Hej!
Jag tänkte - helt oprovocerat och tämligen osentimental - ge ett tips om ett fint alternativ till Kungsleden för den som vill gå mellan Abisko och Nikkaluokta, en tur som jag gjorde för några år sedan och som jag varmt kan rekommendera.
Jag hoppade tåget vid Abisko Östra och gick via helikopterplattan och Baddusdievva upp i Nissunvággi. Första tältplatsen blev, om jag minns rätt, ganska snart efter att jag hade nått fram till Nissunjohka.
Dagen därefter följde jag Nissunvággi till det på kartan utmärkta vadet av Nissunvággijohka, vartefter jag ganska snart slog läger. Såhär långt hade jag sett ett par vandrare på avstånd men inte sprungit på någon på nära håll. Som jag minns det var det lättvandrat och vadet var ingen större utmaning.
Tredje dagen bjöd på regn och videsnår nedanför Kålkastjåkka och Pakkapahuktjåkka fram till Vuopmegeahci, sedan söderut till broarna över Alesätno och Vierrujohka, varefter jag slog läger.
Fjärde dagen hade jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning, eftersom jag trodde att stigningen upp till Mårmastugan skulle vara tyngre än den visade sig vara. Fortfarande hade jag bara stött på någon enstaka vandrare och sett ytterligare någon på långt håll.
Framme vid Mårmastugan möttes jag av en pappa med son och dotter i tonåren, som hade kommit söderifrån över Mårmapasset. Pappan hade längs vägen stukat foten så illa att de hade blivit liggande i Mårmastugan för att återhämta sig inför den tidigarelagda hemresan. Detta fick mig att betrakta den nedifrån stugan till synes lodräta väg(g)en upp mot passet med en respekt som skulle visa sig onödigt stor när jag dagen efter tog mig an passet.
Det var visserligen en kraftig stigning upp till passet, men inte oöverstigligt. När jag nådde upp till Moarhmmaglaciären skingrades dimmorna i någon minut så att jag hade jättefin utsikt mot Leavasvággi österut. Vidare upp till passpunkten och alldeles knäpptyst i dimman, bortsett från smältvattnet som porlade under snöfälten. Sedan vidare söderut och nedåt över mycket grovblockig terräng förbi sjön Vássajávri. Här hade jag först tänkt att följa den rösade leden till Vistasstugan, men jag övergav den planen och slog istället läger efter femte dagen vid östra sidan av Vássaloamijávri.
Från denna tältplats på mjuk mossa följde jag bäcken söderut ner i Visttasvaggi, längs leden västerut till bron och leden mot Kaskasvagge. Stigningen upp mot Njunnji var lite svettig, men inte heller den någon större utmaning.
Den natten (efter dag 6) sov jag som en prins i prismastugan i Kaskasvagge, och dag 7 vadade jag Gaskkasjohka. Vadade, eftersom inte ett spår syntes av den på kartan utmärkta bron. Dessförinnan hade jag av en förbipasserande dagstursvandrare fått berättat för mig om helikopterolyckan vid Kaskasatjåkkå som hade inträffat samma dag, vilket å ena sidan lade ordentlig sordin på stämningen men å andra sidan gjorde det desto tydligare hur skönt det var att för ett ögonblick ställa sig vid sidan om nyhetsflödet och koncentrera sig på de basala behoven, att hålla sig varm och torr, att äta när man är hungrig, dricka när man är törstig och sova när man är trött.
Vadet av Gaskkasjohka var lite knivigt men gick bra. Sedan upp i sluttningen mot sjön 1127, över Tjeuralako och ner mot Tarfala. När jag närmade mig krönet mellan Tjeuralako och Tarfalavagge såg jag helikoptrarna som surrade upp mot kaskasatjåkkå och i kikare kunde man se vrakspillrorna av den krashade helikoptern.
Efter en natt i Tarfala (efter dag 8) gick jag dag 9 ner mot Kebnekaise - där varje människa som jag mötte åtföljdes av en pust av parfym och rakvatten - och sedan vidare mot Nikkaluokta (dag 10) och därifrån buss och tåg hemåt.
Som sagt, en redogörelse i all saklighet, men det var en fin tur som jag kan rekommendera för den som vill testa ett glesbefolkat alternativ till Kungsleden, och en tur som jag gärna gör om.
Jag tänkte - helt oprovocerat och tämligen osentimental - ge ett tips om ett fint alternativ till Kungsleden för den som vill gå mellan Abisko och Nikkaluokta, en tur som jag gjorde för några år sedan och som jag varmt kan rekommendera.
Jag hoppade tåget vid Abisko Östra och gick via helikopterplattan och Baddusdievva upp i Nissunvággi. Första tältplatsen blev, om jag minns rätt, ganska snart efter att jag hade nått fram till Nissunjohka.
Dagen därefter följde jag Nissunvággi till det på kartan utmärkta vadet av Nissunvággijohka, vartefter jag ganska snart slog läger. Såhär långt hade jag sett ett par vandrare på avstånd men inte sprungit på någon på nära håll. Som jag minns det var det lättvandrat och vadet var ingen större utmaning.
Tredje dagen bjöd på regn och videsnår nedanför Kålkastjåkka och Pakkapahuktjåkka fram till Vuopmegeahci, sedan söderut till broarna över Alesätno och Vierrujohka, varefter jag slog läger.
Fjärde dagen hade jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning, eftersom jag trodde att stigningen upp till Mårmastugan skulle vara tyngre än den visade sig vara. Fortfarande hade jag bara stött på någon enstaka vandrare och sett ytterligare någon på långt håll.
Framme vid Mårmastugan möttes jag av en pappa med son och dotter i tonåren, som hade kommit söderifrån över Mårmapasset. Pappan hade längs vägen stukat foten så illa att de hade blivit liggande i Mårmastugan för att återhämta sig inför den tidigarelagda hemresan. Detta fick mig att betrakta den nedifrån stugan till synes lodräta väg(g)en upp mot passet med en respekt som skulle visa sig onödigt stor när jag dagen efter tog mig an passet.
Det var visserligen en kraftig stigning upp till passet, men inte oöverstigligt. När jag nådde upp till Moarhmmaglaciären skingrades dimmorna i någon minut så att jag hade jättefin utsikt mot Leavasvággi österut. Vidare upp till passpunkten och alldeles knäpptyst i dimman, bortsett från smältvattnet som porlade under snöfälten. Sedan vidare söderut och nedåt över mycket grovblockig terräng förbi sjön Vássajávri. Här hade jag först tänkt att följa den rösade leden till Vistasstugan, men jag övergav den planen och slog istället läger efter femte dagen vid östra sidan av Vássaloamijávri.
Från denna tältplats på mjuk mossa följde jag bäcken söderut ner i Visttasvaggi, längs leden västerut till bron och leden mot Kaskasvagge. Stigningen upp mot Njunnji var lite svettig, men inte heller den någon större utmaning.
Den natten (efter dag 6) sov jag som en prins i prismastugan i Kaskasvagge, och dag 7 vadade jag Gaskkasjohka. Vadade, eftersom inte ett spår syntes av den på kartan utmärkta bron. Dessförinnan hade jag av en förbipasserande dagstursvandrare fått berättat för mig om helikopterolyckan vid Kaskasatjåkkå som hade inträffat samma dag, vilket å ena sidan lade ordentlig sordin på stämningen men å andra sidan gjorde det desto tydligare hur skönt det var att för ett ögonblick ställa sig vid sidan om nyhetsflödet och koncentrera sig på de basala behoven, att hålla sig varm och torr, att äta när man är hungrig, dricka när man är törstig och sova när man är trött.
Vadet av Gaskkasjohka var lite knivigt men gick bra. Sedan upp i sluttningen mot sjön 1127, över Tjeuralako och ner mot Tarfala. När jag närmade mig krönet mellan Tjeuralako och Tarfalavagge såg jag helikoptrarna som surrade upp mot kaskasatjåkkå och i kikare kunde man se vrakspillrorna av den krashade helikoptern.
Efter en natt i Tarfala (efter dag 8) gick jag dag 9 ner mot Kebnekaise - där varje människa som jag mötte åtföljdes av en pust av parfym och rakvatten - och sedan vidare mot Nikkaluokta (dag 10) och därifrån buss och tåg hemåt.
Som sagt, en redogörelse i all saklighet, men det var en fin tur som jag kan rekommendera för den som vill testa ett glesbefolkat alternativ till Kungsleden, och en tur som jag gärna gör om.