog fel led när vi var där...

I allmänhet tycker jag att det är svårt med graderingar på lederna. Kan en 4:a variera beroende på vilken teknik man använder och vilken typ av klättring man är van vid? Som jag har förståt så skiljer man på Sprick klättring och annan?

Mvh Phille
 
Att hitta och lägga bra naturliga säkringar kräver viss övning. Precis som klättringen i sig. Är man ovan vid karaktären på berget blir det naturligvis svårare. Själv tycker jag att ren sprickklättring, dvs klättring och säkring med bara långa sprickor att tillgå, kan vara problematisk eftersom vissa kilstorlekar och friends tar slut.

Om ni inte känner er redo att klättra i Häggsta men ändå vill kan ni topprepa någon av de kortare lederna, tex på rampväggen, samtidigt som ni lägger säkringar som om ni ledde. Att försöka lära sig något när man är rädd är oftast en dålig ide. Fokusera på att lägga bra säkringar och bedöma hur de sitter. Ett av de vanligaste misstagen när man säkrar naturligt är att missbedöma risken att säkringen floppar.

Vad det gäller graderingar spelar det roll vilken typ av klättring man själv är bra på. Den här skillnaden blir mest uppenbar när man klättrar i närheten av sin gräns. Graden ska vara någon sorts medelvärde på hur svår klättrare tycker att leden är (och var "svår" betyder kan givetvis debatteras men man brukar normalt säga att det är en grad på den svåraste passagen utan hänsyn till säkringar, det är ju oftast den som sätter gränsen om det går att klättra eller inte). Det finns förstås andra faktorer som spelar in som felgradering och i vilket område man befinner sig. Att man skulle ha olika graderingsskalor för tex sprickklättring och annan klippklättring har jag inte hört talas om. Däremot har man olika skalor i andra länder, isklättring, bouldering och alpin klättring.
 
Huruvida fyrbulten är lätt- eller svårsäkrad beror på vem man frågar och när. Jag har lett den i stort sett med de fyra bultarna, men det är ingenting som jag i min vildaste fantasi skulle ha gjort första gången jag gjorde den. Så här i efterhand tycker jag nog att den är ok att säkra. Inte svår, inte heller superlätt.

Om ni tog fel på fyrbulten och någon annan led bredvid har jag full förståelse för att ni tyckte att den var svårsäkrad. Där går några leder med nästan inga säkringar alls.
 
Men sluta!

Ohh härligt ämne att debattera.

Snälla Daniel (lite mjukt men ändå på något sätt överlägset sagt ;-) inte kan du väl på något sätt påstå att fyrbulten och Sjuan är VÄLSKÄKRADE??

Jag tror nog att det är allmänt känt att Hägsta är ruggigt svårsäkrat, båda de ovanstående lederna är ju till exempel legendariska för sin kassa och minst sagt tunna säkringsmöjligheter, men det är klart, om man tycker att en dåligt lagd ettans kil är en "bomber" ja då är det ju såklart annorlunda.

Eller Ekleden, insteget plus första moven kan ju vara hur skrämmande som helst för nån som är ovan att leda, särskilt som det är balansartad hyllklättring. Visst blir det bättre upp mot halva leden men det blir ju aldrig BRA!

Eller sjuan, vad finns det där som är så bra?? Visst är det lätt klättring och man behöver inte säkra så ofta, men det gör ju inte leden mer välsäkrad! Bilbos arete är förvisso väl borrbultad och ankaret är fint men det är ju mer förvånande än ett kännetecken för Häggsta.

Ett annat Häggstaproblem är ju också att det sitter så mycket skitpitonger och gamla firningsankare överallt, det är lätt att bli förledd att säkra i dem. Nej fy f-n.

Fram med Hiltin, bort med alla förlegade gamla traditionella fördomar.

Varför vidhålla att Häggsta är så fantastiskt fint och att man ska bevara klippan? Gör Häggsta till den skolklippa det är, se till att nybörjare kan leda på ett säkert sätt, det finns massor av fina vägg och hyllinjer som skulle bli så oändligt mycket bättre!

Jag vet att argumenten är att man skall sätt topprep om man inte kan leda, att man inte ska leda om man inte kan bla bla bla... Men faktum kvarstår, Häggsta ÄR legendariskt svårsäkrat. Begreppet välsäkrat är väl lite svårdefinerat men jag tycker det innebär en BRA kil eller friend/hexxa med 1,5 - 2 m mellanrum... I Häggsta är det inte ovanligt med runouts på 4-5 meter, och det är INTE kul om man är nybörjare.

VARFÖR skall Häggsta bevaras när det ändå aldrig är nån som bryr sig som klättrar där? Det är ett lysande kursberg, låt det då bli det fullt ut!

Bulta upp alla väggar, sätt fasta rep i köksleden, sätt ledstänger i form av kedjor ovanför rampväggen, röj ut framför väggen. Se till att skylt upp ordentligt nedanför väggen, leder, regler, kanske namn och nummer till instruktörer med mera. Det är ofta en hel del prova på klättringar där.

Men framförallt, införliva Häggsta i Flottsbro friluftsanläggning, gör i ordning gångvägen från skidbacken och skylta till den parkeringen istället så att de stackars begravningsplats besökarna slipper ha en autostrada förbi sina anhörigas gravar! Sen tycker jag inte att det skulle skada med ett litet café nere vid vattnet... ;-)

/Niklas, som på inget sätt representerar den officiella utsidan.se uppfattningen.
 
Here here!

Instämmer med föregående talare! Känns lite krysstat att kalla området orörd natur hur som hellst...
 
Jag vet inte riktigt vem du argumenterar med eller vilka åsikter du tror att jag representerar. Jag är fullt medveten om att Häggsta platsar dåligt som nybörjarklippa för folk som vill klättra i största allmänhet. Som kontinental familjeklippa är Häggsta synnerligen usel. Det är möjligt att jag var otydlig, men "tradklättring" var nyckelordet när jag svarade. Dvs sån klättring där säkrandet är en aktiv del som man måste bry sig om och träna på för att bli bättre.

Den påstått överlägsna attityden existerar inte i verkligheten. Jag kände mig manad att svara eftersom jag kände igen mig i situationen som Philip beskriver. Jag klättrade naturligt säkrade leder efter klätterdebuten och har gjort samma erfarenhet, nämligen att åka till ett annat ställe för att mötas av en massa läskiga leder. Skillnaden var att jag började klättra i Häggsta och dom läskiga lederna möttes jag av i Tunaberg. Och jag kan garantera att Tunaberg inte är förskonat från runouts eller trixigt säkrade leder. Lederna som jag listade är de lederna som är de första som jag ledde utomhus. Jag är varken superatlet eller daredevil, så om Philip tycker att Tunaberg är ok så borde dom här lederna vara ok, resonerade jag.

"Svår-", "lätt-" och "välsäkrad" är begrepp som är extremt subjektiva. Jag försökte påskina det i utlägget om Fyrbulten. Med sport/inomhusklättermått är det naturligtvis skit, man måste ju jobba lite mer än att klippa en bult varannan meter. Men i jämförelse med andra traditionellt säkrade fyror, konstiga sololeder borträknade, tycker jag att den är acceptabel. Jag har aldrig påstått att den är välsäkrad.

Jag har klättrar traditionellt lite varstans och har lite svårt att leva mig in i beskrivningen "legendariskt svårsäkrad". Nästan överallt där jag har varit har det funnits runouts med lätt klättring, skräckleder som ingen klättrar och gamla pitonger som man backar med kilar så fort man kommer åt. Det skulle vara intressant att höra exempel på vad ni anser vara berg eller klätterområden som är bra och acceptabelt säkrade med traditionella medel.

Och sjuan, ja. Visst är det några meter tvåaklättring efter standplatsen, men i övrigt går det att pilla in säkringar på en massa ställen. Alla är inte helt uppenbara men det går om ger sig lite tid. I övrigt är det en fin led. Lika olika typer av klättring och en exponerad avslutning som gerr pirr i magen.
 

Liknande trådar


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.