"Tänk att det ska behöva vara så här!"

Det ska vara en strapats.

Åtminstone jag finner stor tillfredsställelse i att släpa på 25kg en hel dag, för att sedan få slå upp tältet, laga maten, dricka kaffet, och sedan bara sträcka ut mig i riset och varva ner =)

Något jobbigare, men desto större tillfredsställelse efteråt =)


Angående ryggsäckens vikt kan jag bidra med en anekdot som hör till trådens ämne.

I somras lyckades jag, med förvånande lätthet, övertala in sambo att följa med mig och två till på vandring. Detta var alltså hennes första fjällvandring, och jag valde den ca 7 mil långa sträckan av Kungsleden som sträcker sig mellan Saltoluoka och Kvikkjokk.
Min sambo fick oerhört ont i fötterna efter ett par dagar, och jag flyttade över mer och mer utrustning till min egen ryggsäck. Vandringen började med dryga 20kg på ryggen, och slutade kring 30kg. Det var något nytt för mig iaf =)

Trots denna strapats är hon inte helt avskräckt, men vi har kommit överens om en kortare och lättare vandring nästa gång =)

Almgren sa:

Kort svar: Nope

Jag fjällvandrar för ödsligheten, känslan av att vara borta från civilisationen, röra mig i en vacker natur, naturuplevelse, men inte för regn och mygg

Klicka för att se resterande...

Vänd på det. Om det inte vore för regn och mygg så kanske fjällen inte skulle vara så ödsliga längre.

UteMats sa:

Vänd på det. Om det inte vore för regn och mygg så kanske fjällen inte skulle vara så ödsliga längre.

Klicka för att se resterande...

Möjligt, men då är vi inne på orsak och verkan,

Jag vandrar inte för att först späka mig sen vila. Klarar av att ligga still en hel dag om jag har lust. klarar också av att släpa tungt i regn om så vore. Men det är inget självändamål

de som förespråkar strapats och allt det där är inga lättpackare heller antar jag, det vore ju inte logiskt

Almgren sa:

..............
de som förespråkar strapats och allt det där är inga lättpackare heller antar jag, det vore ju inte logiskt

Klicka för att se resterande...

Hehe. Kan nog stämma =)

Elvah sa:

Och då är frågan vad man gör med svettandet som är priset att betala på vägen - och jag tror att om man kan välja att se den positiva sidan av ansträngningarna: man kan ta det obekväma som en väg till meditation.

Klicka för att se resterande...

Jag blev lättpackare just för att jag tröttnade på det där svettandet på vägen.

skogsbaronen sa:

(...) Åtminstone jag finner stor tillfredsställelse i att släpa på 25kg en hel dag, för att sedan (...)

Klicka för att se resterande...

Du kan få ditt lystmäte här . Du behöver ju inte försöka klå Viktor Beranek, men varje vandrare på denna sträcka (stigning lite knappt 1000 m) får erbjudandet att ta med sig en (eller fler) femkilosbehållare med förnödenheter till toppstugan. Belöningen är allas beundrande blickar samt obegränsad mängd av gratis romspetsat te (vissa påstår att det är tespetsad rom ).

I sakfrågan håller jag till 100% med Almgren. Låter kanske konstigt från en f.d. klättrare som fortfarande gillar att ha mycket luft under fötterna, men är det noll sikt, så struntar jag utan vidare i toppbestigningen. Det är varken höjdmetrarna eller ev. "utmaningar" på vägen som är poängen för mig, utan utsikten därifrån (och på vägen dit, såklart).

Att utmana sig själv behöver inte betyda att man måste bära tungt eller bestiga en topp. Utmaningen eller en strapats kan vara så mycket annat, att man övervinna sin inre rädsla eller osäkerhet genom att man sova i skogen eller en aktivität som man egentligen inte tror på att man klarar. Då menar jag inte att man ska vara dumdristig. Att bära själv (efter ens förmåga förstås) sin utrustning ger en större tillfredställelse än att låta andra göra det. Man växer som människa helt enkelt.

veni sa:

Att utmana sig själv behöver inte betyda att man måste bära tungt eller bestiga en topp. Utmaningen eller en strapats kan vara så mycket annat, att man övervinna sin inre rädsla eller osäkerhet genom att man sova i skogen eller en aktivität som man egentligen inte tror på att man klarar. Då menar jag inte att man ska vara dumdristig. Att bära själv (efter ens förmåga förstås) sin utrustning ger en större tillfredställelse än att låta andra göra det. Man växer som människa helt enkelt.

Klicka för att se resterande...

Efter de första inläggen om "strapatser" höll jag på att skriva något halvelakt om skillnaden på utmaning och självplågeri, men ditt kloka inlägg får mig att tänka efter.
Lusten att vidga sina gränser är något jag känner igen. Precis som du skriver kan man göra det både genom att övervinna sina rädslor och genom att öka sina färdigheter.

Jag minns forfarande lustkänslan, när jag som tioåring systematiskt skolkade från skolan för att tjuvåka kors och tvärs med spårvagnarna i min hemstad - längre och längre bort från mina trygga kvarter.
Eller när jag, lite senare, började lifta - längre och längre bort från hemstaden och -landet.
Eller när jag lärde mig ta mig fram bland branta berg - till platser som varit ouppnåeliga annars.
Eller när jag blev bättre på skidor och kom längre och längre bort från preparerade pister...
Etc, etc.
Visst är det lustfyllt i sig att bli duktigare på något, men i alla dessa fall har det ändå primärt handlat om att öka min frihet och njutning. Jag har däremot aldrig förstått vitsen med att öka svårigheterna för prestationens egen skull. Kan jag välja en svår men tråkig, eller en lätt men vacker väg till den där toppen, väljer jag utan att tveka den senare (skall i ärlighetens namn sägas, att det oftast är den svåra vägen, som är vackrare ).
Jag "bär själv min utrustning" endast för att jag älskar att sova under stjärnorna, gå dit näsan pekar och slå läger närhelst andan faller på, eller för att komma till platser som inte gå att nå på annat sätt. Kunde jag teleportera min redan nu blygsamma ryggsäck till varje påtänkt rastplats, skulle jag göra det utan att blinka.
Däremot skulle jag inte - rent mentalt - klara av att anlita en bärare.

Jag är inte alls fri från (inre) krav på att göra mitt bästa, men detta gäller saker som påverkar mina medmänniskor - naturligtvis vill jag rita bra hus, vara en bra förälder, en god kamrat, en medmänniska som gör skillnad i något större eller mindre sammanhang. Att göra något med närvaro och engagemang är dessutom alltid roligare än att halvhjärtat uppfylla sina plikter - det gäller allt från mitt jobb till den där konstiga maträtten jag improviserat fram .
Men när jag idkar "friluftsliv" är jag totalt luststyrd och har inget att bevisa - vare sig för mig själv eller någon annan.

När jag fått med mig "nybörjare", har det alltid handlat om för mig viktiga personer, som jag velat dela med mig av det lustfyllda och vackra till, och jag har inte sett någon vits med att de (heller) skulle utsättas för "strapatser" som självändamål.

Jag är ändå aldrig ute efter att utamana mig själv eller töja på gränser. Jag gillar att vara ute i naturen. Det behöver inte alls vara långt ut i naturen, eftersom jag är döv har jag fördelen att kunna trivas "i naturen" om det är en hundra meter bred skogsstrimma mellan motorvägen och järnvägen

Det är ingen prestation alls att ta sig dit (möjligen att hitta vägen dit utan att gå över motorvägen eller järnvägen), behöver inte släpa på nån packning, bara gå fram och tillbaka och njuta av naturen. Med en lunchbaguette från närmsta snabbköp blir det en skön stunds avkoppling.