Barn och deras tempo

Att vara ute i naturen med barn ställer särskilda krav. Idéer om vart man ska gå, hur man ska göra det och hur lång tid det ska ta kan snabbt få spolas till förmån för en intressant bajshög eller ett spännande hål i marken (där det troligen bor rävar). Det är förstås både kul, spännande -- och frustrerande.

Så jag tänkte att vi alla kanske kan få ta del av varandras erfarenheter och tips på temat barn och glädjen/frustrationen av att anpassa sitt friluftsliv till deras tempo och perspektiv...

Själv hade jag häromdagen glädjen att istället för att sitta i en läskyddad solglänta och äta få blöta ner mig på toppen av en snötäckt sten när lunchen skulle intas. Men då hade vi (påstods det från femåringens håll) bättre chans att få se rådjur. (Som om inte de skulle hålla sig undan det ljudmässiga epicentrum vi utgjorde...)

PS
Nej, vi såg inga rådjur...

Barn hàller helt naturligt ett annat tempo än vi vuxna.. sà vill man ut med kidsen gáller det att byta chip och vara beredd att formligen hasa sig fram, samta att stanna upp vid varje kul pinne, kotte eller sten..

Det som är A och O enligt min erfaranhet är att válja rutter som är sâ klättriga som möjligt.. ungar älskar att kláttra upp och ned för stock och sten.. lânga, raka stigar/landsvägar är dáremot rena pesten.

Kul är áven ritualerna kring rastning/läger.


Mvh / Mats

malindo; sa:

Kul är áven ritualerna kring rastning/läger.

Klicka för att se resterande...

Precis! Jag har inga egna barn, men väl ett sladdbarn till lillebrorsa. Ett bra sätt att undvika fältkoma och "fruset barn sitter på en sten och vill bara åka hem" är att se till att de verkligen får vara med att till exempel resa tältet, paddla kanoten, läsa kartan osv.

Ansvar ger självförtroende ger glada barn.
Det gäller för övrigt vuxna i lika stor utsträckning.

malindo; sa:

Kul är áven ritualerna kring rastning/läger.

Klicka för att se resterande...

..och att elda upp saker, t ex korv... Jag har delvis börjat definiera om det här med friluftsliv (när barnen är med) från att gälla vandring till att gälla lägerliv. (För min egen del är det viktigt att själv vara inställd på rätt grej. Det inverkar ju på planering, utrustning etc...) Basläger med dagsutflykter tror jag kan vara en modell.

Förresten, är det någon som vet var man kan få tag på luppar av den där modellen man hade på skolutflykterna en gång i tiden, som man kunde stänga in ett småkryp i för observation?

//johan

När jag vandrade med dottern (6 år) i somras så fick hon egen kompass (visserligen en sån som Nalle Puh från en Happy Meal höll i, men nålen fungerade ju i alla fall som den skulle. För när vi provvandrade en helg här hemma så ville hon hela tiden hålla i MIN kompass (och den ville ju jag ha för att som stöd för att hålla koll på vilken stigkrök vi befann oss vid eller snabbt kunna ta en bäring till nåt på andra sidan en stor äng).

Och det enda ställe hon sprang fortare än mig på när vi provvandrade var ett ställe där det var vattenfyllda hjulspår så man fick hoppa på stenar

Med henne gick det ju också att resonera lite om att "ju längre vi kommer desto mer kan vi se", men det är svårt med mindre barn.

Hjälpa till att leta lägerplats tyckte hon var jättekul (även om det i praktiken var min plats som gällde, det handlade mest om att få henne att peka på den plats jag bestämt.

Sen när man slagit läger och ätit middag och det var minst 2 timmar kvar tills hon skulle somna kom den stora prövningen. Det hade jag dock löst rätt bra genom att lära henne spela kort. En kortlek väger inte mycket och roar LÄNGE... (Fast till slut var jag tvungen att lära henne patiens också

Plocka svamp.

Har haft min tös på 8 år med mig i ett par år nu när vi ska leta efter svamp.
Har medvetet valt ställen som inte är så långt å gå
till.
Ibland är det jättebra o ta med lite fika eller nåt sånt.Men oftats märker man att hon tycker det är
spännande att bara få vandra omkring å leta spår efter djur sånt.
När jag hittar svamp så låter jag hon hitta den före mig.Sen berömma massor va bra hon ä på o hitta svamp.
Världens bästa svamphittare å så.
Då är det en mycket stolt unge man har med sig i skogen o det går jättelätt att traska vidare ett tag till.

Lupp

kan du hitta på Svenska Naturskyddsföreningens nätbutik. http://www.snf.se

Malindo; sa:

Barn hàller helt naturligt ett annat tempo än vi vuxna.. sà vill man ut med kidsen gáller det att byta chip och vara beredd att formligen hasa sig fram, samta att stanna upp vid varje kul pinne, kotte eller sten..

Det som är A och O enligt min erfaranhet är att válja rutter som är sâ klättriga som möjligt.. ungar älskar att kláttra upp och ned för stock och sten.. lânga, raka stigar/landsvägar är dáremot rena pesten.

Kul är áven ritualerna kring rastning/läger.


Mvh / Mats

Klicka för att se resterande...

Ähh, släng fram GPSen som komplement till tv-spelet så har nog barnet tillgång till tillräcklig stimulans. Gameboy funkar säker bra de me.

Jag säger bara det: kniv!

En viktig del i lägerritualen är ju också att "kniva". En egen täljkniv hyfsat tidigt är väldigt uppskattat. Att få tälja sin egen grillpinne eller bara sitta och tälja i största allmänhet är ju jätteroligt och min erfarenhet är att barn kan ha kniv ganska tidigt bara man är med som vuxen och ställer upp klara regler för hur den ska hanteras. Sen kan man inte lämna de minsta utan uppsikt så klart, utan sitta bredvid.

Fast sen är det ju väldigt olika på olika barn. Min äldsta började "kniva" när han var fyra, nu är han åtta. Den yngsta är fem men en kniv åt honom känns inte riktigt aktuellt och det känner han själv också. Jag frågade för ett tag sedan om han också skulle vilja ha en kniv men han svarade att han inte ville för att det verkade så jobbigt

Men för de barn som kan hantera det så är en kniv på turen en självklar attiralj!

/irja