Egenvård av lappsjuka?

Äsch, klart att det kan vara ett problem. Självklart är man inte tvingad att vandra (eller vad det nu är man vill göra) om man inte vill. Men lusten att vandra är kanske större än obehaget att göra det själv. Alltså måste man inse problemet o övervinna det.

Jag brukar använda kameran o dagboken som sällskap. När jag cyklar tycker jag även att cykeln är ett väldigt bra sällskap, den får vara med på alla (nästan iaf) foton istället för nån annan o den är dessutom en bra samtalspartner, :).

När känslan av ensamhet blir stor tror jag att det är viktigt att göra nåt man tycker är kul, men för den delen inte ignorera ensamheten, att försöka se det som ett problem som ska övervinnas o när man väl gör det känna sig glad o stolt över det. Låta sig själv fundera över ensamheten en stund för att sedan göra nåt kul som gör att man glömmer den.

Men om man känner obehag av att vara själv varför inte vara två istället då? Varför ska man behöva övervinna obehagskänslan av att vara själv, ser inte riktigt något syfte med det. Om det inte är så att man gör det en gång för att testa var gränserna går.
 
Men om man känner obehag av att vara själv varför inte vara två istället då? Varför ska man behöva övervinna obehagskänslan av att vara själv, ser inte riktigt något syfte med det. Om det inte är så att man gör det en gång för att testa var gränserna går.

För att man inte har sällskap tex. Men det är klart, hade det funnits sällskap att ösa ur i mängder kanske det kan vara roligare, men när kompisarna inte vill göra samma saker som en själv så får man ju ta det som det är.

En annan anledning till att åka själv är att man faktiskt upplever helt andra saker, trots att det kanske kan vara lite jobbigt emellanåt.
 
Hejsan..

En bok att skriva i.

En bok att läsa i.

Och en bok att studera i. Med det menar jag en fältflora, en bok om djuren i området eller något liknande. Vad som nu intresserar, om överhuvudtaget något intresserar. Det är otroligt kul att lära sig vad man egentligen ser och den kunskapen kan du sedan skriva ned i din dagbok...

En stor fördel med att vara ute själv är att man ser betydligt mycket mer djur om man beter sig rätt i naturen. Att vara två och komma nära inpå djur är otroligt svårt. Jag skulle säga att risken för att bli upptäckt fyrdubblas snarare än dubbleras..

mvh // Johannes
 
hejsan!

Att vandra ensam är en helt annan upplevelse än att vandra flera tillsammans. På gott och ont! För mig är det nog mest gott.... utom när saknaden av de nära slår till på allvar, vilket sker mest de första tre dagarna och de sista två! Som en magnet, om polerna kommer tillräckligt långt ifrån varandra upphör dragningskraften, om du hänger med i min tankegång ;). Men mina praktiska botemedel är, som många andras visst, en dagbok, gott kaffe, lite whisky, en bok och så kamera och ritgrejor. Sen får man alltid oväntat sällskap som när en skogsmus envist ville ta sig in i mitt tält och åkte kana på den hala tältduken med mig som publik! Eller när jag satt vid ett jokkdelta och diskade och tittade upp och mötte en förvånad renkos stora ögon på bara fem meters avstånd! Hon hade antagligen inte sett mig och kom dit för att dricka. Tyvärr hann jag inte få upp kameran och föreviga detta. Men så´na grejor händer bara om du är ensam och inte låter som en människa, dvs pratar hela tiden! Hoppas du får många lika fina upplevelser på din färd! Själv ska jag upp och vandra tio dagar ungefär i juli-augusti. Bara jag, mitt tält, min rygga och min Jet-Boil! Man utvecklar en något udda och nära relation till sina prylar där uppe på fjället ;)!

Go´tur!
 
Det jag saknar mest när jag går ensam, oavsett om det är en flerdagars tur i fjällen eller en skogspromenad på hemmaplan, är att få kommentera upplevelsen. Detta eftersom en upplevelse på något sätt sätter sig djupare om den "bearbetas" på något sätt.

Min lösning är att ha en möjlighet att dokumentera det jag upplever. Kamera (önskar att den konstnärliga talangen medgav skissblock istället men nu är det som det är) och dagbok.

Sen kan man ju få konstiga ryck ibland när man är själv. Minns hur jag gick och sjöng för full hals i blåsten en gång... Så var det med den ensamme vandrarens tystnad.
 
Äsch, klart att det kan vara ett problem. Självklart är man inte tvingad att vandra (eller vad det nu är man vill göra) om man inte vill. Men lusten att vandra är kanske större än obehaget att göra det själv. Alltså måste man inse problemet o övervinna det.

Jag brukar använda kameran o dagboken som sällskap. När jag cyklar tycker jag även att cykeln är ett väldigt bra sällskap, den får vara med på alla (nästan iaf) foton istället för nån annan o den är dessutom en bra samtalspartner, :).

När känslan av ensamhet blir stor tror jag att det är viktigt att göra nåt man tycker är kul, men för den delen inte ignorera ensamheten, att försöka se det som ett problem som ska övervinnas o när man väl gör det känna sig glad o stolt över det. Låta sig själv fundera över ensamheten en stund för att sedan göra nåt kul som gör att man glömmer den.

Visst är den ett problem om du upplever den så. Och då är det nog klokt att ta med bok, fota eller prata med cykeln :). Själv pratar jag gärna eller sjunger för mig själv på långa ensamturer. Har aldrig reflekterat över att det skulle vara konstigt på något sätt eller tyckt att jag känner mig ensam.

...kanske är jag lite eljest :)...

//J
 
Jo, att sjunga är ett bra sätt att dämpa tystnaden! Och att hålla tyst är ett bra sätt att uppleva den. Det ena behöver verkligen inte utesluta det andra :)
Kanske måste man vara lite "eljest" för att välja att vandra omkring med bohag och bostad på ryggen, i ur och skur, utan kontakt med yttervärlden och tycka att det är en toppensemester?
 
En lite släng av lappsjuka ibland är ju givetvis inte någon anledning att stanna hemma :)

Dagbok är ett bra förslag, det har jag många gånger funderat på, även när jag vandrat med sällskap. Det har inte blivit av bara. Får ordna så det blir gjort på turen.

Kameran är ett givet sällskap, många bilder brukar det bli. Mer faktiskt när man går själv.

I värsta fall får man väl göra som Tom Hanks .. måla en tennisboll och kalla den Hans-Petter ;)
 
Av denna anledningen jag brukar vandra i områden fullt med leder och stugor. Man kan enkelt hålla sig från alla människor (4-5 km från närmaste led) och när andan faller på är det nära att ta en natt eller två vid / i en stuga och träffa folk. Min egen erfarenhet är att hur mycket kontakt man vill ha med folk är en spegling av ens eget välbefinnande.

"bästa sättet att undvika en frestelse är att falla för den" - varför neka sina behov?

/Peter
 

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.