"Friluftsgen"?

Hej!
Jag vet att det finns en stor del av friskt folk, som hör till "stugsittarna", de, som aldrig frilufsar. Så har jag en fråga - vad kan man göra för att få dem att komma ut?
Har vi, frilufsare, någon speciell gen, som hjälper oss att komma ut?
Om det finns genetiker här, intressant att lyssna på deras åsikt.
Mvh.

Det tror jag inte (säger IT-snubben...) Däremot tror jag att man fiskar i grumligt vatten om man tror att gener skulle styra våra intressen utöver intresset att sprida just dessa gener vidare. För andra intressen tror jag verkligen på miljö och inte arv.

Tänker du starta ett avelsprogram för friluftsmänniskor

Genetiken kan säkert svara på en del frågor kring vårt utseende och vilken storlek vi behöver på våra vandringskängor. Men att börja prata om gener och intresse tar oss med ens ut på väldigt tunn is. Det sociala formar oss till de personer vi är. De flesta av oss kan säkert spåra vårt friluftsintresse till faktiska händelser, möten med inspirerande personer i vårt förflutna, att vi sett vackra naturbilder på nätet etc.

För just detta finns en spännande tråd att följa: http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=70126

Ett svar till " IT-snubben".

pery sa:

Det tror jag inte (säger IT-snubben...) Däremot tror jag att man fiskar i grumligt vatten om man tror att gener skulle styra våra intressen utöver intresset att sprida just dessa gener vidare. För andra intressen tror jag verkligen på miljö och inte arv.

Tänker du starta ett avelsprogram för friluftsmänniskor

Klicka för att se resterande...

Ingenting att skoja med - man kan förlora vänner och partners av det skälet.

Magnusnod sa:

]

Klicka för att se resterande...

- Du kan inte läsa ordentligt - jag har en annan fråga.

Det finns ju tydliga tecken på att grönt är viktigt med tanke på hur många nyanser av den färgen vi kan skilja åt.
Har träffat på många stadsbor som dansar loss så att svetten lackar, springer på gym, spinning och badhus, där tydligen deras fysik får en del utlopp.
Vi är olika och det är bra, ensning leder ofta till enfald.
Men friluftsgen, nej t o m inbitna stadsbor skall rituellt, ut och titta på vitsipporna, bekskogens musöron, svampmarker eller bada vid kusten. Det är nog mest frågan om att nyttja tiden och naturen olika. Genetiskt sätt vet vi ju t o m var neandertalarna tog vägen, De blev inte utrotade utan togs in i familjen.

seobserver sa:

.
Vi är olika och det är bra, .

Klicka för att se resterande...

- Jag håller med dig, men det är för stor del av folk som inte vill frilufsa på något sätt, så hindrar det mycket tills vidare relationer.

Man bör väl vara realist och inse att det är enklare att få relationer både vänskapliga och djupare att fungera väl, om man har samma värdegrund, delar flera intressen och helst tillbringar fritiden tillsammans.
De egenskaperna är mest av uppfostrings och social art.

seobserver sa:

Man bör väl vara realist och inse att det är enklare att få relationer både vänskapliga och djupare att fungera väl, om man har samma värdegrund, delar flera intressen och helst tillbringar fritiden tillsammans.
De egenskaperna är mest av uppfostrings och social art.

Klicka för att se resterande...

- Det finns ingen mer realist, än jag.

goldy_a sa:

- Du kan inte läsa ordentligt - jag har en annan fråga.

Klicka för att se resterande...

Okej, ett kort och koncist svar på din fråga som borde gått att utläsa ur det jag skrev tidigare; Nej.

Vi härstammar alla från naturen, och som seobserver konstaterar, dras vi alla till den på olika sätt. Här delar hela mänskligheten ett genetiskt drag, att vi i grund och botten är djur.

Men att försöka urskilja en specifik gen hos delar av befolkningen skulle falla platt i försöket att utifrån ett genetiskt perspektiv förklara en enkel fråga som varför vi får upp intresset vid olika åldrar?

goldy_a sa:

som hör till "stugsittarna", de, som aldrig frilufsar. Så har jag en fråga - vad kan man göra för att få dem att komma ut?

Klicka för att se resterande...

Varm choklad, nybakade bullar och utlovandet av en vacker utsiktspunkt, helst ganska nära en parkering, är ett oslagbart recept för att få ut även de mest inbitna stugsittarna!

Man har väl kunnat se att det finns visst samband mellan risktagande (vilja/motvilja till) och olika hallter av vissa hormon i hjärnan (kommer inte ihåg vilka). Men det borde mer styra "det extrema" som ex extremklättrare mm. Då menar jag inte att de inte tänker på riskerna utan att de värderar den acceptabla risknivån annorlunda än andra. Halten hormoner/receptorer regleras vad jag förstår av gener men att det på något sätt skulle gå i arv har jag inte hört. Kanske mera en punktmutation?

Vad gäller att ge något i arv så tror jag också mer att det handlar om miljö än om gener. Om man redan som liten får bilden av att det är helt normalt att vara ute mycket, vandra i skog och mark, paddla, skida eller vad det nu må vara, så blir det inget främmande - det tillhör ju "normalbilden" - och man kan bli förvånad när man upptäcker att det inte är så för alla.

Lite finns nog i generna också. Fast då kanske mer åt andra hållet. Det finns barn (som utan tidigare obehaglig upplevelse) som känner obehag eller visar motvilja mot ex att bli blöt, smutsig osv. För att inte tala om att vara rädd för djur! Det blir ju lite klurigt att som friluftande förälder få med barnet ut i skogen när myror är läskiga, smuts på skorna är "fel" (får inte finnas där) och regn är en klart obehaglig upplevelse... Där finns en riktig pedagogisk utmaning.

Mina föräldrar är typiska stadsmänniskor. Jag och minsta brorsan trivs bäst i naturen. Mellansyskonen pendlar lite hit och dit... Det verkar vara en tombola