Är bergsklättring ett utdraget offentligt självmord?

[E9climbing]

Den fragan staller sig Benny Holmberg i ett debatt inlagg pa Newsmil

http://www.newsmill.se/artikel/2011/06/28/r-bergskl-ttring-ett-utdraget-offentligt-sj-lvmord

Mitt kanske lite val langa svar och en rad kommentarer till denna debatt hittar ni har:

http://www.newsmill.se/artikel/2011/07/13/att-leva-livet-till-fullo-r-v-rt-risken-att-d


Vad tycker ni om detta? Staffan har ju startat en trad pa ungefar detta tema ang vad som ar beundransvard risk etc.

 

[johnliungman]

Självklart är det inget "offentligt självmord". Framför allt brukar själva döendet stå rätt långt ner på de flesta klättrares todo-lista. Dessutom finns det väl mer offentliga platser än Mt Edgar att dö på om man nu vill det.

Benny Holmbergs inlägg känns mest oinitierat och innehåller fler retoriska frågor än egna tankar. Visst är det intressant att fundera över drivkrafterna bakom extremt risktagande, särskilt när de objektiva belöningarna (kändisskap, pengar, brudar...) är så frånvarande. Men Holmberg levererar inget av intresse på den fronten.

Bra att du gav din bild!

 

[Sveakla]

Intressant läsning som jag känner mig väl bekant med!
Jag jobbar som Risk Manager på ett av de större företagen här i landet och jag får ofta förklara hur jag kan kombinera det med viljan att klättra i berg... "fanns det ingen lämpligare att sätta i den rollen?"

 

[Crimper]

Frågan är om alla som kör bil dagligen ställler sig samma frågeställning som Benny Holmberg målar upp på Newsmill? Riskerna får ses som klart större och det offentliga rummet klart tydligare.

 

[GustavOh]

När någon tycker att min klättring är "oansvarig" eller något lika dumt brukar jag fråga hur dom ser på ridsport. (Som väl har en klart dystrare olycks- och dödsfallsstatistik än klättring.)

Sedan vet jag naturligtvis lika väl som David att det är skillnad på klättring och klättring. Man kan liksom inte jämföra nyturer på hög höjd i alpin stil med ett topprepspass i klätterhallen.

Benny å andra sidan verkar mest sikta in sig på (den verkliga eller uppfattaede) exhibitionismen. "Titta på mig, jag gör något farligt!" typ. En inställning som jag tycker jag växt ifrån.

 

[MonicaKa]

Som Stenmark sa kanske? "He gå int å förklar för nån som int begrip."
Välskrivet av båda sidor, intressant läsning även om ni ju inte kommer att hitta en gemensam slutsats. Men det finns det ju inget egenvärde i heller!.

Ditt svar, David, var mycket välformulerat, tycker särskilt mycket om att du berättar om din rädsla och din medvetenhet om vad du utsätter dina nära och kära för. Och att de vet att de måste låta dig göra det du vill, för att du ska trivas med tillvaron. Respekt och acceptans. All planering som ligger bakom, alla förberedelser, svårt att förstå för en oinvigd.

Du skriver "som professionell alpinist har jag ingen tid över att hålla motivationsföreläsningar utan all tid jag har ägnar jag at att träna och befinna mig på tur i bergen", men visst är det precis såna som du som man skulle vilja lyssna till föreläsningar av!!!
Kunskap, erfarenheter, anekdoter från dina expeditioner och äventyr, inte bara "må toppen - på toppen"-motivations-pepp, utan mer av de "allvarligare" sidorna av aktiviteterna. För jag är säker på att "allvarligare" inte betyder "tråkigare"! Nu är det ju troligen inte "populär-föreläsarnas" fel att det så ofta blir just såna föreläsningar för allmänheten, det är väl det som beställs. Äventyr, humor och pepp att "alla kan allt"/förverkliga dig själv, jag blir rätt trött på det glättiga och klyschiga.

Jag finner ett värde i sig att lyssna på andra som lever sin dröm, även om jag själv inte kan, eller vill, göra detsamma. Någon som brinner för något är oftast intressant att lyssna till vad ämnet än är, oavsett orkidésamling, biodling, bergsklättning, eller... ja, vem vet. (Jovisst, så länge det inte är extremism i någon form, men jag gissar att man förstår vad jag menar.)

Summerat: välskrivet och intressant inlägg, David! Skulle gärna läsa och lyssna på dig mer!

 

[lobo2me]

vem är benny holmberg och vad har han för meriter?

 

[stupid dream]

Hej David!

Intressant hur du har formulerat ditt svar. Verkar dock som ganska lite av det du beskrev verkligen gick in hos Holmberg. Men det är å andra sidan inget problem.

Känner väl igen mig i dina tankar. Har haft en snart två års paus ifrån mina övningar på klippa, fjell och alper. Gott om tid att vända runt mina tankar, och har ungefär kommit till samma insikter som du. Att leva livet fullt ut, och vara beredd på konsekvenserna. Har aldrig heller sökt det farliga. Det bara finns där och man blir duktigare med tiden på att hantera det. Eller så blir man det inte och lägger av. Jag är snart beredd att ta upp min klättring igen.

Tack för bra inlägg. Och lycka till där ute.

/Örjan

 

[Duracellkaninen]

David Fält skrev i bloggen: "Svaret ar val att jag hoppas att jag har sa pass gott omdome att en olycka inte ska handa men visst har du ratt, det gar inte ihop och det ar sa klart extremt egoistiskt av mig att klattra.

Fragan ar bara hur bra pappa ar man om man fornekar sig sjalv en viktig del i livet?"

De här meningarna ur dina svar tro jag ändå sammanfattar din sits rätt bra.

Att ha barn innebär att man får uppoffra en hel del för att de skall få det bra. För många kanske det handlar om att skippa nattfilmen eller krogrundan med polarna. Blir de dåliga pappor om de förnekar sig själva i de här frågorna? Knappast. Däremot blir de dåliga pappor om de sätter krogrundan före barnens behov.

Svårigheten är väl att hitta en vettig nivå på vad man avstår ifrån – för avstå måste man. Risken är att hjärnan lurar oss; jag vill klättra – så jag säger att blir grinig om jag avstår, jag säger att jag reducerar risken tillräckligt med gott omdöme – fast jag vet att det inte går ihop.

Själv har jag varit med om för många olyckor (ej klättring) för att kunna låtsas att det handlade om otur eller liknande - det var att utsätta sig för alltför hög risk och inget annat. Jag är väl i nästan lika dåligt läge som David – jag traddar och inbillar att ett gott omdöme håller mig på en rimlig nivå (men självklart hade topprep varit långt säkrare).

Jag använder mig av ett knep när jag känner mig frestad att chansa – jag tänker på om jag har tillräckligt goda säkerhetsargument för att få min fru eller andra icke-klättrande vänner att säga att det är under tillfredställande säkerhet. Är det inte det tar jag mig själv i örat och klättrar ned. Det innebär troligen att blåbären tycker jag tar stora risker som traddar där de inte skulle tänka sig det, men ”de gamla erfarna” tycker nog jag är alldeles för mycket för hängslen och livrem.

 

[Mike C]

Jag orkade inte läsa hans artikel. Bara på rubriken dömmer jag ut den som något någon skrivit för att verka smart och filosofisk. Gustav's exempel på ridning är ju kanon, varför skriver han inte om ridsport istället? Eller den som sitter i soffan med chips, öl och en cig i handen varje kväll och aldrig motionerar? Livet självt är ett utdraget offentligt självmord... "Life is hard. Afterall, it kills you". Visst, jag missar säkert hans poöng, men den kan jag leva utan.

Brinner man för något så mycket så måste man få hålla på med det. Man behöver livsglädje, man dör inombords annars. Vad som ger en denna livsglädje kan man nog inte bestämma själv. Man kan inte bestämma sig för att gilla klättring, vare sig det är hög risk klättring eller topprep på gymmet, eller något annat för den delen. Hur bestämmer man sig för att gilla oliver om de smakar så jäkla illa? Antingen gillar man dem, eller inte... Och visst kan vad man gillar ändras med tiden, men det är ju knappast något man kan bestämma själv. Man kan bara pröva och utvärdera... Prövar man inte, då vet man inte...

"Because I have loved life, I shall have no sorrow to die" -Amelia Burr

 

[plaskdaja]

Väldigt bra formulerat motinlägg av David.
Med mitt begränsade ordförråd lyckas jag bara skriva till dig Benny: Up yours!

 

[lobo2me]

men hörni, det handlar inte om bergsklättring

ersätt "bergsklättring" med nästan vadsomhelst annat* och det går att resonera på nästan exakt samma sätt.

det är en retorisk konstruktion (eller tankevurpa, om man ska tillåta sig att tvivla på uppsåt) som inte går att bemöta på ett rationellt sätt inför en publik som inte orkar sätta sig in i fakta, därför att den riktar sig mot knäreflexreaktioner.

individer/grupper/kulturer/företag/samhällen som inte tillåter en balans mellan våra två starkaste drivkrafter - möjligheten till ögonblicklig tillfredsställelse resp risken för omedelbar undergång - kommer ofelbart, kanske inte att gå under, men i alla fall förr eller senare att genomgå en kraftfull "korrigering" **.

rätt vad det är hänger vårt väl och ve på att det finns någon som exempelvis kan identfiera ätliga växter, vet vilka planeter/undervattensgrottor det går att leva i och hur man tar sig dit, prata något bortglömt språk, genomföra en injektion med otillräckliga verktyg under hemska sanitära förhållanden, eller varför inte klättra i berg, så säkert som det är möjligt.

jag vill påstå (underbyggt bland annat med erfarenheter från ett drygt decennium inom forskning och utveckling) att det är dömt att misslyckas att på förhand försöka peka ut precis vilka risktaganden som är acceptabla för ett visst sammanhang, annat än möjligen på väldigt kort, och smal, sikt.

min åsikt är att den riskbedömining som är tillämplig här är det vanliga i nätforum: att försöka styra debatten åt ett "bättre" håll och kanske inte åstadkomma något annat än att mata trollen, kontra att lita till den kollektiva glömskan och bara ignorera det.

för de som läser kritiskt, så skulle jag tro att det räcker med en, väl underbyggd, replik för att det ska framgå vem som svamlar, och det tycker jag har uppnåtts.

för övriga har det ändå ingen som helst betydelse.


*prova med "förespråkare för invandring", och det blir riktigt läskigt.
**har ingen specifik faktareferens, men vadå, läs historia, t.ex.