Hur tunn kan is vara och bära?

En av dessa eviga frågor som snart blir aktuell igen. Upptäckte förra säsongen att mitt pekfinger som jag använder som tjockleksmätare inte var så väl kalibrerat som jag trodde. Vad jag skattade till 4 cm visade sig vara närmare 5 cm. Blev tvungen att revidera min åsikt om hur tunn is kan vara och ändå bära. Har oxå tvingats +a på lite på istjockleken i mina skrönor efter denna insikt. Det tunnaste jag varit ute på var på en plurrningsövning, då var det 35 mm och då gled jag ut och gungade mig sedan igenom. Har läst andras skrönor som talar om ännu tunnare is som burit, värst är väl den Ymanska brandfacklan ( http://www.sssk.se/databas/fardrapport/fardrapport-v.asp?ID=1392 ) som skapade viss debatt tidigare i år. Skall utrusta mig med ordentligt skjutmått denna säsong för att närmare undersöka var gränsen går, tar gärna hjälp av er andra på listan. Här är vad jag tänkte göra.

Det finns en formel för bärigheten hos is som lyder:

P=A*h*h (orkar inte leta upp kvadratsiffran)

där P är bärighet i kilo, h tjocklek i cm och A en koefficient. Denna koefficient varierar naturligtvis väldigt beroende på isens kvalitet och lastutbredningen. För tjockare isar är A kring 10 (se http://www.luth.se/depts/lib/coldtech/ct94-1.html för mer info). Vill minnas att Gezelius i sin bok föreslår ett värde kring 9 för kärnis och lastutbredning motsvarande en långfärdsskridskoåkare. LLK är försiktiga på sin hemsida och anger A=4 för hyfsad is.
Genom att samla ihop lite observationer på istjocklek, skridskoåkarens vikt (inklusive utrustning) och huruvida isen bar eller inte borde man kunna skatta ett värde på A som gäller för långfärdsskridskoåkare. Jag är ute efter att hitta ett maxvärde, därför är observationer från fin kärnis mest intressanta. Det skall gå att åka eller i alla fall glida över isen (inget krypande).

När jag gick igenom 35 mm is enligt ovan var koefficienten minst 80/(3,5 *3,5)=6,5, eftersom jag fick gunga mig igenom är den säkert högre.

Jag har aldrig hört talas om någon (möjligt undantag ovan nämnde Yman) som åkt på 25 mm is. Max bör därför vara 80/(2,5*2,5)=12,8

Mitt bud är alltså att A är minst 6,5 och max 12,8, ett ganska stort spann m a o. Andra bud?

-Palle

Runt 3 cm i bästa fall

Först kanske man ska konstatera att isens bärighet inte bara bestäms av tjockleken; isens kvalitet har stor inverkan. Saltis har sämre bärighet som minskar med ökande salthalt. Is med luftbubblor, som t.ex. stöp och snöis, har sämre bärighet än ren kärnis. Is kan utmattas av sprickor till sämre bärighet, vilket kan göra att isen inte håller för att åka tillbaka på, när man kommit ut för långt på tunn is. För våris och rutten is spelar ibland isen tjocklek mycket liten betydelse för bärigheten. Is av denna karaktär kan brista trots att den är långt mer än en decimeter tjock. Hur vikten fördelas spelar också roll, och om man är i rörelse eller ej. Isen brister lättare i hög fart (tvärtemot vad många tror), vilket beror på vågbildning i isen. I låg fart kan man dock ibland minska risken för bad genom att vara i rörelse.

Detta medför dock inte att tjockleken är oanvändbar för bedömning av isens bärighet. Speciellt vid premiäråk om hösten är tjockleksmätning användbart. Då handlar det ju oftast om kärnis av sötvatten. Som tumregel kan man använda att under 3 cm bär ej isen. Möjligen går det att knapra några millimeter till, men sedan är vi definitivt inom zonen för Klintbergare (historier med mindre verklighetsförankring). Vad gränsen för ”ålning medleds hasning” går vet jag ej, men troligen strax över 20 mm. I praktiken behövs minst 35 mm för att man ska kunna ägna sig åt något som liknar skridskoåkning. Man bör dock vara observant på att även om en tunn is håller för att åka på är det mindre säkert att den har tillräcklig bärighet för att man ska kunna tas sig upp igen efter ett plurr. Åkning på mycket tunna isar bör därför endast göras där man bottnar och är nära land eller stabil is; tillräckligt nära för att kravla i land eller bli indragen med lina av en kompis på land.

Jag vill verkligen rekommendera alla som är intresserade att förkovra sin isbedömning att skaffa ett skjutmått, ofta mäta isen och kalibrera det upp mätta värdet mot andra intryck (ljud, sprickbildning, okulärt intryck, etc.) samt pikbedömningen. Detta är mycket lärorikt. Det finns billiga skjutmått i plast för några tior som är mycket praktiska.

Vid åkning på tunn is gäller annars regeln att provocera isen. Åk ALLTID på ett ben och gunga eller hoppa lite. Kommer du då ut på för tunn is blir det ett litet hål under foten . I värsta fall blir du lite blöt om foten. Åker du däremot på två ben och isen brister, då har du troligen dåliga odds för att lyckas ta dig upp igen.

Till sist jag skulle skatta A, enligt din definition, som den yttersta gränsen för bärighet av hel (sprickfri) söt kärnis av bästa kvalitet, till c:a 12 [kg/cm2].

Beror på

Vid en utbildningutflykt för ca 6 år sedan på Norra Björkfjärden så ville en av deltagarna plurra på tunn is på en vindbrunn. Vindbrunnen med perfekt kärnis var ca 30 meter i diameter och hade en tjocklek av ca 27 mm. Den bar faktiskt även när han åkte rätt fort. Sannolikt var den tjocka isen i kanterna en stabilserande faktor som när man spänner ett trumskinn över en ringformad ram.

Killen fick vänta med att plurra till mindre perfekt is.

2 cm

Under säsongens första utflykt åkte vi på 2 cm is! Jag
trodde knappt mina ögon när mina kompisar skrinnade
iväg. Grejen var att isen låg på ett gärde med
många tuvor. Det var tuvor med c:a 1 meters mellanrum.
Vattendjupet var 5-10 cm. Det låg även några ko-mockor
infrusna, varvid begreppet ko-is myntades.

Vi började med att gå på alla fyra ut på isen. Den
knakade mycket men höll. Därefter ställde vi oss
upp och den var nära att knäckas då. En person
stakade sig därefter bredbent fram. Isen knakade
och bågnade massor, men höll. Till slut tog vi skär
och skrinnade 50 meter!

Jag var facinerad av att isen bar, men tuvorna
betydde tydligen mycket. Eller var det det ringa
vattendjupet?