För några år sedan hoppade jag på det som då var en trend, nämligen att släppa hälen lös. Inspirerad av Lasse Lison och Bosse Gustavsson skulle jag naturligtvis ha en egen lösning. Resultatet blev en skridsko på vilken kängan (Alico) 'rullade' upp och ned på grillan, ungefär som när man går. Första skären på denna skridsko kändes som om jag åkte med kängan direkt på isen och därtill med full kontroll. Overkligt! Enda svagheten visade sig då jag hamnade i djup snö - t.ex. då jag måste kliva i en snövall och skridskon 'fastnade' i snön och sulmönstret därigenom hoppade ur sina styrningar. Annars var de fantastiska att åka på. Närmare ett par riktiga 'klapshaatsen' kan man nog inte komma med långfärdsskridskor.
Dock - för ett par-tre år sedan erfor jag ökande problem med att hålla mina tår varma. Detta blev såpass besvärande att jag började tappa lusten för att vara ute på isarna. Jag behövde varmare kängor, så jag tog fram mina skidpjuck (avsedda för Rottefellas BC-bindning). Och fick förstås byta ut mina 'glappare' mot ett par standard-löshälare. Så tungt och klumpigt det blev! Plötsligt ökade vikten som hängde på foten med 15%. Än mer tåvärme krävdes dock - skoöverdrag som tilläggsisolerades framme i tån med 6mm skumgummi införskaffades. Meckigt och fortfarande kallt. Måste jag sluta åka grillor nu?
Så fick jag tips om en ny form av fotvärmare - en 2,5 mm tunn kudde som 'klistras fast' på sockan under tårna och som börjar generera värme då förpackningen bryts. Vilken skillnad. Kände igen den gamla känslan från förr då man blev 'varmtorr' om fötterna trots dåtidens tunna (och lätta) Dalex-kängor. Oj - på en gång blev det roligt att åka skridskor igen.
Under den gångna säsongen har jag åkt mer än på många år och har vant mig med mina tunga 'panzer-schlittschuhe'. Dock - min åkteknik har börjat degenerera. Vid ett tillfälle kom jag på mig själv med att mot slutet av skäret trycka till lite extra med tårna snett utåt/bakåt. Sannolikt beroende på att den lösa hälen 'tillåter' detta. En annan möjlig orsak: Mina Crispi-kängor är mycket stabila och för att utnyttja detta drog jag åt kring skaften snörde helt lätt kring fötterna för att inte hämma blodtillförseln till tårna. Detta var ett misstag - den nu rörelsehämmade fotleden inverkade menligt på åktekniken. Så nu, när jag inte längre är rädd för kalla tår, drar jag åt kring foten och släpper efter kring skaftet. Ännu en gång kände jag igen den goda känslan från förr.
På kul, inspirerad av senste veckans vårvärme, snörde jag på mig mina Alico och häktade på dom gamla moddade Almgrenska fasthälarna igen. Här dög inga tåfjuttar längre, här måste rena skär till. Fostrande. Mer av detta retro när 2012 års höstisar lägger sig, nu när jag kan hålla tårna varma igen. Och absolut då det är risk för att BC-bindningar fryser ihop.
PS Jag har kollat upp blodtillförseln i fot och tår och har läkarord på att blodet flyter som det skall.
Torbjörn
Dock - för ett par-tre år sedan erfor jag ökande problem med att hålla mina tår varma. Detta blev såpass besvärande att jag började tappa lusten för att vara ute på isarna. Jag behövde varmare kängor, så jag tog fram mina skidpjuck (avsedda för Rottefellas BC-bindning). Och fick förstås byta ut mina 'glappare' mot ett par standard-löshälare. Så tungt och klumpigt det blev! Plötsligt ökade vikten som hängde på foten med 15%. Än mer tåvärme krävdes dock - skoöverdrag som tilläggsisolerades framme i tån med 6mm skumgummi införskaffades. Meckigt och fortfarande kallt. Måste jag sluta åka grillor nu?
Så fick jag tips om en ny form av fotvärmare - en 2,5 mm tunn kudde som 'klistras fast' på sockan under tårna och som börjar generera värme då förpackningen bryts. Vilken skillnad. Kände igen den gamla känslan från förr då man blev 'varmtorr' om fötterna trots dåtidens tunna (och lätta) Dalex-kängor. Oj - på en gång blev det roligt att åka skridskor igen.
Under den gångna säsongen har jag åkt mer än på många år och har vant mig med mina tunga 'panzer-schlittschuhe'. Dock - min åkteknik har börjat degenerera. Vid ett tillfälle kom jag på mig själv med att mot slutet av skäret trycka till lite extra med tårna snett utåt/bakåt. Sannolikt beroende på att den lösa hälen 'tillåter' detta. En annan möjlig orsak: Mina Crispi-kängor är mycket stabila och för att utnyttja detta drog jag åt kring skaften snörde helt lätt kring fötterna för att inte hämma blodtillförseln till tårna. Detta var ett misstag - den nu rörelsehämmade fotleden inverkade menligt på åktekniken. Så nu, när jag inte längre är rädd för kalla tår, drar jag åt kring foten och släpper efter kring skaftet. Ännu en gång kände jag igen den goda känslan från förr.
På kul, inspirerad av senste veckans vårvärme, snörde jag på mig mina Alico och häktade på dom gamla moddade Almgrenska fasthälarna igen. Här dög inga tåfjuttar längre, här måste rena skär till. Fostrande. Mer av detta retro när 2012 års höstisar lägger sig, nu när jag kan hålla tårna varma igen. Och absolut då det är risk för att BC-bindningar fryser ihop.
PS Jag har kollat upp blodtillförseln i fot och tår och har läkarord på att blodet flyter som det skall.
Torbjörn
