Erfarenheter av stugvandring Kebne-Abisko

Vi hade lyckats pricka in veckan med högtryck och knallblå himmel för första stugvandring med barn på 6 och 9. Det var ju tur efter att ha oroat oss för de blöta fjäll detta år och hur man får en 6-åring med över ett svårt vad.

Med det vackra vädret hade vi högalpina ambitioner. Första etappen Nikkaluokta- Kebnekaise utvidgade vi med en sväng in i Tarfaladalen (1 timmes vandring innan vi vände) och andra dagens etapp till Singi gick genom Singivagge, et utmanande vägval som blev nog så hårt även för föräldrarna med ryggsäckar som fortfarande var tunga av proviant. Det blev till 11 timmars vandring den dagen.
Efter dessa två dagar tog vi det lungt på själva Kungsleden resten av tiden, men det var bra för självkänslan, även barnens, att tänka på vad vi hade klarat av.

En anledning att skippa flera alpina ambitioner var att en 6-åring och blockmarker visade sig vare en dårlig kombination. Förmågan att hitta bra stenblock ett steg fram var tydligen inte utvecklad än och benen är ju korta, så det var ofta vi fick guida honom fram - och det kan vara svårt ("stå på den gråa stenen nu" "vilken grå sten?") 9-åringen däremot skuttade fram som en bergsget.

Vi valde att gå i stövlar för att på ett enkelt sätt klara vad, där barnet kan hoppa på stenar och en vuxen gå vid sidan om i lite djupare vatten med en stav och ett tag i barnet. Bara på ett ställe fick vi bära 6-åringen ett kort lyft för att vattnet var för djupt för hans stövlar.

Även om det var en stugtur hade vi sovsäckar, Trangia och all proviant. Det blev ca. 19 kilo till pappa och 15 till mamma och 5 till 9-åringen. Det var det värd både för mysfaktorn i att kunna laga mat på fjället, men också säkerheten i att veta att man kan hålla sig varm och mätt om barnen plötsligt blir överträtta eller nån olycka händer.

Efter 9-dagar längtade barnen efter glass och grillat korv och upptäckten av ett lekrum på Abisko Fjällstation gjorde verkeligen susen. Av leksaker hade vi själv en kortlek, några tärningar och lite ritpapper - men sen är det STF-memory i de flesta stugor!

Fördelar med tält

Kul att läsa om era erfarenheter av stugvandring.

En fundering: tyckte ni aldrig att det kändes stressande, att ni inte kunde slå läger när orken tröt, utan att ni helt enkelt måste fullfölja alla planerade dagsetapper? Blev inte barnen väldigt trötta?

Så var det i alla fall för vår familj, när vi gjorde en stugvandring Ljungdalen-Helags-Sylarna t o r sommaren 2003, med våra döttrar, då 9 och 10 år gamla. Stugorna ligger ju rätt långt ifrån varandra, och även om packningen blir lättare än om man ska släpa på tält, så blev den ändå nog så tung. Visst var det en riktig höjdare att bo på sylstationen, rena lyxhotellet mitt uppe på kalfjället, vilket var en märklig känsla, och en utsikt från dambastun som är svåröverträffad. Barnen älskade det - inte minst all bekvämlighet. Men ändå. Det blev väldigt tuffa dagsetapper, som tyvärr riskerade att ge barnen en lite trist bild av fjällvandring - långt och jobbigt.
Eftersom det var så tufft ställde vi faktiskt in en extra omväg över Gåsen, som vi annars planerat.

Sommaren 2004 valde vi i stället att vandra med tält och gick en 5-dagarsvandring runt Sylarna, med start i norska Nedalshytta. Etapperna blev kortare, på dryga milen, med två övernattningar i Ekorrpasset. All mat bar vi med oss, och visst blev det väldigt tungt, men vi kunde gå utan stress och press. Och att bo i tält har ju också sin charm.

Vi har år för år gradvis stegrat våra ambitioner och om ett eller ett par år funderar vi på att göra någon längre vandring, där vi ev inkluderar Kebnekaise.
Utifrån våra erfarenheter hittills skulle vi hålla oss till tältet, men det kanske finns något som ändå talar för stugor? Är det t ex kortare avstånd däruppe?

Bra med mål

Tält var uteslutet för oss, som har ett barn som inget bär själv (och vi vill inte bära 35 kilo som vi traf en pappa som gjorde).
Med sovsäckar och kök kunde vi stanna till för en lång rast med middag om orken fullstandig tog slut, men det blev aldrig fråga om det. Tvärtom upplevde jag det som bra för barnen att ha ett fast mål att sträva mot: var ligger stugan på kartan?, hur långt är det kvar?, när kan vi vare framme?
Med ett mera odefinerat mål är jag inte säker på att det skulle vara ork kvar at gå lite längre för en bättre tältplats. Vi upplevde det med lunchpaus, där det inte var så mycket utrymme för att leta upp en fin plats om vi hade lovat att "vi tar paus efter bron".
Men det är klart man är inte fleksibel til att ta en kortare dag om vädret är dåligt eller stanna till om man har gett sig på en för lång etapp.

gäller att ha marginaler

Men hur långt är det mellan stugorna? Mellan Helags och Sylarna är det drygt två mil. Det är DRYGT för ett barn - med eller utan packning.

I somras fick vi för övrigt också en tankeställare, när två i vårt sällskap, därav ett barn i en annan familj, blev riktigt, riktigt sjuka. Hög feber, akut magsjuka, höll i sig flera dygn. Troligen campylobacter i vatten. Då var det himla skönt att ha tält, kunna sova var vi ville och hur länge vi ville.

Fast vi använder oss förstås också av mål och delmål - stora eller små. "Där borta mellan de där kullarna ligger en sjö, där tänkte vi tälta". Eller bakom den stora stenen tar vi rast.

Hursomhelst - stugvandring eller tält så gäller det förstås att ha marginaler, så att man klarar såväl dåligt väder som akut sjukdom...

Jessica