Expedition på Liv eller död???

Ska man göra en expedition på liv eller död för att tänja sina gränser???

Risken är ju underbart stor att man slutar i kaos någonstans någongång och är det DÅ värt att veta vart gränserna går???

Är det modigt att utföra en expedition där livet står på spel???

Vi vet att faran finns där men utsätter oss ändå för den...
Dan

farligt = spänning?

Expeditioner har väl alltid varit intressanta för att de just töjer gränserna eller utforskar det okända. I själen ligger väl något slags offrande av bekvämligheter och liknande som gör det så spännande för oss som INTE är ute på expedition att följa dessa människor. Om det hade varit ofarligt hade ju kanske inte intresset varit lika stort.

Därmed inte sagt att det är "smart" att riskera livhanken (eller ens en förfrusen) tå för att genomföra en expedition. Lite mod krävs det dock alltid att tänja gränserna. Men att sätta likhetstecken mellan mod och dödsförakt är väl inte rätt. Jag tror nog att de som sysslar med detta vet när det är dags att lägga av. En fara i framtiden kan dock säkert vara att folk med dålig kunskap och stor sponsring blir "pressade" att ge sig på saker man inte riktigt behärskar för att vara med i matchen. Det gäller ju att synas, höras och toppa senaste bedrifter. Detta gäller kanske främst äventyrsexp som på förväg ofta tar väldiga propotioner...

/ac

tjolahopp

Jag håller med i allt vad Andreas säger. Jag tycker expeditionerna på senast har gått ut på att "toppa" de andra. Vilket man kan förstå då sponsring är inblandat. Jag tycker att man skall se expeditioner efter den grad av kunskap personerna som utför dem har. Det skall ses i det individuella. För mig behöver det ej vara ett ny plats som upptäcks eller på ett helt nytt sätt. Men som disskuterats tidigare så kan det ibland komma ner på def. äventyr isället för expedition.

Expedition för mig är att tänja på sina gränser. Jag tycker dock ej att det är värt att riskera livet för. Man måste känna sina egna begränsingar och våga vända när kroppen säger till.

Harebra
M

Jo,

men vad jag tror är att när en person är mycket nära "målet" och börjar fundera på att vända eller ge upp, överväger dem i flesta fall att chansa och fortsätta för att det betyder SÅ mycket för den enskilde och kanske även för sponsorerna. Och frågan är om personen i fråga är i stånd till att besluta en sådan viktig fråga när han/hon redan har tänjt sina gränser till max och inte har mera att ge... Kan den personen då förstå hur viktigt det är att "misslyckas" en expedition???

Om det vore jag tror jag att jag i ett sådant läge skulle fortsätta och ge det lilla extra som kanske finns kvar och styka med, det är viljan att nå målet som spelar roll...
PS. Därför sätter jag inte så stora mål för jag vill leva en stund till.DS
//Dan

Svårlösligt problem

Visst är det oerhört givande att tänja sin gränser. Inte bara för den stunden man känner sig mer levande än annars (då man vet vad som står på spel), utan kanske framför allt för att man växer så mycket som person.

Haken är ju just det att är man nära gränsen kommer man förr eller senare att fatta fel beslut, eller att slumpen helt enkelt hamnade fel. OBS har INGET med ödet att göra, utan är enkel sannolikhetslära!

Antingen får man försöka växa så långsamt att man inte hinner nå gränsen, eller så får man väl träffa någon sötnos som håller inne tyglarna lite grand. Alternativt kanske man upptäcker att man växt så långt förbi vanliga männsikor att man inte vill bli mer isolerad av att växa än mer.

Lite lagom är nog bäst, men jag har nog tyvärr redan växt förbi det stadiet, så det är nog bara att göra bästa möjliga av situationen.

Den gyllene regeln brukar sägas vara att man alltid skall vara två på äventyr (om något inträffar). Jag har börjat luta åt att det invaggar en i falsk trygghet. Antingen genom att man inte tänker igenom riskerna tillräckligt eller "tror han/hon att det löser sig skall det nog gå". Är jag själv måste jag försäkra sig mig om att jag verkligen tänkt rätt (tänka tre gånger) och det är också en sporre att ta det lite lugnare när jag vet att det inte finns någon hjälp att få.

Svårlösligt problem

Visst är det oerhört givande att tänja sin gränser. Inte bara för den stunden man känner sig mer levande än annars (då man vet vad som står på spel), utan kanske framför allt för att man växer så mycket som person.

Haken är ju just det att är man nära gränsen kommer man förr eller senare att fatta fel beslut, eller att slumpen helt enkelt hamnade fel. OBS har INGET med ödet att göra, utan är enkel sannolikhetslära!

Antingen får man försöka växa så långsamt att man inte hinner nå gränsen, eller så får man väl träffa någon sötnos som håller inne tyglarna lite grand. Alternativt kanske man upptäcker att man växt så långt förbi vanliga människor att man inte vill bli mer isolerad av att växa än mer.

Lite lagom är nog bäst, men jag har nog tyvärr redan växt förbi det stadiet, så det är nog bara att göra bästa möjliga av situationen.

Den gyllene regeln brukar sägas vara att man alltid skall vara två på äventyr (om något inträffar). Jag har börjat luta åt att det invaggar en i falsk trygghet. Antingen genom att man inte tänker igenom riskerna tillräckligt eller "tror han/hon att det löser sig skall det nog gå". Är jag själv måste jag försäkra sig mig om att jag verkligen tänkt rätt (tänka tre gånger) och det är också en sporre att ta det lite lugnare när jag vet att det inte finns någon hjälp att få.

Ser fram mot Era kommentarer angående en eller två på äventyr. Eller så får jag starta en ny thread.

En, två eller tre?

Var går säkerhetsgränsen? En skadar sig illa, kan en till få ut honom/henne? Eller kräver ni samhällets räddningstjänst?
Själv går jag gärna ensam för tystnaden och tiden själv.
Givetvis ingår inte då numera riskabla vad som slutar med en halvtimmes badning i jock med en glasögonskalm genom kinden. Klättring där stenskred nästan tar mig med etc.
Men när jag var yngre och äventyrligare och inte hade sett så många konsekvenser, då gick jag närmare stupen, vadade ensam i stritt vatten.
Numera säkrar jag ordentligt och tänker en gång till innan jag lämnar säkra fästen. Det går saktare och säkrare och finns det en snäll stig upp så tar jag den!
För är vädret värt en toppbestigning så spelar inte längre vägen rollen, men väl möjligheterna till känd komfortabel nergång. Jo jag skriver färdmeddelanden även hemom numera......men ännu inte till stan eller butiken..

Ha en fin tur!

Glamouriseringen av risktagande stör mig.

Självklart är det upp till var och en att sätta gränserna vid risktagning, vad det nu än gäller.

Men något som stör mig är när folk glamouriserar risktagande och ser det som någon typ av kult. Även om man omkommer under utövande så glamouriserars det av någon underlig anledning. Detta gäller ju inte bara i äventyr utan tex även när någon kändis omkommer.

Jag läste för många år sedan en bok av Greg Child (Thin Air) som jag nyligen åter läste om igen, men det här var en nyutgåva med ett nytt förord som bara handlade om risktagande. Konklusionen blev precis samma som jag har: Att han idag skulle ta samma risker som då, men har idag en helt annan syn på risktagande utan att glamourisera den! Det är inte ballt att ta riskerna, men dom finns där om man ska fortsätta, och risktagandet är medvetet.

Jag håller med Greg till 100%.

Själv har jag råkat ut för pressade situationer, men har alltid återvänt och fortsatt med samma sak ändå. Tyvärr är det dom här erfarenheterna man kommer ihåg bäst och även helst delar med sig till folk man träffar. Dessutom är det helst dom här berättelserna folk vill höra! Och sedan svara med att - "You´re crazy!". Och tyvärr är det väl det svaret man vill få?! Känner tyvärr att det även gäller mig! Men jag är i alla fall medveten om att det borde vara fel!

Människan är som man alltid har varit genom alla tider och det verkar vara medfött att hylla risktagare. Sedan kan man ju alltid diskutera om det som genomförs är sunt eller inte?

Jag ska ärligt säga att jag är en i massan som gillar att läsa och höra om extrema expeditioner och tycker att det som dom gör är modigt, crazy or whaterver. Men jag tycker som sagt att det inte är ballt att ta en risk som innebär att man kan dö! (försöker i alla fall att låta bli!).
[Ändrat av Per J 2001-09-11 kl 11:25]

Mod är något annat än desperat sökande efter uppskattning

Mod är för mig att se en fara och ändå våga möta den. Att inför sig själv visa mod för att utvecklas som människa tycker jag är positivt. Och det tycker jag man skall visa sin uppskattning för, så länge som det inte sätter personen i någon fara.

Jag känner en tjej som nyligen tog det, för henne, stora steget att tillbringa en natt i tält (på en campingplats med alla faciliteter). För mig är det långt modigare än om Skinnarmo och Kropp gör något som får rubriker över hela världen. De vågar redan se döden i vitögat och hantera rädslan. Det skall de ha full respekt för, men det är svårt att visa mer mod än så (vilket innebär att de inte kan utvecklas så mycket mer på detta område).

Att däremot så desperat söka uppskattning att man utsätter sig för livsfara, är för mig ren idioti. Det må vara mänskligt, men är det för annans uppskattning man gör det och inte för ens egen utveckling avråder jag bestämt. Då skall amn starta med något betydligt ofarligare som man ändå kan få uppskattning för.

Själv gör jag galenskaper för den egna utvecklingen och upplevelsen. Det hindrar inte att jag älskar att retas med det, men det beror på att jag tycker om att få folk att reagera (oberoende av varför) och att jag tycker att de underskattar sin egen kapacitet.

Många sitter ju och säger det går inte för något fullkomligt ofarligt som de egentligen vill göra. Lite hoppas jag därför att de skall våga ta steget som tjejen gjorde beträffande att sova i tält. Nya möjligheter har nu öppnats för henne och det är bara att gratulera att hon växt som människa.

Att bli större........

Att våga tälta....sova i vindskydd........laga mat ute..........våga gå med kompass mellan två vägsystem..våga ta en ospecificerad charter för att leta sig fram med bussar och till fots för att finna härbärje vid sidan om turiststråken, däri ligger äventyret, inte att riskera andras räddningstjänster eller inte komma hem till planerad verksamhet, det senare är ju ett enormt fjasko, speciellt för de som skall leva med att han/hon var så dum så att.........

Tycker

Johan K

Sant, men...

För att det skall finnas ett äventyr måste man befinna sig lite på okänd mark. Problemet infinner ju sig när man gjort allt det där lite vanligare. Då saknas ju äventyret och utmaningen i detta. Jag tror att lösningen ligger i att inte växa för fort som människa. Men har man nu gjort det går det inte att gå tillbaka.

Det finns också en otrevlig egenskap hos oss människor. Kroppen sänder ut mängder av lustiga substanser vid livsfara. Man blir helt enkelt "hög". Risken finns att man får smak på detta. Detta observerades för första gången (?) hos brittiska soldater efter andra världskriget (företrädesvis specialförband).

Hög av stress!

Trodde det var de gamla grekerna som först lade märket till det!

Vänligen

Johan K