Oliveira & co:s undersökning är mycket intressant, dock fr a ur metodologisk synvinkel, då den klart visar betydelsen av meningsfulla definitioner av vad en "stad" är för något.
CCA-metoden (starkt förkortat: att definiera en stad som ett "cluster" av markrutor med en given minsta folkmängd, som har ett givet högsta avstånd till minst en annan sådan markruta) har visat sig korrellera väl med befolkningstätheten för olika stora "städer" och är bl a därför mycket mer "rättvisande" för t ex emissionsmätningar, än de administrativa definitioner (MSA), som tydligen mot bättre vetande använts i amerikansk facklitteratur. Själv har jag några decenniers inblick i forskning kring urbaniseringsproblem i u-länder, och där har olika varianter av clustermetoder, med utgångspunkt från begreppet "spatial continuity" , varit en självklarhet.
Du har alldeles rätt i att undersökningen avser USA, och det är mycket tydligt, att utfallet är starkt knutet till det specifikt amerikanska sättet att bygga och bo i städer, med enfamiljshuset som ideal och därmed enorma arealer av villamattor, som omger relativt sett små (ibland nästan obefintliga) urbana centra, i den form vi européer tänker på som"stad".
Liknande undersökningar i länder med starkare urban kultur har inte alls gett samma utfall.
Till sin definition väljer Oliveira & co parametrarna D = min 1000 invånare i varje "ruta" och l = max 5 km avstånd till nästa sådana ruta. Efter att (mckt förenklat) ha testat hållbarheten i sina antaganden, undersöker de även snittvärden för l >10km och D inom intervallet 1000-4000 invånare.
Dessa avstånd och befolkningsmängder håvar ganska precist in de stora suburbana arealerna av friliggande enfamiljshus innanför sin så definierade "stadsgräns", och speglar därmed mycket väl strukturen hos de amerikanska "städerna", med långa dagliga förflyttningar, som nästan helt bygger på pivatbilism - från jobbpendling ner till att skjutsa barn till kompisar och fritidsaktiviteter.
Med ökande storlek på en sådan "stad" tenderar förflyttningssträcka/person (fortfarande i privatbil) att öka mer än linjärt i relation till stadens totala storlek - det är inte bara längre till jobbet, utan även mindre effektivt att uträtta alla vardagsärenden - alla målpunkter blir mer utspridda, och åt olika håll. Ett givet tröskelvärde i "miljö-ineffektivitet" inträder, när varje familj måste äga två bilar för att klara vardagen.
Det gör inte saken bättre, att amerikanska enfamiljshus i sin stora massa är häpnadsväckande dåligt byggda ur värmeekonomisk synvinkel. Andelen sådana hus ökar med ökande "stads"-storlek (det finns undantag som NY och San Francisco), vilket naturligtvis också bidrar till det icke-linjära sambandet.
Sammanfattningsvis:
- Utöver förtjänsten att vässa själva metodologin, ger undersökningen ett starkt stöd för att sättet att planera våra städer har ett stort inflytande på deras "miljöeffektivitet".
- Undersökningen säger ingenting alls om boende i en stad - stor som liten - är mer eller mindre "miljöeffektivt", jämfört med boende i en renodlad lands/glesbygd.
PS När författarna talar om "mindre städer", rör vi oss fortfarande kring, eller strax under, en miljon invånare
Absolut, stora städer är det
...jag anser dock att då vi ser att storleksökning ger sämre miljöeffektivitet så bör man kunna hävda att landsbygd är mer miljövänligt. Problemet är bara att städernas tillväxt även styr landsbygdens utformning. Vilket säkert kan ge att vissa parametrar får landsbygden att framstå som icke miljövänlig.
