Barnkniv

Fick min första kniv av far, vid sexårs ålder.
Då blev det att hjälpa till med fiskrensning.
En liten träskaftad Morakniv, var det. Skaftet blev verkligen snorhalt, men det var vänster pekfinger och tumme som tog mest stryk, speciellt vid fjällning.
Sedan fick jag bära handskar om jag ville använda kniv.

Föredrar numera Moraknivar med gummerat skaft och ett mindre parerskydd. Tycker att en större parerstång blir i vägen, särskilt när man skär upp limpa, men till barnen ger jag en kniv med rejäl parerstång.
Oftast skär man nog sig i vänster hand, (om man är högerhänt) men ifall man slinter, kan det bli djupa sår i högerhanden.
Ser dessutom till att ungarna bär hanskar.

Anders M; sa:

...Vad betyder fuldtange?..

Klicka för att se resterande...

Att metallen från bladet fortsätter genom hela skaftet.
Ger starkast kniv med tyngre skaftdel.

mipert; sa:

Anders M; sa:

...Vad betyder fuldtange?..

Klicka för att se resterande...

Att metallen från bladet fortsätter genom hela skaftet.
Ger starkast kniv med tyngre skaftdel.

Klicka för att se resterande...

Full tånge heter det på svenska när den går genom hela skaftet. Då kan den ofta vara nitad i skaftänden. Tången är delen som går in i skaftet, den kan ibland gå genom halva skaftet (halv tånge) och på tex vissa överlevnadsknivar med rörskaft är den bara några millimeter lång. Då kan kniven lätt gå av i skarven...

När man skaftar en kniv finns det flera metoder. Man kan borra två hål, fila upp mellan dem och få ett hål med krymppassning där man trycker in tången med lite lim. Eller också borrar man ett runt hål med samma diameter som tångens bredaste. Fyller med lim och trycker in tången. Eventuellt stabilisera med en klyvd rundstav. Det senare går fort och är billigt, duger om kniven bara ska hänga på väggen. Men på brukskniv? Jag ser det som fusk, men där finns det nog många åsikter.
Många handgjorda knivar har en hylsa i framkant, eller en kort bit som sedan är skarvad, så det är ofta svårt att se hur hålet är gjort i större delen av skaftet.
[Ändrat av PK Neelix 2007-02-13 kl 20:50]

En egen morakniv hade man ju från sexårsåldern ungefär.
Är man som jag uppvuxen i en liten by långt uppe i norra norrland, där största nöjet var att snickra pilbågar och bygga kojor, så är ju en kniv helt nödvändig.

Att man sen har ett ganska ärrat vänster pekfinger, väcker bara gamla trevliga minnen!

Jag har redan fått mer info än jag behöver angående barnknivar, men det är alltid kul att höra vad knivexperterna tycker och tänker.

Jag själv skrev:
Trubbig spets är inte så viktigt. Om man nödvändigtvis ska ha det, kan man ju trubba av spetsen själv, eller vad säger ni?

Klicka för att se resterande...

Luskade lite på nätet och hittade denna tråd:

http://www.bladeforums.com/forums/archive/index.php/t-383692.html

Där vill de flesta ha trubbig spets, medan en ogillar det: "I don't think that a knife without a point is safe, particularly if the blade has a back-sweep to it. You really do most of your fine whittling with the section of blade nearest the tip. You increase the pressure that you need to use if the blade is dull near the tip."

Vad anser auditoriet om detta påstående, speciellt med avseende på barnknivar?

Tack för tånge-förklaringen förresten. Blir nästan lite sugen på att försöka mig på egen knivtillverkning. Morfar gjorde knivar, så det skulle inte vara helt fel att hålla arvet vid liv. Han gjorde knivar med näverhandtag. Kanske något tornedalskt med det, jag vet inte. De såg ut ungefär så här:



Konstigt att knivar är så kul - vad är det för speciellt med dem egentligen?

Re: Scouterna

Schneeberger; sa:

Angående ålder:

I min scoutkår tar vi knivbevis med barnen i juniorscoutsåldern dvs då dom går i klass 4-5.

Efter att dom fått knivbeviset så får dom ta med sin egen kniv och använda den "på egen hand"

Uffe

Klicka för att se resterande...

Det betyder ju att de kan använda kniven på egen hand och utan uppsikt. Vi brukar träna med våra miniorer (8-9 år) under uppsikt och ofta har de redan övat hemma innan. Minns lite vagt att jag fick en kniv ungefär i 8-årsåldern. Lillebror fick också en och han var då 6 - och fick betydligt fler småsår...

Jag tror på parerstång. I alla fall till att börja med.

Re: Rejäl parerstång

Brune; sa:

En scoutkniv liknade denna med plasthandtag hade jag i många år tills jag som vuxen glömde den någonstans.

Klicka för att se resterande...

Mmm, den där hade jag mycket roligt med från ca 5-årsåldern. Gick för det mesta bra, och trots att jag vid två tillfällen skar mig rätt illa (vilket är rätt lite m t p att kniven användes många gånger i veckan upp till 10-12 års ålder) så gav just den där knivmodellen (vass som attan, förstås!) mig ett genuint intresse för att snida i trä, även om jag fortfarande täljer hellre än bra. Idag blir det ett och annat knivskaft och en hel del trävobbler, men ffa så har kniven blivit en helt naturlig del i min friluftsvardag, och jag har, sedan jag tappade just en sån där kniv vid 12 års ålder (och hittade den igen!) aldrig tappat bort en kniv.

Jag tror att barnet - om det har respekt även för farliga saker - kan lära sig mycket gott av att hantera något så vådligt som en kniv (som uppenbarligen är något som en hel del vuxna aldrig borde handha!)

barn o kniv

Självklart skall barn lära sig hantera kniv med individuell startålder. Jag var väl runt fem år och brorsan runt fyra. Scoutkniven med parerstång funkade bra. Och jo visst skär man sig ibland. Har med tiden skurit mig i samtliga möjliga fingrar utom de tre yttersta på högerhanden, men vad gör det? Lite småskador har väl inte skadat någon för livet. Plåstertillverkarna skall väl också leva.

Min dotter fick väl sin första kniv i fyraårsåldern. En förkrymt scoutkniv att använda under uppsikt och med tydliga regler. En hel del pinnar och barkbåtar har det blivit. Tidigare kan man med fördel göra träknivar där de kan härma vuxna.

Dottern är idag 9 år och har uppgraderat till fullstor scoutkniv. Självklart att kniven skall vara anpassad till barnets händer och förmåga. Senare kan hon få en utan parerstång och lära sig slöjdgreppen mot sig. Nu har vi en matdag i veckan där hon börjar vara mera med i matlagningen. Självklart har hon fått en lite kortare lättare kockkniv med smalt handtag. Om man skall lära sig de rätta och säkra greppen kan man inte göra det med en skalkniv.

Grabben på tre snart fyra kommer väl att få sin första kniv i sommar, dock inte att springa fritt med. Och jo han får redan nu vara med att skära lite gurka och tomat till salladen hemma.

En del tycker säkert att detta är för tidigt och för farligt, men jag hävdar att vi inte helt kan eller bör skydda barnen (3+) från småskador. Blåmärken lär oss livet. Allvarliga skador är något annat. Istället för att förbjuda t ex pulkaåkning sätter vi på dem en hjälm och håller ett öga på dem i backen om de siktar mot träd eller andra barn. Men visst får de ramla och slå sig. Att låta barnen misslyckas (lagom) är en av föräldraskapets svåra grenar men viktigt om vi vill ha självständiga individer med erfarenheter.

Ok, tar inte hela curlingdebatten här.

Snida på med barnen.
Anders Villumsen

Första kniven

Jag har kvar min första kniv, en liten rödskaftad trämora utan den minsta antydan till parerstång.
Ett under att jag har alla elva fingrar kvar
De knivar som har mest blod på sitt samvete är nog alla de fällknivar (utan bladlås) som jag tjatade till mig under uppväxten.

Min pappa, den gamle täslöjdsläraren, har dock alltid varit mycket pragmatisk i sin inställning till skärsår, stickor och andra blessyrer .

Uffe

http://www.stonesthrow.com/photos/japan2006/DSCN5272-knife.jpg

OBS! *ironi*

Min son 13 har en liten kniv modell scoutkniven ovan. Yngsta dottern 9 har en victorinox fällkniv, den relativt lilla standarvarianten.
Den 11-åriga dottern har sedan hon började i Vargungarna en ca 30 cm lång Rambokniv i usel kvalitet (kostade ca 60 kr), trasig knivslida. Men då den har kompass plats för tändstickor litet bryne etc är det helt omöjligt att övertala henne att ha en liten 'tjejkniv'.

Om hon använder den mycket, nä det tror jag inte men den är med i scoutväskan varje lördag.

Som verktyg är naturligtvis den lilla kniva bättre men jag är osäker på om den är säkrare än rambovarianten. Vilket skulle vara det enda argumentet mot rambokniven. För även om 'cigarren ibland bara är en cigarrs' kan kniven vara något mer än en kniv - även för barn.

Mina killar har fått en klassisk scoutkniv med parerstång (som Brune visat) i 5-7 årsåldern. Parerstång är kass om man vill tälja något nämnvärt, men bra på en första kniv, tycker jag. Ingen av mina killar har blivit knivintresserade, som jag var i deras ålder, så det har inte blivit några andra knivar ännu.

Jag har gjort en liten ceremoni av det hela: Vi sticker ut i skogen, bara han och jag, en fin sommardag och äter lunch eller fikar. Han får kniven och far säger några väl valda ord samt övervakar det första täljandet. När jag ser "Sunes sommarlov" där pappa Rudolf med pilbågen i hand förmanar Håkan och Sune: "Detta är ingen leksak - detta är ett vapen", fnissar jag alltid tyst åt mig själv.

Men det jag egentligen ville var att förmedla ett tips för det första täljandet: Slöslipa kniven från spetsen och till 2 cm från skaftet/parerstången. När man lär sig tälja använder man ändå inte mer av knivbladet. Resten gör då mest skada. Man kan dra kniven mot ett cementgolv eller köra med en fil, om man vill.

När barnet sedan lärt sig hantera kniven så slipar man upp resten av knivbladet.

Jörgen