Vandringsstavar eller käpp

Hittade tom en bild från Sarek 1984. Skratta inte ---
.

Också i 20-års åldern och kände att jag inte behövde några- tills dess att jag provade. Hade helst inte fjäll/långvandrat utan de idag.

Det är en väldigt bra hjälp om man skall över blockhav, brant utför, eller vada en trixig jokk, odyl. För balansens skull, var försiktig och se till att inte ramla och ev bli skadad.

Helt personligt...

...men ja skulle nog föreslå dig som är så ung att först testa utan. Då får du en rättvis chans att träna upp din "markkontakt", balans och vriststyrka och känna på hur fritt man kan röra sig även i knepig terräng. Sen har du ett mer rättvisande tillstånd att jämföra med, om/när du ändå prövar stavar - och friheten att växla efter behov.

Stavar försämrar min balans. Såhär skrev jag i en gammal tråd, efter att ha testat:

Jag fick uppleva ett närmast häpnadsväckande förfall av mitt balanssinne. Min kropp blev låst och stel, min fotisättning okänslig. I stället för att, med dynamisk balans, "dansa" på stentopparna över stenfälten, landade jag stumt var som helst med tröga och snubbelbenägna ben (...) Jag är tidigt präglad på att alltid i första hand söka säkra fotplaceringar (och ta till stegjärn/isyxa när det är för svårt utan), så det är möjligt att "framdrivningsfunktionen" kom i förgrunden och en okänslig fot- och kroppsplaceringen blev följden, eftersom hjärnan tolkade det som att någon "känslighet" inte behövdes. Effekten var dock mycket tydlig, särskilt om jag hade börjat med stavar direkt på morgonen. Efter ett par timmar fick jag göra en stor mental ansträngning för att överhuvudtaget koppla på den där "responsiva" gångarten, som normalt är en del av njutningen.

Klicka för att se resterande...

Det har gått några år sen dess och jag har nu hittat en egen modell, som jag är rätt nöjd med: jag tar med en stav. Den hänger oftast på ryggsäcken, men används vid vadning, till att rigga "veranda" på mitt tält, samt vid behov i branta nerförsbackar för att rädda mina risiga knän. Att använda bara en stav, inte som en framdrivningsmaskin utan på ett "icke-rytmiskt", situationsanpassat sätt, låser inte min kropp på samma sätt som jag beskrev i citatet.

Det ger sig nog efterhand.

På låglandsturer i Syd- och Mellansverige har jag aldrig använt stavar.

87-88 började jag med dagsturer, alltså mycket lätt packning, i Schweiz och Dolomiterna. Jag märkte rätt snart att jag fick ont i knäna efter branta nedstigningar, ofta över 1000 höjdmeter, desutom snavade jag en gång på en rot i ett skogsparti och slog huvet i en sten, och började därför göra stavar av vad helst jag hittade. På en dagstur mellan Meiringen och Grindelwald såg jag för första gången en vandrare med teleskopstav, vilket såg fiffigt ut. Man kunde ju t ex ta med staven mellan olika resmål och slapp göra nya jämt. 1989, sista året med dagsutflykter, blev det av att köpa en i Sexten i Italien. Det höll jag mig till i två år.

1991 köpte jag för första gången ett par och märkte genast hur mycket fortare det gick på utförslöporna, jag närmast flög fram. Jag var nog då, 47 år gammal, mindre hämmad på den tiden.

Med tiden har mitt bekymmer, utöver knäna, varit fotfästet, t ex på snöfält eller i lös terräng, om man tvingas lämna stigen -- vanligt på försommaren.

De senaste 10-15 åren har jag ofta råkat ut för halktillbud på utförslöpor; stigarna är ofta belagda med fint grus som kommer i glidning, eller stenar som rullar, och jag tvingas parera med stavarna. Varför det problemet uppstått vet jag inte, kanske jag med stigande ålder (fyllde 75 på min senaste, troligen sista, vandring) blivit försiktigare och långsammare. Uppför finns nästan aldrig detta problem, men jag har märkt att en rätt obetydlig insats av armkraft sparar åtskilligt med benkraft och energi.

Råd: Se hur långt du klara dig utan.Om knäna ger sig tillkänna, vänta inte tills det gör verkligt ont.