När jag för flera decennier sedan var nybörjare i nordiska fjäll, fick jag lära mig att man "skall" vada i särskilt medtagna vadar/rastskor, typ dåtidens tunna gympaskor i tyg eller sandaler. Jag gjorde lydigt så ett par gånger, men led all världens kval: det iskalla strömmande vattnet fick mig att inom en halv minut tappa all känseln i benen. Jag fick svårt med balansen och "markkontakten", och skar upp skinnet mot vassa stenar utan att känna något. Lasten ökade med de avtagna kängorna, byxorna m m. Det tog evigheter att få upp värmen efteråt och det värkte i knäna av kylan i flera dagar.
(alltihop låter urpjoskigt, men precis så kändes det - skratta gärna!).
Efter dessa traumatiska upplevelser
har jag insett att barfotavad inte är något för små, klena och frusna sydlänningar. Nu vadar jag helt enkelt i mina vanliga (välvaxade) skalkängor, men tar ut innersulor och strumpor och byter byxorna mot regnbyxor, som jag drar hårt åt med en rem kring skaften. Detta tycker jag fungerar förvånansvärt bra, men inte hur länge som helst, så det gäller att planera för en relativt snabb väg över. Ett litet trick som förlänger marginalerna är att snöra åt regnbyxorna även upptill - då blir det en luftkudde innanför och vattnet får lite svårare att tränga upp. Det kräver såklart att regnbyxorna är hyfsat täta och utan en massa "finesser" typ vädringsblixtlås o.d.
Skulle det ändå komma in vatten, är det ju ingen katastrof - skalkängor torkar snabbt och man har ju torra byxor, innersulor och strumpor. Fast jag tycker att detta funkar bara om sulorna och strumporna är i ullfilt resp. ull - till skillnad från allt syntetiskt håller de fötterna varma (och torra), när de torkande kängorna vill stjäla avdunstningsenergi.
Lättpackarvarianten är att gå i lågskor som torkar fort (utan gore-tex). Man vadar helt enkelt i skorna oavsett hur djupt det är. Efter ett litet tag känns skorna bara fuktiga igen.
Detta är ett för mig ouppnåeligt ideal, av ovanstående skäl. Kunde jag klara kylan bättre, skulle jag bara gå i barfotaskor...
