Stavar

I senaste numret av Utemagasinet tar Gunnar Andersson upp vandringsstavar. Efter att länge ha gått med en enda har han tydligen slutat och ger argument för att avstå från dem helt. Samtidigt brukar han propagera för kängor (som jag slutade med 2011, vid nära 67 års ålder) bl a med hänvisning till balansen (jag hävdar att det s k vriststödet sitter i sulan, inte i skaften. Och jag har världens sämsta balans).

Jag tror han fått historien om bakfoten. Stavar, ngt slags hybrid av motionsformen stavgång och vandring (?), skulle enligt honom ha slagit igenom strax efter senaste sekelskiftet. Första gången jag såg en (alltså 1) teleskopstav för vandring var på en dagsutflykt från Meiringen till Grindelwald 1988. Det såg praktiskt ut, man kunde ställa in längden alltefter terrängen (upp eller ner) och ha en sådan hopskjuten på ryggsäcken under transporten mellan olika dalorter. Stavgång som motion tror jag är ett senare fenomen.

Då var stav för mig framförallt ett sätt att skona knäna. Men den det dröjde till året därpå innan jag faktiskt köpte en i Sexten eller Innichen. Då hade de också börjat säljas och användas i par.

Och det dröjde ända till 1991 (jag slutade med dagsuflykter senare på sommaren 1989) innan jag köpte ett par i Binn och började använda dem så. Och plötsligt snarast flög jag nerför på utförslöporna.

För mig har stavar, utom skyddet för knäna, aldrig varit en fråga om att skjuta ifrån e.d., utan enbart om fotfäste. Jag har varit i många situationer där jag skulle stått mig slätt utan. Ett exempel, när jag
en gång gick en omarkerad och orösad sträcka i Dovrefjell. Jag började på den soliga, men branta och snöklädda sidan av en sjö, men insåg att om jag halkade skulle jag rutscha ner i vattnet. Så jag gick över till den skuggiga men flacka och isiga sidan och kunde ta mig fram på det hala underlaget endast tack vare
frenetisk kamp med stavarna. Det har också funnits tillfällen när jag måst lämna stigen och ge mig ut i instabil och knölig terräng. Då har stavarna varit till stor hjälp.

Jag är dock fortfarande hyfsat rask uppför, och jag har märkt att en obetydlig insats av armkraft kan spara åtskilligt av benkraft på brantare partier.

Det som stör mig är att blivit så beroende av stavarna utför. Det är ideliga halktillbud när fint grus kommer i rörelse eller en sten kommer i rullning. Jag är nog rätt bra på att parera tillbuden och placera stavarna rätt i terrängen, men det går väl långsamt. Jag tror Andersson är något på spåren när han ser det som en fråga om teknik. Det kan tänkas att min hållning är fel, eller att jag går för spänt. Jag önskar verkligen att jag kunde rätta till detta så att tillbuden inte ens uppstår. Det vore skönt att återigen kunna samarbeta med gravitationen på utförslöporna (vilket jag förstås kan på stabilare underlag). Nån som har idéer?

Samma här

Jag är troligen i ungefär samma ålder som dig och tycker mig också behöva stavar. Det har jag använt regelbundet sedan sekelskiftet. Det är nog riktigt att det är en fråga om teknik när man går utför och underlaget rullar iväg men jag tycker att reflexerna för att parera och glida uppe på gruset har blivit litet sämre med åren. Då är stavarna jättebra.
Sedan är det ju suveränt vid vad och vid vandring i branta stigningar vilket är en ytterligare bonus.

Stavar kan vara värdefulla i flera sammanhang. T ex om ett knä är överansträngt, som balanshjälp speciellt om man har stor packning, för att avlasta benen vid nedförsbacke ge extra kraft uppför mm.

Läste också inlägget i Utemagasinet. Klart att man kan avstå en eller två stavar om det inte upplevs som en hjälp. Ibland är det en väsentlig fördel med vettigt använd stav / stavar.

Thure

Sedan jag för några år tillbaka kom över min fördom om att stavar "ser töntigt ut och är endast för äldre" så har jag alltid dem med mig när jag vandrar.
De är självfallet ovärderliga just för balansen i svår terräng eller vid tuffare vad och gör för mig större nytta nedför än uppför. Men framför allt löste det ett stort problem jag alltid haft : Var gör jag av händerna? Under åren har jag otaliga gånger ramlat eftersom jag hade en egenhet att "kroka" fast tummarna i någon av ryggans alla remmar då jag av någon konstig anledning inte gillar att gå med självsvängande armar så att säga. Detta hade följden att jag hade svårt att parera ett snedsteg. Med stavar löser sig detta av sig självt.

Och sedan ska man inte underskatta stavarnas funktion som torkställning när mina lätta trailskor i mesh ska torkas vid raster eller nattläger.

Jag håller helt med seasteel. Jag har själv tidigare vandrat med en björkslana, men använder sedan ett antal år tillbaka stavar och har inga tankar på att sluta med det. Jag tycker de är ovärderliga som extra stöd, vid vad, vandring i stenskravel eller som känselspröt för var man kan sätta fötterna i lera och vattensjuk terräng. Dessutom upplever jag att jag får en bättre hållning när jag bär en tyngre ryggsäck med stavar och går mer upprätt ihop med bonusen att jag nu vet var jag gör av den lediga handen som seasteel beskriver.
Jag använder inte stavarna för "powerwalk" eller för att skjuta ifrån med (möjligen då i uppförsbackar), utan mer som stöd. Vid årets vandring på Hardangervidda för några veckor sedan räddade stavarna mig definitivt från att ramla vid ett tillfälle när ena foten gled iväg på en våt lutande berghäll, men med ett snabbt stöd med ena staven återfick jag balansen.

camoscio sa:

Det som stör mig är att blivit så beroende av stavarna utför. Det är ideliga halktillbud när fint grus kommer i rörelse eller en sten kommer i rullning.

Klicka för att se resterande...

Min egen lösning på besvärlig terräng är att sänka farten, då går det mesta bra. Man blir ju inte alertare med åren heller tycker jag mig ha märkt.

Stavar glänser som sagt speciellt i obanad terräng, och som också redan sagts upplever jag att största vinsten ligger i balansen. Man kan glida fram genom terrängen ungefär som ett kameraobjektiv med inbyggd bildstabilisering - alla ojämnheter jämnas ut och man får ett jämnt och fint flyt i gången. Oerhört energibesparande! På spänger upplever jag dom dock som mest till besvär.

Stavarna brukar få följa med för att lättare hålla balansen i bökig terräng. Vid vad är de oumbärliga.

Fjällkjell sa:

Jag är troligen i ungefär samma ålder som dig och tycker mig också behöva stavar. Det har jag använt regelbundet sedan sekelskiftet. Det är nog riktigt att det är en fråga om teknik när man går utför och underlaget rullar iväg men jag tycker att reflexerna för att parera och glida uppe på gruset har blivit litet sämre med åren. Då är stavarna jättebra.
Sedan är det ju suveränt vid vad och vid vandring i branta stigningar vilket är en ytterligare bonus.

Klicka för att se resterande...

Om du bor i Fagersta så är jag knappt fyra månader äldre. Jag har använt teleskopstavar längre, från 1988 (en) rsp. 1991 (två), men jag har ju mest vandrat i Alperna och Pyreneerna (650 dagar av totalt 865). Mina reflexer hänger nog med, men det beror kanske också på överdriven försiktighet. Jag önskar jag kunde hittta tillbaka till den teknik jag hade 1991, när jag ofta bara brakade på i utförslöporna.

Jag hade hoppats få lite idéer här om det tekniska. Det är inte precis lätt att öva utförsteknik i en stad där tätortens högsta punkt är 95 m ö h. På mina fåtaliga låglandsturer (Bergslags-, Östgöta- och Sörmlandsleden) har jag aldrig använt stavar. Ej heller kängor, som jag f ö slutade med i Schweiz 2011.

Det viktigaste för knästabilitet och utförsförflyttning är musklerna på lårets framsida.
Det är dom som hela tiden ska både bromsa och stabilisera, annars viker sig knäet.

Jag har hört upprepade förslag på att det är dessa man ska träna på de äldre medborgarna eftersom det motverkar fall, förbättrar funktion och minskar knäsmärtor, När man är åttio-plus behövs de också för att kunna resa sig ur stolen utan att använda armarna.

Några extra knäböj varje dag kan eventuellt vara värt besväret.

Det går inte att plocka ut en del av ett system som viktigast när det gäller balans. Förr många är t ex baksida lår svagare än framsidan och därför ökar risken för skador men om t ex musklerna som stabiliserar bäckenet är svaga/inaktiva så vinglar man oavsett hur starka lårmusklet man har osv.
Så träna hela kroppen, träna med viss variation, välj övningar anpassede efter aktuell styrkestatus och jobba på svagheter.

Stavar ger fler stödjepunkter dvs lättare att hålla balansen vilket de har använts för länge. På bred front i Sverige slog de däremot igenom efter att en finsk undersökning visat på ökad träningseffekt och det kan nog vara runt sekelskiftet eller något tidigare.

Det är förstås helt korrekt att hela systemet måste funka.
Men i utförsbacken märks svaga lårmuskler först, om de inte orkar bromsa effektivt så blir man osäker och ostadig. Stavar hjälper till att kompensera för det.
Någorlunda rätt utförda knäböj stärker både bak och fram samt bålen, dessutom koordinationen, samt är enkla att göra utan redskap, när som helst. Jag tror det är därför dom är en allmän rekommendation som kan utföras av nästan alla med en positiv effekt på t ex balansen. Men att komplettera med ytterligare övningar är ännu bättre, men då kan man ju först se vad som fattas.
Hur som helst så räcker det inte fullt ut att ersätta muskelfunktion med teknik eller stavar, som jag ser det, men det bidrar det också om det gör att man kan öva bättre. För om man blir oftast bättre på det man övar på, och tvärt om.

Det är också en träningsfråga att gå utför. Steglängden vill öka av sig själv. Man behöver öva in att ta kortare steg när man vill sakta in. Med stavar kan det kännas säkrare att korta av steget.
/John