Sarek är farligt

Det var väl en ganska vettig artikel tycker jag. Sarek är ju inte riktigt att leka med jämfört med fjäll med ledsystem kors och tvärs. Sen behöver man ju inte ha 25 kg. Vi fick vända i somras pga envist regnande som gjorde en jokk till en fors och så hade vi tappat reservdagen. Jag halkade i stenskravel två gånger med min 20 kg ryggsäck och hade tur att det inte blev annat än blåmärken. Stukar man sig eller bryter ett ben blir det ju direkt jättejobbigt. Jag tror att det är bra att det är lite mytomspunnet och varning. Nu i internets tidevarv så ska ju alla gå från 0-100 på första fjällvandringen. Kolla lite Google maps och planera enkla 20-30 km per dag i Sarek går ju bra framför tangentbordet

Sarvi sa:

Några citat ur artikeln:

"Det blåser. Att prata är i princip omöjligt när vinden stjäl alla ord."
"Dessutom är det klokt att komma hyfsat vältränad. Inte minst om man tänker gå några mil om dagen och bära 25 kilo på ryggen."
"Vi skråar, ja nästan kravlar uppför. En blick ner orsakar plötslig yrsel, det är hetsigt brant. Blöt mossa på sten är förrädiskt."
"Mjölksyran börjar kännas i benen, alla timmar vi varit i gång börjar ta ut sin rätt och det är dags för rast, fylla kroppen med energi, giriga tuggor på en powerbar är en typisk bild där vi sitter bakom en sten som ger skydd för vinden."

Sen kommer lite mer positiva tongångar men överhuvudtaget får jag intrycket att Sarek är
1. Hårt väder och ogästvänlig natur
2. Tung packning
3. Endast för hårdingar

Klicka för att se resterande...

Jag tycker nog som niklaz att det mesta i artikeln är ganska balanserat. Men dessa citat du anger skiljer sig från resten. Vad jag förstår gick gruppen inte själva "några mil om dagen" utan snarare ca 1½ mil per dag. Och det är ju fullt rimligt för de flesta, om vädret inte är uselt.

Och 25 kilo är väl passé. Utan att vara direkt lättpackare hade jag 21,5 kg på 11 dagar nu senast. Och då var ca 2 kg optik (kamera, handkikare, tubkikare).

Visst kan Sarek vara strapatsrikt, och man ska ha en sund respekt för området. Men många gånger tror jag en del av strapatserna beror på en alltför tight tidsplanering som gör att man måste prestera mycket varje dag för att inte komma efter. Och har man då inte vädret på sin sida frestas man ta risker eller trötta ut sig mer än nödvändigt.

Om man har fjällvana och erfarenhet ser man till att kunna ta det lugnt och ändra i planerna - om det skulle behövas. Och tar man det lugnt under turen så låter man inte så dramatisk efteråt när man berättar om sina äventyr!

Sen är det ju så att en del människor är så oförberedda på vad en vildmarksvandring innebär att de borde avrådas att fullfölja sina planer - tills de prövat på något som är mer tillrättalagt och skaffat sig en smula erfarenhet. Kanske gör det då inte så mycket att en artikel som denna överdriver lite grann.

Tycker
/Hans

fowwe:

Jag håller helt och hållet med dig. Att lägga in extradagar ska bara in i planeringen.

Min längsta vandring i Sarek var 13 mil, och då gick vi i 10 dagar. En lagom lång sträcka varje dag var målet, och kanske en eller två toppbestigningar.

När jag läser detta så undrar jag vad folk vandrar i Sarek egentligen och hur man planerar? Jag har aldrig råkat ut för några direkta konstigheter i dalarna. Kommer man till något vattendrag som man inte tar sig över, så får man planera om. Man planerar t.ex. ingen Sarekvandring mitt under värsta vårfloderna, för då kommer man ingenstanns.

Glaciärer och toppturer är en stor del av Sarek, så att inte vandra på dessa gör att man missar väldigt mycket. Givetvis måste man ha förståelse för att det finns sprickor och brunnar som man kan ramla ner i och veta hur man hanterar den faran, men mer dramatiskt än så är det inte.

Som med all fjällvandring så måste du kunna orientera.

Sarek är ett fantastiskt högalpint område, värt vart ända besök. Besök parken i slutet av augusti - september, då är det som vackrast och mindre besökare.

/Gustav Cronhamn

Sprid skräck och respekt för Sarek!

Sitter just nu och planerar inför min Sarek tur i slutet av aug. Denna gång ska jag för första gången gå ensam. Det enda jag oroar mig för är att jag är mörkrädd- jag tror varken på att mördare eller våldtaktsmän finns men har en tendens att fantisera om något så ologiskt som SPÖKEN. Pinsamt.

Naturligtvis kan man skada sig i Sarek, det kan man överallt, men om man ser till att få i sig energi varje timme- jag går efter klockan och väntar inte på att jag ska bli hungrig eftersom åtminstone jag egentligen inte känner att jag behövde extra energi förrän jag ätit något.

Innan jag ska vada ett större vad vilar jag alltid en stund och tuggar i mig lite nötter, choklad och russin. Därefter byter jag till sandalerna så att kroppen hinner suga upp energin från snackset innan jag tar mig över. Detta är smart.

Rent korkat beteende visade jag prov på den första gången jag vadade Suottas. Trött, hungrig, regn, i skymningen. Jag ides inte söka efter ett enklare vad utan gav mig ut bland stora stenar och strid ström, detta idiotiska tilltag slutade med en bruten arm. Tur att man inte går på händer men fyra dygn i Sarek med en bruten arm är kanske inte vad jag skulle rekommendera. Detta låter mycket, mycket värre än det var.

Anledningen till att jag går i Sarek är just för att det är relativt få människor som går där och så vill jag ha det i fortsättningen. Därför vill jag uppmana alla att sprida skräckhistorier om Sarek så att många som tänkt sig dit väljer andra delar av fjällvärlden. Egoist javisst!!!

resomaja sa:

Anledningen till att jag går i Sarek är just för att det är relativt få människor som går där och så vill jag ha det i fortsättningen. Därför vill jag uppmana alla att sprida skräckhistorier om Sarek så att många som tänkt sig dit väljer andra delar av fjällvärlden.

Klicka för att se resterande...

Det var ett underhållande inlägg i diskussionen! Ditt recept att bemöta eventuella svårigheter tycker jag verkar kloka. Synd bara att ett av misstagen (vi gör alla sådana) kostade en bruten arm. Men det ska väl inte få lov att hända mer!

resomaja sa:

...men har en tendens att fantisera om något så ologiskt som SPÖKEN.

Klicka för att se resterande...

Jag har ju skrivit om "spöken" på sistone i min blogg, och bidrar gärna med att sprida lite sådan skräck. Kanske har jag därmed åstadkommit att skrämma bort åtminstone någon! Om inte det räcker kan jag faktiskt berätta om folk som omkommit i Sarek och som aldrig hittats. (Nej, förresten, jag ångrar mig. Jag håller tyst om detta.)

Skämt åsido, även om "spökrädsla" är en känslomässig och irrationell historia tycker jag det hjälper att resonera med sig själv när man är ute i ödemarken eller den mörka skogen. Även om alla konstiga ljud och förnimmelser i naturen kanske inte genast kan förklaras så finns det i realiteten inget direkt farligt där. Vår egen rädsla är i så fall värre. I varje fall obehaglig.

Sarvi sa:

DN.se har idag en artikel om en veckovistelse i Sarek: http://www.dn.se/resor/sverige/en-vecka-i-sarek Trevligt att fjällvandring uppmärksammas och får lite mediatid, men det kanske är sådana här artiklar som gör att fjällen i allmänhet och Sarek i synnerhet får ett rykte som en brutal vildmark som skiljer sig från övriga svenska tama naturen. Några citat ur artikeln:

"Det blåser. Att prata är i princip omöjligt när vinden stjäl alla ord."
"Dessutom är det klokt att komma hyfsat vältränad. Inte minst om man tänker gå några mil om dagen och bära 25 kilo på ryggen."
"Vi skråar, ja nästan kravlar uppför. En blick ner orsakar plötslig yrsel, det är hetsigt brant. Blöt mossa på sten är förrädiskt."
"Mjölksyran börjar kännas i benen, alla timmar vi varit i gång börjar ta ut sin rätt och det är dags för rast, fylla kroppen med energi, giriga tuggor på en powerbar är en typisk bild där vi sitter bakom en sten som ger skydd för vinden."

Sen kommer lite mer positiva tongångar men överhuvudtaget får jag intrycket att Sarek är
1. Hårt väder och ogästvänlig natur
2. Tung packning
3. Endast för hårdingar

Klicka för att se resterande...

Jag förstår visserligen vad du menar, men nu är ju artikeln gjord lite som en färdberättelse. Om det blåste när artikelskribenten var där så bör han ju skriva det. Om han gick upp för en brant sluttning vill han kanske skriva det också. Mjölksyra är inte ovanligt att få i Sarek, och hungrig kan man också bli Dessutom har han ju rätt: man kommer aldrig till någon uppvärmd fjällstation efter 20 km vandring i Sarek vilket man gör i tex Sylarna eller Helags. Därför är det en fördel att ha en hyfsad kondition. Att säga annat vore att missleda.

När jag vandrat i Sarek har jag stundtals varit hungrig som ett djur, haft mjölksyra som bränt som elden och balanserat på smala kammar med stup på båda sidor som verkligen varit svindlande (däremot har det aldrig blåst när jag varit där). Sarek handlar lite om vad man väljer att ge sig in på. Om man bara traskar genom dalgångarna så är det kanske bara en lång "walk in the park" (åtminstone sommartid), men ger man sig in på krävande toppturer och glaciärvandringar så är det mer för "hårdingarna". Sarek har många ansikten

För övrigt är väl den svenska naturen inte så "tam" egentligen. Kanske inte europas mest dramatiska terräng, men nog har vi vilda områden, i synnerhet i norr. Faktum är att bara hemma i bergslagen kan jag vandra genom skogarna i dagar utan att möta en endaste människa (om jag håller mig utanför markerade leder). Sånt funkar inte i många delar av övriga Europa.

Jag tar öronproppar med mig)

Om någon får syn på en förvirrad, hålögd kvinna i bästa fyrtioårskris i slutet av nästa vecka så är det förmodligen jag som har vakat mig igenom några ensamma nätter tillsammans med spökande samer. Släpar hon på ett brutet ben så är det definitivt jag. Skämt å sido, jag tänker proppa öronen fulla med öronproppar så att jag omöjligt kan höra några läskiga ljud och bjuda in varenda vandrare jag möter att dela tält med mig

Nä nu ska jag kika på kartan igen och drömma mig bort till evigheten- verkligheten.

fowwe sa:

Om inte det räcker kan jag faktiskt berätta om folk som omkommit i Sarek och som aldrig hittats. (Nej, förresten, jag ångrar mig. Jag håller tyst om detta.)

Klicka för att se resterande...

Hon som kör båten från Rinim sa att hon gissade på 1 person var 10:e år. Finns det någon statistik egentligen?

Det är med fjällvandring som med bilkörning – allt fungerar bra - tills olyckan är framme. När olyckan är framme blir konsekvenserna ofta allvarliga – ibland dödliga. Efter en bilolycka säger folk ofta att; ”Jag visste inte att sån’t här kunde hända mej”…

Skillnaden mellan dessa båda är att personer i en bilolycka ofta får hjälp snabbt (de är på sjukhus inom en timme) – medan fjällvandrare oftast inte får hjälp snabbt (det kan ta dygn innan de får hjälp). Under detta dygn är man hänvisad till sig själv och sitt sällskap – och sin gemensamma kunskap/okunskap.

I grunden är det ju som så att om man inte har varit med om en olycka i fjällen – så tror man inte riktigt på natt det kan hända, samma som med bilkörning med andra ord. Först när man varit med om en olycka i fjällen vet man ATT det kan hända – och att det oftast blir väldigt frustrerande och väldigt besvärligt (men i de allra flesta fall inte livshotande).

De som drabbas värst, enligt min erfarenhet, är inte nybörjarna eftersom de tar det försiktigt. Det är de som gått några gånger och tappat respekten som råkar värst ut – och det är de som blir mest förvånade när det verkligen händer!? De som vandrat mycket råkar sällan ut för olyckor eftersom de återfått respekten för fjällen.

Regeln, gammalt tillbaka, är ju att aldrig gå sig så trött (eller hungrig) att man inte omgående orkar ta sig till en plats där man kan få hjälp till sin skadade kompis. Innan man sticker efter hjälp måste man ta hand om sin skadade kompis, laga mat att äta omgående + mat och dryck han kan äta medan man söker hjälp. Se till att toalettbestyr utförs - eftersom är man skadad och ligger i tältet skall man undvika att röra sig eftersom rörelser kan förvärra skadan.

Platsen skall märkas ut mycket tydligt innan man lämnar den så att en helikopter kan hitta dit – och helst skall man även markera ut en bra landningsplats. En kastrull för toalettbestyr är bra att sätta fram – samt se till att den kan tömmas utanför tältet från där den skadade ligger. Den skadade skall bäddas ned på sådant sätt att han kan ta sig upp enkelt vid behov .

Det är alltså mycket att tänka på innan man sticker efter hjälp. Är det då dimma, kraftigt regn eller annat väder som stör bilden - kanske man måste vänta något dygn innan man kan gå efter hjälp….

När man går efter hjälp måste man ta sig fram säkert, inte chansa osv, man får ju själv inte bli skadad och liggande…och den skadade i tältet tänker ständigt på just detta eftersom han är ensam på en plats som han är ovan vid – och han reagerar på varje litet ljud - eftersom han dessutom är rädd.

Thomas