Ny skridskoteknik

Diagonala

En teknik som kräver en del träning är attt ta vanliga skär samtidigt som man diagonalar med dubbelpik. Som sagt krävs träning, man får inte sätta i piken för långt fram, då blir det magplask och skären inte så "yvigt" som vanligt. Detta kan i bland vara både kraftbesparande och skapligt farthöjande. Om inte annat så lite roligt att prova.:)
 
Likväl är Rossignolpjäxan för skating tillsammans med Skyllermarks blå med lös häl det bästa jag provat hittills sedan åkproblemen pga pronering började för flera år sedan.
Åkte tidigare med Skyllermarks fast häl med Crispi telemarkssko, men det gick allt sämre. Inte heller fungerade Meindl Island med bygel över tåhättan.
Verkar som att jag är på väg att övervinna proneringen genom sulkonstruktionen, som jag skildrade nyss i den här tråden.

Jag tror att du är på rätt väg. En grej att testa om du inte redan har gjort det är att köpa formgjutna sulor som görs efter din fot. Dyrt, men många skidåkare jag känner använder sådana för att just stå rakt på skidan.

Och sen finns det ju skejtpjäxor som går att "canta" precis som med en slalompjäxa...du kompenserar för fotens inåtvridning genom att ändra vinkeln på skaftet mot sulan...funkar mycket bra enligt skidkompisar...titta på Fischers två toppmodeller...

//Johan
 
Tack för intressanta tips.

Ska pröva förslagen, så fort jag skådar första tillstymmelse till is på sjön härintill.
 
Hejsan!

Intressant tråd de här. Jag har själv ett par blå "skyllans" med skatepjäxor och skatebindning. Jag pronerar litegrann men inte så mycket. Anledningen till att jag köpte Skyllans blå var att det går att ställa in bindningarna i sidled för att hitta fotens bästa balanspunkt och därmed stabilitet samt bästa åkekonomi.

Balanspunkten på ett par skridskor oavsett vilken sorts skridskor det är går i en linje(skenan på skridskon) mellan hälen och framfoten och dess tår, framförallt stortån. Man brukar säga att linjen(skenan på skridskon) generellt ska sitta mellan stortån och dess granne och med 60% av hälen utanför skridskons skena.

Detta är ju som sagt generellt och personligen så tror jag det kan variera oerhört mycket från person til person, det finns en mängd olika faktorer. Hur foten är byggd, höga/låga fotvalv, pronation/supinaton, hur och var foten+vrist är tränad, är den tränad, kort/lång hälsena, tårnas storlek och position framförallt stortån etc. etc.

Sedan är ingen fot lik den andra, inte ens dina två egna. Mina bindningar på mina skridskor har jag ställt in olika pga att fötterna ser olika ut och därmed ha olika balanspunkter. Som någon sade så kan det ju handla om andra delar av kroppen som inte är jämnt skapta. Man får ju liksom gå på känn och prova sig fram. Ju mer skridskovana man har desto lättare att känna var kraften, man skickar ner i foten, får bäst svar.

Personligen tycker jag att skatepjäxorna ger bra stabilitet. Det där med att bygga egen sula har jag inte provat men ger det extra och bra stabilitet, vilket verkar logiskt, så är det ju en fördel att utnyttja.

För att dra en parallell och exempel så finns det en anledning till varför bandyspelare bygger om hockeyrör till bandyrör. Hockeyrör är stabilare vilket gör att större utvecklad kraft från åkaren kan passera ner i isen under frånskjutet och på så sätt få en större svarande motkraft som resulterar i farten framåt.

Vad gäller en teknik för detta ändamålet som diskuteras måste det som någon sade vara väldigt individuellt. Har man god teknik åker man utan stavar eftersom att friktionen mellan skridskor och underlag är så pass liten att farten kan bli så pass hög att ett stavtag kostar mer i energi än vad det är värt i extra fart(om man är så stark/snabb fysiskt för den existerande farten att man kan skapa sig extra fart genom stavtag).

Personligen skulle jag nog som någon annan sade börja med att staka som på ett par klassiska skidor med små skridskoskär(som skateprincip)och sedan successivt ta ut skäret mer och mer ju bättre man blev tills man till slut kunde lägga undan stavarna. Som någon annan nämnde att man kan träna skidskating utan stavar.

Tycker som sagt att tråden är intressant, hoppas jag inte har tråkat ut någon. Rätta mig gärna, det jag inte hänvisat till är personlig erfarenhet. :)
 
Det är inte så att man ska vända på problemt lite och fundera på stabilare skor för att få bättre balans?

Om obalansen beror på "vingel" i fotleden tror jag ett par stabila pjäxor, samt ev en snowboardbindning på skridskorna kan stabilisera rejält.

Som försäsongsträning kan man stå på balansplatta (plan ovnasida med "halvboll" på undersidan) för att stärka fotledena

Är obalansen "högre upp" än fotleden så har jag inga tips men det skulel bli trättande i armarna att åka på armkraft istället fö rmed benkraft. Mina ben är i alla fall både starkare och uthålligare än armarna.

/Patrik, som försöker undvika stavåkning, jobbar på att förfina skäret istället

Det absolut viktigaste är att stå rätt på skridskon. Grundregeln är ju att man skall känna skenan mitt under hälen och mellan stortån och pektån. Detta kan behöva justeras. Ofta behöver man flytta ut hälen ett par mm. Mycket viktigt att hälen är på rätt plats. Fötterna är inte heller lika utan behöver individuell anpassning. När man känner att man står rätt så behöver kängorna inte snöras hårt.
 
Övning, inget annat

Skrid-sko är som det låter; en gångart. Man går, skrider. Skillnaden mellan gång och löpning är att man alltid har markkontakt. Med skridskoåkning ska man sträva efter att ha så mycket kontakt som möjligt med isen. Då gäller det att sätta ner skridskon så att man får maximal sträcka för frånskjut; nära och lite framför åkfoten. Och så rakt man kan. Sedan skjuta ifrån rakt ut åt sidan, inte bakåt.

Med stavar riskerar man korta frånskjutet med foten och lägga det på armarna istället. Man missar då hela den raffinerade möjligheten att låta hela kroppen skjuta på skidskon framåt blott genom tyngdpunktsförskjutning och tryck från höften och ner. Det blir mera skidåkning av det hela.

Med en någorlunda god isättning, frånskjut och rytm kan man åka vilsamt och relativt raskt i miltal utan ansträngning. För varje rätt påbörjat skär så får man ju fart framåt, och för varje åsnespark bakåt så missar man just den möjligheten.
 
Det här är inget konkret svar på frågan i sig, men pga lite olika frakturer så har jag haft gips på fötterna då och då genom åren, och pga utebliven hjälp/info om rehab från sjukvården så blev det därefter, iaf i yngre år. Mao, jag kunde nästan inte stå på ett ben. Med bägge fötterna i backen, eller på cykeln/motorcykeln, har jag mycket bra balans, så problemet satt inte där, utan i dålig styrka och koordination i dom små, snabba balansmusklerna. Så jag köpte en balansplatta (Stadium var billigast då), och började träna. Med lite motivation gick jag från att knappt kunna stå på ett ben på golvet till att kunna stå på ett ben på balansplattan och träna axlarna med hantlar, dvs lyft rakt fram och åt sidan med 7kg.

Så att stärka upp fotlederna och balansmusklerna kan ju vara ett steg i rätt riktning för att kunna vara stabil på skridskorna också.
 
Med stavar riskerar man korta frånskjutet med foten och lägga det på armarna istället. Man missar då hela den raffinerade möjligheten att låta hela kroppen skjuta på skidskon framåt blott genom tyngdpunktsförskjutning och tryck från höften och ner. Det blir mera skidåkning av det hela.

Med en någorlunda god isättning, frånskjut och rytm kan man åka vilsamt och relativt raskt i miltal utan ansträngning. För varje rätt påbörjat skär så får man ju fart framåt, och för varje åsnespark bakåt så missar man just den möjligheten.

Hej Usilfver, Du har säkert rätt i vad Du skriver.
Kruxet är bara att många åkare måste använda stavar för balansens skull. I det läget - tja vad gör man? När alternativet till stavåkning är ideliga omkullkörningar - då gör man trots allt klokt i att använda stavar. Eller hur?
 
Jo - lugn - jag är ingen dogmatiker. Det är ALLTID bättre att komma ut och röra på maskineriet än att sitta hemma. Och alla långfärdsåkare vet, att det blir alltid en bättre upplevelse än vad man trodde när man tittade ut på morgonen och funderade på att krypa ner igen...

Jag vill bara dra ett strå för skridskoåkningens skönhet och mysterium. Med skridsko är det så, att man märker inte när man gör fel, men upplevelsen när man väl får till det går inte att missa! Jag brukar ha två - fyra skär varje säsong som sitter där de ska, det är de jag lever på! Då känner man att man står rätt, det känns ända upp i höften och skridskon får fart alldeles av sig själv, bara genom kroppstyngden, och man ÅKER skridsko istället för att sparka sig fram (vilket tyvärr är de vanligaste) Och med åkning har man naturligtvis också bättre stabilitet och balans. Med stavar riskerar sparken bli permanentad.

Vad som saknas i detta land är skridskoskolor. Det borde varje kommun se till att ha. Det
är betydligt lättare att lära sig när man är 10 än när man är 40. Och det sitter kvar - livet ut.
 
Jo - lugn - jag är ingen dogmatiker. Det är ALLTID bättre att komma ut och röra på maskineriet än att sitta hemma. Och alla långfärdsåkare vet, att det blir alltid en bättre upplevelse än vad man trodde när man tittade ut på morgonen och funderade på att krypa ner igen...

Jag vill bara dra ett strå för skridskoåkningens skönhet och mysterium. Med skridsko är det så, att man märker inte när man gör fel, men upplevelsen när man väl får till det går inte att missa! Jag brukar ha två - fyra skär varje säsong som sitter där de ska, det är de jag lever på! Då känner man att man står rätt, det känns ända upp i höften och skridskon får fart alldeles av sig själv, bara genom kroppstyngden, och man ÅKER skridsko istället för att sparka sig fram (vilket tyvärr är de vanligaste) Och med åkning har man naturligtvis också bättre stabilitet och balans. Med stavar riskerar sparken bli permanentad.

Vad som saknas i detta land är skridskoskolor. Det borde varje kommun se till att ha. Det
är betydligt lättare att lära sig när man är 10 än när man är 40. Och det sitter kvar - livet ut.


Det här är helt rätt, men det är mycket svårt åka rätt med långa klumpiga pikar och stora ryggsäck, ja rekommenderar lät och kort käpp(c.110cm) och nästan ingenting på ryggen, då kan man njuta av äkningen. Less is more.
 
Liten avstickare från ämnet...

Ja Pekka, jag är på din linje.Varför måste varje långfärdsåkartur förberedas som vore det en smärre militärövning, om det än handlar om ett varv på en våra mindre insjöar? Varför ska alla i gruppen ha långa dubbelpikar och linor avsedda för livräddning från bryggor? Sedan kan det som du säger inte bli mycket åkning, mest ett patetiskt stapplande.

Jag har mer och mer sneglat åt den holländska modellen; tights, hastighetsskridskor, isdubbar. Ombytet i bilen inom 20 minuters räckhåll. Isen rekad innan av klubben eller man rekar den själv ett varv först med piken. Sedan är det bara att köra och njuta!

Vill man ha flythjälp ska denna inte bestå i en klumpig sak avsedd för att bära saker i på ryggen, utan en state-of-the-art flytväst. Sådana finns numera lövtunna, de hindrar inte mer än en vanlig jacka om man vill dra sig upp ur en vak.

OBS! Skärgården/Vättern/Vänern/Hjälmaren är något helt annat. Där krävs militärisk förberedelse och ombyte å rygg!

Kul höra från dig igen Pekka, Minns din korta hockyklubbapik, har du kvar den?
 
Ja Pekka, jag är på din linje.Varför måste varje långfärdsåkartur förberedas som vore det en smärre militärövning, om det än handlar om ett varv på en våra mindre insjöar? Varför ska alla i gruppen ha långa dubbelpikar och linor avsedda för livräddning från bryggor? Sedan kan det som du säger inte bli mycket åkning, mest ett patetiskt stapplande.

Jag har mer och mer sneglat åt den holländska modellen; tights, hastighetsskridskor, isdubbar. Ombytet i bilen inom 20 minuters räckhåll. Isen rekad innan av klubben eller man rekar den själv ett varv först med piken. Sedan är det bara att köra och njuta!

Vill man ha flythjälp ska denna inte bestå i en klumpig sak avsedd för att bära saker i på ryggen, utan en state-of-the-art flytväst. Sådana finns numera lövtunna, de hindrar inte mer än en vanlig jacka om man vill dra sig upp ur en vak.

OBS! Skärgården/Vättern/Vänern/Hjälmaren är något helt annat. Där krävs militärisk förberedelse och ombyte å rygg!

Kul höra från dig igen Pekka, Minns din korta hockyklubbapik, har du kvar den?

Jag har haft hockypiken 24år och det funkar fint, det är alltid med men så lätt och kort att jag kan hålla den tvärs bakom ryggen eller hängande i ena handen, stör inte att åka med hastighetsstilen. Ingen ryggan även i skärgården eller stora sjöar, någon gång paddling flytväst om det värkar ostabilt.
 

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.