När orken tryter...

[Öhrnell]

Vad har ni för knep för att få barnen att orka gå den där lilla extra biten när humöret sätter stopp och femåringen sätter sig ner på stigen och vägrar ta ett steg till? Det skulle vara intressant att få lite nya uppslag. Har det gått för långt är det ju bara att lyfta upp skruttan på axlarna och låta henne åka en bit, men ibland vet man att det går att leka sig vidare, och då finns det helt plötsligt hur mycket ork som helst.

Jag upptäckte i somras de magiska trollerituggummina. Fyraåringen gnällde och ville inte mera. I min ficka råkade jag ha ett tuggummipaket. Jag fiskade upp detta ur fickan, och presenterade dem som trollerituggummin. När man tuggade på dem blev man stark som Pippi Långstrump, och kunde springa snabbare än en häst. Döm om min förvåning när det faktiskt funkade! Dottern, storasystern och två kusiner sprang strax upp och ner för den ganska branta stigen i en lång stund! Effekten av detta första tuggummi höll faktiskt i sig i över 24 timmar! Numera glömmer jag inte tuggummin (speciellt märke!) om vi ska ut på längre utflykter. De tas bara fram i nödfall, och effekten håller inte i sig lika länge nu, men det brukar vara tillräckligt för att det ska bli roligt igen.

Tyvärr är jag rädd att nyhetens behag snart har lagt sig, och det är därför jag nu efterlyser fler tips.

 

[seobserver]

Det verkar som du rastar och pausar för lite för dina barns behov. Har gått med småungar, tonåringar och andra kitsliga. Anpassar man stt tempo och etapplängd efter den svagast finns det inga som "sätter sig ner på stigen och vägrar". Lösningen är enklare än du tror, börja anpassa dig!
Med en blandning av kulturhistoria, udda växter och vackra utsikter, källor i skogen etc blir vandringen till ett äventyr och äventyr vill de flesta skall fortsätta ett tag till.
//J

 

[Per Crona]

Min kompis föräldrar hade alltid med sig en mindre vattenflaska som man bara fick dricka ur om man var riktigt trött. Vattnet kallades piggelinvatten och var, ja vanligt kranvatten. Jag tror att det funkad ganska länge, iallafall vad jag förstod det som då för 7-8 år sedan.

Kanske kan det vara något att varva med om tuggummit slutar verka.

 

[KebneKajsa]

Trollerituggummi är genialt! Det visar att du verkligen förstår och tar hänsyn till hur barn fungerar!
När barn inte vill gå längre så beror det sällan på att de är trötta och man har vilat för lite, utan på att de är less på att det inte hänt något på en stund. Då behöver de få lite uppmärksamhet för att vilja vara med igen.

En sak som alltid fungerade när mina barn var små var att springa till en snöfläck och göra snöbollar och kasta i nästa jokk. Det förutsätter förståss att man är på kalfjäll där det är ganska tätt mellan snöfläckarna (och jokkarna) - och att de inte ligger så långt från stigen.

Gissa-vad-som-finns-bakom-backen/kröken/stora stenen/trädet brukar också funka. Man kan själv börja med att gissa en röd kamel eller något sådant så blir det snart roligt att fortsätta framåt och hitta nya saker som något kan han gömt sig bakom.

 

[Öhrnell]

Rätt till viss del...

Det verkar som du rastar och pausar för lite för dina barns behov. Har gått med småungar, tonåringar och andra kitsliga. Anpassar man stt tempo och etapplängd efter den svagast finns det inga som "sätter sig ner på stigen och vägrar". Lösningen är enklare än du tror, börja anpassa dig!
Med en blandning av kulturhistoria, udda växter och vackra utsikter, källor i skogen etc blir vandringen till ett äventyr och äventyr vill de flesta skall fortsätta ett tag till.
//J

Jag håller med dig i sak om att utflykten ska ske på barnets villkor och att det är jag som ska anpassa mig, men ibland kan denna blåvägran sätta in helt oväntat. Och vad gör man då när man vet att den spännande kojan som hon kommer att älska att leka i bara ligger 100 meter bort? Och att lillasyster nästan är framme redan. Sätter sig under en gran och fikar eller lockar vidare den sista lilla biten? Och det är självklart att anpassa etappen efter den svagaste. Problemet är att det är så rackarns oförutsägbart och beroende på dagsformen. Ena dagen kan de glatt springa omkring (eller rakt fram) hur mycket som helst, medan vägen mellan bilen och glasskiosken kan vara för lång en annan dag.

En notering jag också har gjort är att det ofta är lättare att ha med sig många barn på utflykt än bara ett eller två. Men det är väl så enkelt som att det är det större utbudet av lekkamrater som gör det hela roligare, plus att de också sporrar varandra på ett omedvetet sätt.

 

[Karolina P]

Jag har upptäckt att alla de lekar som man kan leka med barn (i mitt fall syskon) i bilen även funkar på fjället. Är barnen lite större kan man leka "20 frågor", olika bokstavslekar (alfabetets bokstäver som frukter/bilar/länder/artister osv, sista bokstaven blir första (med tema) ex banan nypon) eller "fortsätt sången". Är de mindre krävs mer av en. Kanske funkar "jag ser något som är blått...vad är jag?". Klassiska sagor (sago-/lässtund) vandrandes funkar. Speciellt om man hittar på en ny som handlar om ett barn som liknar ditt och om barnet får berätta/hitta på delar.

Annars har jag proppat brorsan full med choklad, vilat en stund och sedan lockat med något mysigt när vi kommer fram. Men det får man inte missbruka - då försvinner magin

 

[joru]

Det verkar som du rastar och pausar för lite för dina barns behov. Har gått med småungar, tonåringar och andra kitsliga. Anpassar man stt tempo och etapplängd efter den svagast finns det inga som "sätter sig ner på stigen och vägrar". Lösningen är enklare än du tror, börja anpassa dig!
Med en blandning av kulturhistoria, udda växter och vackra utsikter, källor i skogen etc blir vandringen till ett äventyr och äventyr vill de flesta skall fortsätta ett tag till.
//J

Håller helt med, det första och viktigaste steget är att acceptera att vandring med ungar inte blir som "vanlig" vandring utan en helt annan sak .

Sen är det enligt min visserligen begränsade men dock erfarenhet väldigt viktigt med godis dvs energiintag och vätska, mycket mycket viktigare än för vuxna. Låg energinivå eller/och vätskenivå hos de barn jag har vandrat med brukar resultera i inåtvändhet och sedan lynnesutbrott. Med energi i kroppen är däremot allt intressant, grässtrån och insekter, stenar och grenar, under förutsättning att vuxna medvandrare inte stressar på...

//J

 

[joru]

Och vad gör man då när man vet att den spännande kojan som hon kommer att älska att leka i bara ligger 100 meter bort? .

Det är precis så jag själv har tänkt ibland...men...här gäller nog anpassning...kanske får man som vuxen acceptera att kojan inte är vad som gäller idag, det får bli en annan dag istället . Även om man själv blir lite besviken eftersom det hade varit roligt att visa kojan .

//J

 

[Vandrare]

Att luras...

Jättebra tips! Att man orkar mer med lite vilja lär sig vissa inte förrän dom är vuxna och andra inte ens då. Jag lurade en gång ett gammalt ex. att springa ikapp när hon satt och småfrös och var sur en midsommarkväll. När hon sedan var varm och glad avslöjade jag det hela.

 

[GustavOh]

Jättebra tips! Att man orkar mer med lite vilja lär sig vissa inte förrän dom är vuxna och andra inte ens då. Jag lurade en gång ett gammalt ex. att springa ikapp när hon satt och småfrös och var sur en midsommarkväll. När hon sedan var varm och glad avslöjade jag det hela.

...och i det ögonblicket blev hon "ex" eller?

För att återvända till ämnet: vad jag minns från när jag var liten är att det spelade roll hur de vuxna agerade. Roligast var det när de var "lagom barnsliga". En del verkade ha svårt att förstå skillnaden mellan en tolvåring och en femåring...

 

[Öhrnell]

Nja

Det är precis så jag själv har tänkt ibland...men...här gäller nog anpassning...kanske får man som vuxen acceptera att kojan inte är vad som gäller idag, det får bli en annan dag istället . Även om man själv blir lite besviken eftersom det hade varit roligt att visa kojan .

//J

Nja, då får hon hellre åka på mina axlar den sista biten. Hellre det, och att hon kommer fram till det roliga och glömmer hur jobbigt det var på vägen dit, än att vi vänder och hon bara minns en tråkig tur i skogen ut till ingenstans och sedan en lika tråkig promenad hem. På våra barns villkor skulle annars lätt innebära att de bara rörde på sig mellan datorn, ritblocket och TV:n...

 

[joru]

Nja, då får hon hellre åka på mina axlar den sista biten. Hellre det, och att hon kommer fram till det roliga och glömmer hur jobbigt det var på vägen dit, än att vi vänder och hon bara minns en tråkig tur i skogen ut till ingenstans och sedan en lika tråkig promenad hem. På våra barns villkor skulle annars lätt innebära att de bara rörde på sig mellan datorn, ritblocket och TV:n...

Mitt svar byggde på presumtionen att barnet har upptäckt något roligt som lockar här och nu och därför inte vill gå därifrån. Inte på att det är en tråkig promenad...tanken föll mig faktiskt inte ens in...

Utan att lägga mig i hur du gör...men min fråga i samma situation skulle vara varför upplevs promenaden som tråkig.

//J