Vad är egentligen balans?

Olika saker

När det kommer till den balansen som har med innerörat bör det inte påverka vilket ben du stå med, utan den delen av balans är mer av den sorten som ger yrsel av roterande karaktär, eller sjösjukekänsla.

Den delen av balans som gör att du kan stå på ett ben längre än med det andra är troligen från din tidigare skada. Om man t.ex. stukar foten, eller råkar ut för en fraktur brukar den delen av känseln som man omedvetet registrerar och tolkar var och hur du har kroppen och extremiteterna i förhållande till varandra (proprioception) bli drastiskt påverkad, vilket gör att man får betydligt svårare att korrigera och hålla balansen när man står på ett ben. Jag var själv med om en stukning för några år sedan och även om jag inte uppfattade att det var någon som helst sidoskillnad mellan benen när jag gick, eller sprang blev det väldigt avslöjande att försöka stå på ett ben. Det är därför denna typ av träning är viktigt vid rehabilitering vid både fot och knäskador, och det är denna typ av förlorad kontroll som gör att man lätt skadar sig igen, eftersom man inte har den snabba finjusterande förmågan man behöver.

Jag håller inte med den sjukgymnast som sa att du inte kan träna upp fotlederna, för det är ju flera viktiga muskler som passerar fotleden och jag tror den övning du säger att du gör är alldeles utmärkt och den går ju också modifiera. Du kan stående på ett ben under nigning försöka nå så långt ut med andra foten och "dutta" i golvet i olika riktningar framåt, åt sidan och bakåt, och du kan också göra samma med ett gummiband fäst vid den foten du lyfter utåt så du får ett lätt motstånd. det kommer att kännas i den fot du står med och det är bra rehabträning vid t.ex. fotledsstukning, samtidigt som man jobbar en del med muskler runt höften. Hoppövningarna är också bra, men lite mer riskabla, så det gäller att börja försiktigt och det viktigaste är att göra övningar med kvalitet och kontroll och inte forcera fram för fort.

Den övningen där du reser dig och sätter dig är ju en funktionell övning som ställer vissa krav på styrka, men jag tror att de är alldeles för lätta för dig för att de skall bli någon träning, men för många är de faktiskt så pass utmanande att de får stora svårigheter och för dessa blir det tillräckligt svårt att det skall vara träning, men kanske snarare för 80+are, men det är ju också en fråga om hur många gånger man gör det och hur mycket man väger. Det kan vara en baggis att göra 20 st, men om du har en ryggsäck med viss vikt på dig eller ökar antalet tillräckligt blir det ju någon sorts träning ändå, och är det inte styrka så är det uthållighet och gränsen däremellan är glidande. Prova att göra samma sak med ett ben i luften framför dig och prioritera det benet som du har svårast för.

Men som sagt, balans är inte en sak, utan kan var så många olika saker och det kan ibland bli lite missvisande när man säger att innerörat är vårat balansorgan, då det bara står för en enda aspekt av balans.
 
Olika saker

Intressant inlägg. Om jag fattat rätt så det som händer med åldern är att balansorganen i öronen utvecklas olika, vilket skapar en besvärande osymmetri. Så mycket vet jag, att jag har påtagligt bättre balans på vänster ben än höger, men inget tyder på att de är olika starka. Ett videotest visar att jag
har sämre löpstyrka på vänster sida, men enligt testledaren kan det bero på svagare gluteus medius och höftböjare på den sidan. Det kan gå tillbaka på en olycka för 8 år sen där jag tappade väldigt mycket styrka i rumpan.

Vänster sida har också en kronisk skada, en förbening i hälsenefästet, vilket ju inte borde vara en hjälp.
Min PT var lite förbryllad av detta. Jag berättade att min enklaste övning är nigrörelser på balanskudde, men om jag klarar 20-30 på vänster, kosta det en del möda att klara ens 10 på höger, och jag ser att benet vinglar. Jag tror det är en bra övning för knäna. En sjukgymnast sa för fem år sen att fotlederna kan man inte träna. Men PT:n föreslog att jag t ex skulle göra mina hoppövningar (i sidled över ett streck) på framfoten allena, samt gå över till att göra mina tåhävningar både koncentriskt och excentriskt på en fot i sänder - det verkar f ö engagera även lårmusklerna. Om det betyder något för balansen vet jag ännu inte, men det kanske påverkar löpningen till det bättre. Löpningen är fortfarande viktig, även om det inte längre går så fort.

Förra året var jag på Rörelse och Hälsa i Linköping för en del besvär i ljumsktrakten (iliopsoas var diagnosen). Då passade jag på att läsa några anslag i väntutrymmet. På det första stod det om balanstest; en 60+are som jag (jag har ju 5 månader kvar till 70 ...) ska klara 30 sekunder på ett ben med öppna ögon (inget problem) och väl 10 sekunder med slutna ögon (det var värre). På nästa anslag stod som viktigaste tips, för att förbättra benstyrkan och därmed balansen, sit-to-stand, att resa sig från en stol med båda fötterna i golvet, raskt, och sätta sig, så fort det går i en minut. Hur ajg skulle bli starkare av den övningen övergår mitt förstånd.


När det kommer till den balansen som har med innerörat bör det inte påverka vilket ben du stå med, utan den delen av balans är mer av den sorten som ger yrsel av roterande karaktär, eller sjösjukekänsla.

Den delen av balans som gör att du kan stå på ett ben längre än med det andra är troligen från din tidigare skada. Om man t.ex. stukar foten, eller råkar ut för en fraktur brukar den delen av känseln som man omedvetet registrerar och tolkar var och hur du har kroppen och extremiteterna i förhållande till varandra (proprioception) bli drastiskt påverkad, vilket gör att man får betydligt svårare att korrigera och hålla balansen när man står på ett ben. Jag var själv med om en stukning för några år sedan och även om jag inte uppfattade att det var någon som helst sidoskillnad mellan benen när jag gick, eller sprang blev det väldigt avslöjande att försöka stå på ett ben. Det är därför denna typ av träning är viktigt vid rehabilitering vid både fot och knäskador, och det är denna typ av förlorad kontroll som gör att man lätt skadar sig igen, eftersom man inte har den snabba finjusterande förmågan man behöver.

Jag håller inte med den sjukgymnast som sa att du inte kan träna upp fotlederna, för det är ju flera viktiga muskler som passerar fotleden och jag tror den övning du säger att du gör är alldeles utmärkt och den går ju också modifiera. Du kan stående på ett ben under nigning försöka nå så långt ut med andra foten och "dutta" i golvet i olika riktningar framåt, åt sidan och bakåt, och du kan också göra samma med ett gummiband fäst vid den foten du lyfter utåt så du får ett lätt motstånd. det kommer att kännas i den fot du står med och det är bra rehabträning vid t.ex. fotledsstukning, samtidigt som man jobbar en del med muskler runt höften. Hoppövningarna är också bra, men lite mer riskabla, så det gäller att börja försiktigt och det viktigaste är att göra övningar med kvalitet och kontroll och inte forcera fram för fort.

Den övningen där du reser dig och sätter dig är ju en funktionell övning som ställer vissa krav på styrka, men jag tror att de är alldeles för lätta för dig för att de skall bli någon träning, men för många är de faktiskt så pass utmanande att de får stora svårigheter och för dessa blir det tillräckligt svårt att det skall vara träning, men kanske snarare för 80+are, men det är ju också en fråga om hur många gånger man gör det och hur mycket man väger. Det kan vara en baggis att göra 20 st, men om du har en ryggsäck med viss vikt på dig eller ökar antalet tillräckligt blir det ju någon sorts träning ändå, och är det inte styrka så är det uthållighet och gränsen däremellan är glidande. Prova att göra samma sak med ett ben i luften framför dig och prioritera det benet som du har svårast för.

Men som sagt, balans är inte en sak, utan kan var så många olika saker och det kan ibland bli lite missvisande när man säger att innerörat är vårat balansorgan, då det bara står för en enda aspekt av balans.
 
När det kommer till den balansen som har med innerörat bör det inte påverka vilket ben du stå med, utan den delen av balans är mer av den sorten som ger yrsel av roterande karaktär, eller sjösjukekänsla.

Den delen av balans som gör att du kan stå på ett ben längre än med det andra är troligen från din tidigare skada. Om man t.ex. stukar foten, eller råkar ut för en fraktur brukar den delen av känseln som man omedvetet registrerar och tolkar var och hur du har kroppen och extremiteterna i förhållande till varandra (proprioception) bli drastiskt påverkad, vilket gör att man får betydligt svårare att korrigera och hålla balansen när man står på ett ben. Jag var själv med om en stukning för några år sedan och även om jag inte uppfattade att det var någon som helst sidoskillnad mellan benen när jag gick, eller sprang blev det väldigt avslöjande att försöka stå på ett ben. Det är därför denna typ av träning är viktigt vid rehabilitering vid både fot och knäskador, och det är denna typ av förlorad kontroll som gör att man lätt skadar sig igen, eftersom man inte har den snabba finjusterande förmågan man behöver.

Jag håller inte med den sjukgymnast som sa att du inte kan träna upp fotlederna, för det är ju flera viktiga muskler som passerar fotleden och jag tror den övning du säger att du gör är alldeles utmärkt och den går ju också modifiera. Du kan stående på ett ben under nigning försöka nå så långt ut med andra foten och "dutta" i golvet i olika riktningar framåt, åt sidan och bakåt, och du kan också göra samma med ett gummiband fäst vid den foten du lyfter utåt så du får ett lätt motstånd. det kommer att kännas i den fot du står med och det är bra rehabträning vid t.ex. fotledsstukning, samtidigt som man jobbar en del med muskler runt höften. Hoppövningarna är också bra, men lite mer riskabla, så det gäller att börja försiktigt och det viktigaste är att göra övningar med kvalitet och kontroll och inte forcera fram för fort.

Den övningen där du reser dig och sätter dig är ju en funktionell övning som ställer vissa krav på styrka, men jag tror att de är alldeles för lätta för dig för att de skall bli någon träning, men för många är de faktiskt så pass utmanande att de får stora svårigheter och för dessa blir det tillräckligt svårt att det skall vara träning, men kanske snarare för 80+are, men det är ju också en fråga om hur många gånger man gör det och hur mycket man väger. Det kan vara en baggis att göra 20 st, men om du har en ryggsäck med viss vikt på dig eller ökar antalet tillräckligt blir det ju någon sorts träning ändå, och är det inte styrka så är det uthållighet och gränsen däremellan är glidande. Prova att göra samma sak med ett ben i luften framför dig och prioritera det benet som du har svårast för.

Men som sagt, balans är inte en sak, utan kan var så många olika saker och det kan ibland bli lite missvisande när man säger att innerörat är vårat balansorgan, då det bara står för en enda aspekt av balans.

Men det konstiga är ju att jag har bättre balans på den skadade sidan. Alla mina övningar går bättre på vänster sida. Det är också den sidan där löptestet visade sämre löpstyrka (som tydligen sitter i mest i höftböjare och gluteus medius, kanske även i vaden och fotleden).

Jag mottar tacksam tipset att göra kuddövningen mer dynamisk. Kanske kan hitta något liknande
på Bosubollen. Det är den som mest verkar utmana stabiliteten i knän och fotleder.

Jag gör övningar med gummiband mellan fötterna. Den ena är för höftböjarna, den andra för gluteus medius. Men den stående varianten för medius verkar inte alls ta lika kraftigt som den liggande, så jag kör kanske två set liggande och ett set stående.

Att jag reagerade på anslaget om sit-to-stand beror på att jag rutinmässigt reser mig på ett ben (utom just nu, knäbesvär). Det går tillbaka på trafikolyckan för 6 år sen. Jag blev påkörd, föll på rygg med cykeln över mig och fick en fraktur i sittbenet och muskelförsvagning i rumpan, på vänster sida (om medius eller maximus vet jag inte, kanske alltihop). Sjukgymnasten ställde upp som mål att jag skulle kunna resa mig från en stol (42 cm). Hon tyckte jag skulle resa mig med båda fötterna i golvet och alltmer lägga över vikt på vänster. Jag la istället böcker på stolen till en höjd jag klarade, och sänkte sen höjden gradvis tills jag klarade det, till sist med skor på fötterna. Det tog två månader att få tillbaka styrkan. Av bara farten kör jag nu rutinmässigt 40-35-30 cm (psoaskudde och köksstege). Inför PT-timmarna brukar jag kolla att jag klarar 25 cm, en gång, där ungefär går gränsen.
Min PT har instruerat mig att inte sätta mig emellan repsen utan bara snudda med rumpan när jag vänder.

Sträcka ut det fria benet klarar jag inte så bra, tydligen för korta eller för svaga hamstrings (ja, jag jobbar med dem också ...); när jag sjunker ned måste jag också dra tillbaka det för att klara balansen. Vad jag gör nu när knäet krånglar är att dels försöka fristående, alternativt köra 40 cm (vågräta lår) med vikter, 6 kg i vardera handen.
 
Om ditt ironiförsök: det är ju inte jag som hävdar att medlen måste se ut som målet. Jag påvisar däremot din inkonsekvens.

Syftet först. Mer långsiktigt, all träning, "age-defying fitness", att motverka åldrandets effekter.
Jag är inte fallbenägen idag, men vill inte heller bli.
På kortare sikt, att minska risken för slitage och olyckor under aktiviteter, i detta fall främst löpning (fyra dagar i veckan!) och bergsvandring.
Jag har av och till haft knäproblem, som blir akuta t ex vid vandring i grov blockterräng.
Då kan ju självklart inte min träning se ut på det viset (dessutom finns det ingen blockterräng där jag bor).

Istället försöker jag hitta skonsamma övningar som tränar de muskler, reflexer, etc. som underlättar aktiviteten och förebygger vidare skador. Sjukgymnaster föreslår därför balansträning.
Dit hör övningar på balanskudde eller balansplatta som syftar bl a till att förbättra knästabiliteten. Draken är också en övning som alltid anbefalls i de här sammanhangen. Jag gör en förenklad variant - jag reser mig inte på tå.

Övningarna ger mig också en viss inblick i var problemen ligger. På balanskudden märker jag att
jag har sämre knästabilitet på höger sida. På bosubollen märker jag att mina fotleder är väldigt instabila.
Svårigheten med blundövningar (som alla andra klarar!) visar att jag inte instinktivt hittar jämviktsläget där tyngden går rakt genom benet. Jag lyckas numera ibland klara
kanske 15 sekunder på vänster fot, men rör mig för mycket.

Det är ju helt grundläggande, men här får jag veta att det har man begränsad nytta av!

Men allt detta avvisar du ty så ser ju inte verkligheten ut. Du föreslår att jag istället ska ta mig fram i brötig skogsterräng, som om det skulle ha någon likhet med bergsvandring
(eller för den delen löpning). Det har det inte, och, viktigare, det är inte balansträning överhuvudtaget. Balansen utmanas inte.

Jag ska gradvis öka svårigheten, vad nu det kan innebära. Det finns många hinder i skogen, buskar, snår, nedfallna träd, gyttjepölar och jag kringgår dem - tillsist hamnar jag alltså ändå på stigarna.

Tyvärr har en del - som den forummedlemmen jag citerade förut - den där nedlåtande attityden, att om jag har svårigheter med något ska jag inte lösa dem utan sänka mina anspråk till det närmast triviala.

Samma gäller f ö den PT jag dumpade för två år sen, efter endast en träff. Jag har aldrig känt mig så kränkt och förnedrad.


Jag borde inte ha tagit upp detta i det här forumet. Eventuellt ska jag ta mod till mig och kontakta en sjukgymnast som kan komplettera min analys och utveckla mina övningar. Det är en chansning.

Nu har jag inte varit på utsidan på länge, men bättre sent svar än aldrig.
Jag ska försöka förtydliga vad jag menar, jag har sannerligen inte sagt något som är inkonsekvent.
BÅDE allmän träning, som den du håller på med och MERA specifik träning är bra träning. TILLSAMMANS blir det ännu bättre.

Träning på bosuboll och balanskuddar ger som du märker resultat, men är OCKSÅ begränsad när ett av målen är att gå i Alperna.
Terrängtyper som liknar det du utsätter kroppen för när du balanserar på dem är lik arktisk tundra på sommaren (t.ex Canada eller Sibirien med permafrost under det upptinade jordlagret) eller träskmark. ALL hård mark är mer lik alperna än det.
En ytterligare anledning till att det är en begränsad effekt är att du kan trampa från fot till fot på sin höjd på en bosuboll, det är det jag menar med statisk träning, oavsett hur mycket du tränar får du inte gå och balansträna samtidigt, alltså får man inte någon ordentlig träning av koordination av öga/fot.

Målet med övningar som jag gett exempel på är att dels öka öga/fot-koordinationen och dels att utsätta kroppen för samma rörelser och obalans som man upplever i Alperna, inte att du ska hitta en minialp just där du bor.
I Alpernas blockterräng och backar blir fotplacering, styrka i både fot-, knä- och höftled och uppmärksamhet på terrängen viktiga delar i balansen.
I Alperna kliver du på många ytor som inte är vågräta och som inte rymmer hela din fot, detsamma hittar man i de svenska skogarna, till och med utan att lämna stigen, då det brukar sticka upp en del stenar och rötter som har precis samma egenskaper som en sten i Alperna med tanke på icke vågräta ytor och att inte hela foten ryms på dem, du får använda både fot-, knä- och höftled för att förflytta din balanspunkt.
Om du inte tycker att förflytta sig på ojämna, lutande, avrundade och ofta små ytor utmanar balansen behöver du heller ingen balansträning för att gå i Alperna. ;-)

Att gradvis öka svårighetsgraden är inte så svårt, ojämn terräng av lättaste slaget är att lämna asfalten och gå på gräs eller grus, nästa steg kan vara en horisontell stig med få rötter och/eller stenar som sticker upp, fler rötter och sten och lutning på stigen försvårar ytterligare, att backar är mycket kortare i de svenska skogarna kan kompenseras av att gå fram och tillbaka på en sträcka där stigen är ojämn.

Ofta går det att hitta ojämheter på eller just bredvid stigar till och med i parker i de största städerna i Sverige.
EXEMPEL på ännu större utmaningar för balansen, men inte nödvändigt om du inte vill är att kliva upp på trädstammar eller större stenar vid stigen för att ge samma rörelser som när man kliver upp och ner från stora stenar i Alperna.
All denna träning går att utföra på eller få steg vid sidan av i stort sett alla skogsstigar i hela Sverige, man behöver alltså inte gå kilometervis i obanad terräng.
Att jag anger löjligt enkelt exempel på träning som enklaste nivån innebär inte att jag menar att du måste starta att träna på den nivån, inte heller menar jag att du måste nå en nivå där du klättrar upp på manshöga stenar och stubbar, utan att du kan hitta en nivå som känns utmanande, och när drn nivån känns enkel går det fint att hitta en ny nivå som känns utmanande. Känner du att du når en nivå du är nöjd med så är det fint, du måste inte hela tiden bli bättre, det är du som ska känna tillfredställelsen över dona framgångar alternativt vad du klarar.

Sammanfattningsvis: att träna under gymliknande förhållanden, med vikter, bollar och liknande är bra träning.
Att träna i ojämn, men inte nödvändigtvis brötig terräng är bra träning.
TILLSAMMANS blir de en ännu bättre träning, som ger snabbare resultat och bättre förberedelse för Alperna i synnerhet, men även balansen i allmänhet.

Jag vet mycket väl att terrängen i Alperna är väldigt annorlunda mot terrängen i svenska skogar, men som jag visat här finns många möjligheter att träna "alpliknande" rörelser även i de svenska skogarna.

Synergieffekten av specifik och allmän träning är bevisad i otaliga studier och genom otaliga erfarenheter och är fakta, oberoende av om du väljer att tro på det eller inte, eller att använda dig av det eller inte. Jag vill gärna att du ska kunna njuta av turer, också i Alperna under flera år framöver.
Lycka till med träning och turer, oavsett om du väljer att följa mina råd eller inte.
 

Liknande trådar


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...