Fota så det ser brant ut

Hej,

Jag skulle uppskatta lite tips om hur man väljer vinkel, fokus, bildinnehåll mm för att återge att något är brant. Om jag vandrar och upplever något som läskigt brant så ser det ändå flackt och enkelt ut på fotona. Jag har testat med människor på bilderna och vid foto från sidan av en brant vinklat kameran extra mycket men resultatet är fortfarande inte alltid bra.
Jag kan tänka mig några olika vinklar:
-Uppifrån seende ner på branten
-Nedifrån seende upp på branten
-Från sidan seende branten i profil
-En person på en bergskam med stup på sidan

Hur gör ni för att det ska se brant ut vid dessa och liknande tillfällen?

/Daniel

Dina bilder återspeglar förmodligen verkligheten eftersom det ju aldrig är så brant som man tror att det är. Uppskattar du det på plats till 40 graders lutning är det garanterat inte mer än 20 grader.

Brukar fota och sen bli besviken när jag ser hur platta bilderna blir. Tyvärr är det nog så att det inte är så brant som man uppfattar det.

Om man fotar "med" branten, dvs om man lutar kameran upp eller ner efter branten, så kommer det garanterat att se plant ut.

Hmmm.

De bilder jag sett med "svindelkänsla" i har varit tagna med kameran brant nedåt och vidvinkel.

Det klassiska tipset är väl att fota med branten "i profil" som du säger, dvs rikta kameran åt sidan när man står i branten. Finns det inga horisontella referenspunkter i bakgrunden kan man göra det brantare genom att vrida kameran lite. Sen kan det hjälpa att komponera på rätt sätt, t ex placera människorna i nederkant av bilden och ta med en överhängande klippa i överkant.

Johannes

Luft

Gå nära personen och se till att frilägga klippan och personen mot himlen. Man kan fuska med att dra repet utåt nedtill så att det ser brantare ut än vad det är.

Tele kan vara bra om du är en bit från motivet och kan få med en brant i bakgrunden.

Att plåta en klättrare uppifrån med vidvinkel kan ibland bli bra om marken långt under finns med.

Thure

Ett objektiv med vidvinkel ger större djup i en bild. Detta innebär att om du fotar "rakt på" ett berg ser det mindre brant ut än i verkligheten. Bilden "dras ut" i djupled. Om du fotar från branten och nedåt ser det brantare ut än i verkligheten.

Med ett teleobjektiv förkortas avstånden i bilden, djupet "trycks ihop". På så sätt ser bergen brantare ut fotade "rakt på", men inte lika höga om du fotar nedåt från branten. Man måste dock ha liten bländare för att få ordentligt skärpedjup, annars blir mycket av bilden utanför fokus.

(Var det någon som förstod vad jag menade?)

Nerifrån och upp ...

Att stå under en vandrare, skidalpinist eller klättrare som är på väg uppåt funkar alltid. Det kan få den mest moderata sluttning att se tokigt brant ut, särskilt om himlen är med.

Kolla sluttningen uppe till vänster på den här bilden, 50 gradig is/snö som ser synnerligen enkelt ut: http://www.sirdar.se/vertikal/bilder.php?p=308

Kolla här när bilden är tagen underifrån:
http://www.sirdar.se/vertikal/bilder.php?p=310

Ser ganska hårt ut eller hur?

./niklas

Det Thure (praktiskt tillämpat) och Anders (teoretiska brännviddsresonomanget) skriver är helt rätt.

Som de flesta teorier kan man testa genom att dra dem till extremer. Ta exempelvis ett extremt vidvinkel typ 16 mm Fisheye. Stå på platta marken, och rikta kameran nedåt. Det ser då ut som dina fötter befinner sig flera meter nedanför dig.

Alltså är vidvinkel klart intressant när man plåtar klättrare uppifrån. Det stora skärpdjupet kan ju också ge upphov till den eftersökta "svindel effekten".

Tack för många bra svar och praktiska tips. Ska tänka på det där med vidvinkel ovan/underifrån och tele från håll. Reptricket likaså.
Bilderna som ERI visade är ett tydligt exempel på ett lyckat foto.
Jag har märkt att när man fotar från sidan på en brant, särskilt om den är gräsbevuxen, så är det svårt att få med vinkeln på lutningen. Det beror väl på att det är svårt att få en känsla av riktning och djup med den jämna gröna färgen. Att få med himlen kan då nog vara en bra idé för att färgskiftningen ska skapa en vinkel i bilden.
Att det sällan är så brant som man tror är förvisso sant. Det beror väl bland annat på att ögonen sitter en bit ovanför marken och inte nere vid fötterna. Jag red en gång upp för ett berg. När jag satt på hästens rygg så kändes det ju ännu brantare än vad det hade gjort ståendes på marken.
Men, målet med ett foto är ju inte alltid att ge en rättvis eller fullständig bild av verkligheten utan många gånger att förmedla den känsla man själv hade vid tillfället eller helt enkelt att göra en fin bild. Av samma anledning kan jag ju t ex välja att vinkla kameran så att en närliggande el-ledning inte syns på mitt landsskapsfoto eller undvika att få med skräphögen i skogen.

/daniel