All denna ensamhet!

Intressant att läsa era svar. Det bor uppenbarligen en "lone wolf" i oss alla, vare sig det är påvingat av oständigheter/omgivningen eller helt enkelt en dragning till det enkla/klara sig själv. Framför allt måste det vara svårt att finna en jämlike som just då är på samma nivå som en själv när man vill ut.

!

-Patric- sa:

jag tvåar denna, jag uppskattar umgänge med andra.. en delad tystnad framför en öppen eld är bland det finaste man kan dela..

Klicka för att se resterande...

Kan inte uttryckas bättre. Tystnad tillsammans - det är kvalitet!

Att få vara helt själv med sina tankar är också kvalitet, men man behöver ju inte göra den värsta strapatsen

Ensamhet

ödemark sa:

Efter att ha läst på forumet några år så är det en sak som ideligen dyker upp. Nämligen det att människor söker ensamhet!

Antingen det handlar om att vandra, cykla eller att tälta på någon "obebyggt" ställe, antingen veckor, månader eller i extrema fall år (ett).

Vad är det som gör att vi dras så till naturen att vi är beredda att "kasta" trygghetssamhället åt skogen (ni ser ironin

Är naturmänniskor speciellt dragna till det "obekväma"? Eller är vi lite speciella som personer, någon form av diagnos vi ännu inte fått!

För visst drar det i utenerven när man läser eller ser något man själv skulle vilja göra/vara. Eller är det bara jag?

Vad tror ni, varför?

Klicka för att se resterande...

Har också samma funderingar som du. Beundrar de som hittar på saker ensamma. Detta gäller i naturen utan i allmänhet. Självvald sådan då givetvis men inte personligheter som är enstöringar i alla sammanhang.

Är själv ute i naturen en del sommartid några veckor men det tillsammans med min familj. Skulle vara roligt att testa minst en vecka själv men jag är inte den typen. har inte läst hela tråden men om någon har ett tips hur man kan an ta "mod" till sig att uppskatta ensamhet under perioder så vore jag tacksam. Tro att det är nyttigt, lärorikt och mentalt utvecklande att vara det.

ödemark sa:

Efter att ha läst på forumet några år så är det en sak som ideligen dyker upp. Nämligen det att människor söker ensamhet!

Antingen det handlar om att vandra, cykla eller att tälta på någon "obebyggt" ställe, antingen veckor, månader eller i extrema fall år (ett).

Vad är det som gör att vi dras så till naturen att vi är beredda att "kasta" trygghetssamhället åt skogen (ni ser ironin

Är naturmänniskor speciellt dragna till det "obekväma"? Eller är vi lite speciella som personer, någon form av diagnos vi ännu inte fått!

För visst drar det i utenerven när man läser eller ser något man själv skulle vilja göra/vara. Eller är det bara jag?

Vad tror ni, varför?

Klicka för att se resterande...

Hej! Här finns en 41-årig tjej med man, barn och hundar. Önskar hitta en go vän (gärna par) som har tid och som gillar att skratta. Jag/vi har många intressen, bl.a träffa nya människor,friluftsliv, utför, längden, djur, motion och promenader, skogen m.m.. Vi bor ca 3 mil norr om Ljungby. Du eller ni också? Hoppas vi syns till våren. Vi bor i Småland/Kronobergs län. Mvh. maria-maria@live.se

serenade sa:

Är själv ute i naturen en del sommartid några veckor men det tillsammans med min familj. Skulle vara roligt att testa minst en vecka själv men jag är inte den typen. har inte läst hela tråden men om någon har ett tips hur man kan an ta "mod" till sig att uppskatta ensamhet under perioder så vore jag tacksam. Tro att det är nyttigt, lärorikt och mentalt utvecklande att vara det.

Klicka för att se resterande...

Modet infinner sig nog lättare när man blivit bekväm i situationen. Börja med ett par ensamnätter en dagsetapp bort bara, så finner du nog ganska snabbt hur enkelt och skönt (eller svårt och jobbigt, beroende på personlighet) en veckas vandring eller cykling kommer kännas.

Jag är ute en del ensam men reser nästan aldrig utomlands ensam, för mycket okända faktorer för en kontrollmänniska - samtidigt har jag har polare som aldrig skulle lägga sig i skogen ensamma, men gärna åker och luffar runt i östeuropa utan sällskap. Tror det handlar mycket om kunskap, tidigare erfarenheter och vad man känner sig trygg att fixa.

Baby steps, etc.

De som gör längre resor självmant är nog väldigt speciella då de flesta i grunden är sociala. De som gillar att göra saker ensamma är nog starka individualister. Några kanske har drag av asperger och funkar inte så bra med andra. En del kanske är sociala fobiker. De behöver kanske inte heller bli bekräftade och har en trygghet i sig själv.

En fördel är att man inte behöver kompromissa.

Det kan även vara svårt att hitta någon med liknande smak, kondition etc.

Personligen gillar jag inte att vara ute själv men vill komma bort från folk jag inte känner. Det handlar nog mycket om att man vill att naturupplevelse skall vara så "unik" som möjligt. Som storstadsbo vill man bort från det hektiska och hitta lugnet. Stöter man på någon annan grupp så förstörs känslan.

Långreser gör jag dock gärna "själv" men då träffar man så mycket folk ändå.

Sedan tror jag också att det handlar om att få kontakt med naturen och sig själv och det är svårt att uppnå i större sällskap då det blir för mycket social distraktion.

Sedan tror jag det är få här som gör någon mera solo. De flesta som tex vandrar "ensamma" gör det på ledet etc där det ofta finns folk.

Jag citerar mig själv...

Kal-P-Dal sa:

Det är inte så lätt att få med sig dom personerna man vill ha med sig på tur. Det är banne mig inte så lätt att få med någon alls. Folk är bokade så långt i förväg och har så mycket att göra, så att föreslå en veckotur är ju bara korkat.
Oftast är det en absolut förutsättning för att något verkligen ska bli av, att man från början är beredd att göra det själv.
Sen kan man signalera till kompisarna vad man tänker göra och hugade får väl hänga på.

thomas

Klicka för att se resterande...

Det verkar komma så många halvkrystade förklaringar till ensamturer. Det behöver inte alls vara så konstigt. Hellre en tur (jag är ute med kajaken) ensam än ingen tur alls.

thomas (vanlig social människa utan asperger och inte någon uttalad individualist)

grodanbolle sa:

Sedan tror jag det är få här som gör någon mera solo. De flesta som tex vandrar "ensamma" gör det på ledet etc där det ofta finns folk.

Klicka för att se resterande...

Jag undviker ställen där jag kan träffa på folk, ska jag vistas i tex. skärgården väljer jag den tid på året då det är folktomt därute och stränderna ligger öde. Jag kan nog beteckna mig som "social kameleont" för det är inte många som ser min vardag där jag helst bara umgås med mig själv. Jag gör vad jag vill,,,,,,,,när jag vill och hur jag vill och behöver inte ta en massa hänsyn, DET är frihet det.

Sokrates sa:

Modet infinner sig nog lättare när man blivit bekväm i situationen. Börja med ett par ensamnätter en dagsetapp bort bara, så finner du nog ganska snabbt hur enkelt och skönt (eller svårt och jobbigt, beroende på personlighet) en veckas vandring eller cykling kommer kännas.

Jag är ute en del ensam men reser nästan aldrig utomlands ensam, för mycket okända faktorer för en kontrollmänniska - samtidigt har jag har polare som aldrig skulle lägga sig i skogen ensamma, men gärna åker och luffar runt i östeuropa utan sällskap. Tror det handlar mycket om kunskap, tidigare erfarenheter och vad man känner sig trygg att fixa.

Baby steps, etc.

Klicka för att se resterande...

Jag har gått veckovandringar flera gånger i fjällen och det har gått hur bra som helst. Men aldrig ensam. Brukade fiska själv förr och det var rogivande men det har jag inte gjort själv nu på många år. Ska nog testa i sommar att tälta någonstans några dagar.