Strax före helgen övernattade jag i tält i Viggeby i min hemkommun Linköping. Det var trist 2+1-väg dit. För hemfärden behövde jag cykla tillbaka en kort sträcka på denna. Jag brukar normalt hålla mig till vägrenen, men den var i detta fall väl smal. Så av omsorg om min säkerhet och hänsyn till andra trafikanter ledde jag cykeln i vägrenen. Men ajgmäkrte att dettutadesen del bakom mig så vid första tillfälle att göra så ledde jag cykeln av vägen och såg mig om. Det som tutade var ett fordon så brett att det nätt och jämnt fick plats mellan räcket och vita linjen. Andra har förklarat att det kan ha varit en hustransport.
Frågan är hur man ska förhålla sig till dessa konstruktioner. Mellan Ödeshög och Vadstena är det på ett ställe 2+1 utan mitträcke och det fungerar smärtfritt. Förra året hade jag cyklat hemifrån till Flen (via Småängen i Motala kommun och Läppe i VIngåker).
Jag hade hoppats på en dagsetapp till Norrköping via Katrineholm, och sedan pendeln hem, men fann situationen efter ett tag närmast outhärdlig. Så jag la om etappen, tog mig till Kolmården via Stavsjö, tältade där och cyklade nästa dag utmed Bråviken och vidare till tågstationen i Norrköping, vilket var rätt smärtfritt och säkert vackrare.
Helt säkert kan 2+1-vägar undvikas på mindre vägar. Min översiktskarta, Östra Svealand, markerar vägarna olika brett med hänsyn till betydelse och kvalitet, som ibland kan vara svårbedömd. Jag är självklart inte förtjust i längre sträckor på grusväg.
Åren 1970-1981var min stora långcykelperiod och då fanns inte dessa problem (men ett fanns då, precis som nu, när det plötsligt vid utfart från städer kan dyka upp förbudsskyltar utan ringaste anvisning om annan färdväg för cyklister).
Det är jobbigt nog att planera cykelturer idag, när turen ofta måste både starta och sluta hemma (på 70-talet polletterade jag ofta cykeln i ena riktningen), men det här är ett inte alldeles lätthanterligt problem.
Frågan är hur man ska förhålla sig till dessa konstruktioner. Mellan Ödeshög och Vadstena är det på ett ställe 2+1 utan mitträcke och det fungerar smärtfritt. Förra året hade jag cyklat hemifrån till Flen (via Småängen i Motala kommun och Läppe i VIngåker).
Jag hade hoppats på en dagsetapp till Norrköping via Katrineholm, och sedan pendeln hem, men fann situationen efter ett tag närmast outhärdlig. Så jag la om etappen, tog mig till Kolmården via Stavsjö, tältade där och cyklade nästa dag utmed Bråviken och vidare till tågstationen i Norrköping, vilket var rätt smärtfritt och säkert vackrare.
Helt säkert kan 2+1-vägar undvikas på mindre vägar. Min översiktskarta, Östra Svealand, markerar vägarna olika brett med hänsyn till betydelse och kvalitet, som ibland kan vara svårbedömd. Jag är självklart inte förtjust i längre sträckor på grusväg.
Åren 1970-1981var min stora långcykelperiod och då fanns inte dessa problem (men ett fanns då, precis som nu, när det plötsligt vid utfart från städer kan dyka upp förbudsskyltar utan ringaste anvisning om annan färdväg för cyklister).
Det är jobbigt nog att planera cykelturer idag, när turen ofta måste både starta och sluta hemma (på 70-talet polletterade jag ofta cykeln i ena riktningen), men det här är ett inte alldeles lätthanterligt problem.