"Tänk att det ska behöva vara så här!"

Hah, vilken härlig berättelse . Fördelen med att bli biten av fjällturer på en mardrömsresa är ju att man sannolikt inte kommer att få en sämre nästa gång .

Glada mig

Nu känner jag mig bortskämd, efter att jag råkade träffa en tjej som är född bland mygg och träsk. Det var för 40 år sedan, men inget har förändrats. Hon är en skogsmäniska, går som¨ tåget¨ i fjällen. Jag, skärgårdsmänniska, togt henne till havet, inga broplem där heller, även om vågorna höjt sig opp till 7-8 m på Ålands hav. Jag som funderat i årtionden om att åter skaffa en motorsyckel, gjorde det. Där tog det en stund innan hon satt sig där bag. Åkte, och åker vackert med henne där bag idag, och hon sätter sig gärna där nu för tiden.
Allt käns så enkelt.

OM man känner igen sig? Så klart man gör. Jag var ju den veka tjejen som blev medsläpad av pojkvännen (vad gör man inte för kärleken?). Första turen var halvt miserabel. Jag fick skavsår av stövlarna och trodde att jag skulle dö i uppförsbackarna. OCh en bit längre fram stod kärasten och väntade in mig, och när jag äntligen nått "målet" - alltså honom - tyckte han att det var dags att fortsätta gå, när jag inte ens hunnit stanna och hämta andan.

Det dröjde några år till nästa tur, och då hamnade vi i blockterräng, och pojkvännen hade på karlars vis planerat in att vi skulle gå två mil om dagen, vilket var HELT ogörligt. Jag vandrade i jeans som blev blöta och aldrig torkade. Vi hade med oss snabbmakaroner att äta, vilket var fullkomligt vämjeligt. Men ändå, när jag gick omkring i knottmolnet och försökte hålla mig i rörelse så att jag skulle kunna få i mig min Varma Koppen i lugn och ro utan knottkrydda i duggregnet, började jag i mitt stilla sinn planera inför nästa tur, när jag skulle vara mer delaktig i planeringen, så att dagsturerna blev rimliga och färdkosten tillräckligt god för att man man skulle kunna äta sig mätt på den.

Sedan dess har det blivit många turer, och jag är glad att han släpade med mig, fast jag var så motvillig till en början.

Ja, det handlar ju just om det här med att man haft en väldig otur och råkat ut för en massa ovanligt problem just den gången när man ville visa upp aktiviteten.

Alla som varit med ett tag vet ju att det ibland blir jobbigt, men att det oftast uppvägs av de bra stunderna. Då är det ju trist att den där "en gång av hundra" råkar inträffa precis vid "fel" tillfälle.

Men samtidigt så undrar jag om inte de där jobbiga tillfällena behövs för att man ska uppfatta de bra stunderna. Om allt är toppen hela tiden så är det ju inte toppen, då är det bara "som vanligt".

Ett retoriskt perspektiv...

joanna sa:

Gänget åkte rakt in i en vägg av blåst, dimma och hällande regn, som föll sju dagar av sju.Tälten läckte så sovsäckarna simmade omkring. Sikten var lika med noll, temperaturen inte mycket däröver.
(...)
Veckan efter hemkomsten blev hon hängiven TVM:are och började planera för nästa vandring...

Klicka för att se resterande...

nermander sa:

Ja, det handlar ju just om det här med att man haft en väldig otur och råkat ut för en massa ovanligt problem just den gången när man ville visa upp aktiviteten.
(...)
Men samtidigt så undrar jag om inte de där jobbiga tillfällena behövs för att man ska uppfatta de bra stunderna. Om allt är toppen hela tiden så är det ju inte toppen, då är det bara "som vanligt".

Klicka för att se resterande...

Alltså frågan är ju även om det inte rent av är så att det är de jobbiga stunderna som är själva tjusningen med fjällvandring. De där stunderna då det är så genomjävligt att det inte är möjligt att tänka på någonting annat än Här och Nu.

För mig är det faktiskt själva poängen. Fjällvandring nollställer min hjärna.

Frågan är 1) ifall det alls är möjligt att ge sig hän till dessa känslor första gångerna man är ute eller om man förgäves försöker streta emot (vilket blir kontraproduktivt). Det är på något vis en fråga om acceptans: "Jag kan inte göra något åt det. Men det blir bättre om jag går in i det." Först då når man in till själva poängen: Här och Nu. Annars missar man ju den och får bara det jobbiga. Denna form av hängivelse kräver kanske viss förtrogenhet med situationen, naturen, utrustningen, kroppen osv, som förstagångsvandraren kanske inte har.

Frågan är också 2) vad man har för förväntningar. Jag hade förberett min sambo på att det skulle vara skitjobbigt, och även på att tjusningen i det hela inte ligger i att det är "trevligt" utan i Här och Nu, som kan uppnås tack vare att det är oerhört obekvämt. Ändå förstod han inte att det faktiskt skulle vara riktigt SÅ illa.

Jag kan förstå varför dottern i den simmande sovsäcken faktiskt vill göra detta igen. Och jag är inte alls säker på att denna "bästa sida" som vi vill visa upp absolut måste utgöras av strålande solsken och lagom mycket blåst, inte om syftet är att väcka de där riktigt storslagna närmast meditativa känslorna (som lockar mig till fjällen).

Nu är jag en retorikvetare som har mottagarens perspektiv som utgångspunkt: De som inte lockas av strapatser kan vi kanske försöka övertyga med hjälp av solsken istället. Men frågan är ifall solsken någonsin kan vara lika trollbindande som den totala kontakten med Här och Nu. Jag tror inte det. Möjligtvis får vi på så vis till en trevlig tur, men jag tror att det krävs mer än "trevligt" för att bli en sådan fjällnörd som många av oss tycks vara.

Det är nog "svårigheterna" som gör tjusningen med det hela, tror jag. När man börjar med något nytt, i vilket sammanhang det än må vara, så är det väl att man får kämpa och lära sig något som är en stor del av det hela. Är det för enkelt ,och går som på räls ,så är det ingen utmaning, och då är det lätt att man tröttnar efter ett tag.

Elvah sa:

Alltså frågan är ju även om det inte rent av är så att det är de jobbiga stunderna som är själva tjusningen med fjällvandring. De där stunderna då det är så genomjävligt att det inte är möjligt att tänka på någonting annat än Här och Nu.
För mig är det faktiskt själva poängen. Fjällvandring nollställer min hjärna.(...)

Klicka för att se resterande...

lortopalt sa:

Det är nog "svårigheterna" som gör tjusningen med det hela, tror jag. När man börjar med något nytt, i vilket sammanhang det än må vara, så är det väl att man får kämpa och lära sig något som är en stor del av det hela. Är det för enkelt ,och går som på räls ,så är det ingen utmaning, och då är det lätt att man tröttnar efter ett tag.

Klicka för att se resterande...

Det här var intressant, också därför att jag faktiskt inte alls känner igen mig. Jag behöver verkligen inte regnet, myggen och skavsåren för att hamna i det underbara "Här och Nu" - tillståndet. Jag skulle absolut inte tröttna, om solen sken varje dag och allt gick på räls! Därför var jag kanske blind för att just den sortens "utmaningar" kunde trigga min till vardags så lata och bekväma tonåring.

nermander sa:

Alla som varit med ett tag vet ju att det ibland blir jobbigt, men att det oftast uppvägs av de bra stunderna. Då är det ju trist att den där "en gång av hundra" råkar inträffa precis vid "fel" tillfälle.

Klicka för att se resterande...

Det var precis så jag kände. Det är ju trots allt inte helt vanligt att utrustning försvinner, sängar brakar samman och det regnar 100% av tiden på en skid- resp. fjällresa. Och så oroar man sig för att nybörjaren skall tro just det...

Fallet med höjdskräcken är någonting annat - där var jag helt enkelt skamligt fantasilös.

Elvah sa:

Alltså frågan är ju även om det inte rent av är så att det är de jobbiga stunderna som är själva tjusningen med fjällvandring.

Klicka för att se resterande...

Kort svar: Nope

Jag fjällvandrar för ödsligheten, känslan av att vara borta från civilisationen, röra mig i en vacker natur, naturuplevelse, men inte för regn och mygg

Almgren sa:

Kort svar: Nope

Jag fjällvandrar för ödsligheten, känslan av att vara borta från civilisationen, röra mig i en vacker natur, naturuplevelse, men inte för regn och mygg

Klicka för att se resterande...

Nja. Inte har jag sagt att jag fjällvandrar för regn och mygg heller.

Jag fjällvandrar av samma anledningar som du nämner. Men den där ödsligheten är ju inte lättillgänglig. Och då är frågan vad man gör med svettandet som är priset att betala på vägen - och jag tror att om man kan välja att se den positiva sidan av ansträngningarna: man kan ta det obekväma som en väg till meditation.

Eller så kan man välja att inte acceptera att det är jobbigt och svettigt och obekvämt, och troligtvis få fjällvandringen att bli just jobbig och svettig och obekväm.

Jag väljer ju att blunda för det där. En psykologisk försvarsmekanism kanske. Förträngning...

Jag trycker "Gilla" för den här tråden. Underhållande och tänkvärd

Ayrin sa:

Hah, vilken härlig berättelse . Fördelen med att bli biten av fjällturer på en mardrömsresa är ju att man sannolikt inte kommer att få en sämre nästa gång .

Klicka för att se resterande...

Jag har ju gjort några sk. "mardrömsresor" ute till havs med kajak och både mött storm, tjocka, hällande regnbyar, åska och drivis faktiskt och vad har hänt? Jo jag backar inte för nåt väder numera. Som liten grabb hatade jag innerligt att bli blöt men nu är ju goretex och torrdräkterna uppfunna så nu finns det ju inget att skylla på längre. Det mesta sitter ju i huvudet, skitväder har det varit så långt tillbaks som universum existerat och det blir inte värre än man gör det faktiskt.

Håller med Elvah att det finns en viss förtjusning med strapatser. Att utmana sig själv och övervinna sin rädsla ger tillfredställelse. Men mygg och skavsår vill jag hemsk gärna vara utan.